Jaktsverige hycklar om djurens välfärd, skriver Eva Stjernswärd – i en tid då livets väv är skörare än någonsin lyckas jaktaktivister lobba igenom en ökad jakt på utrotningshotade rovdjur.
DEBATT Filosofen Jeremy Bentham talade redan 1789 för djuren: ”Frågan är inte om de kan resonera, inte heller om de kan tala – utan frågan som ska ställas är: Kan de lida?”
Djurvälfärd ignoreras i Jaktsverige. Grymma jaktsätt som illustrerades i konsten för 200 år sedan motsvaras av hur rovdjursjakt glorifieras i dag. Människans makt över djur uttrycks med samma våld. Stresskänsliga björnar jagas med aggressiva hundar och högteknologisk jaktutrustning hela dagarna, i två månader i sju län. Just under den livsavgörande näringsperiod när de ska förbereda sin övervintring. Lömskt luras hungriga björnar till åtlar för att skjutas.
Skadeskjutningar förringas, till och med björnungar dödas ”av misstag” – men jägare lagförs aldrig för djurplågeri. En björnhona som försvarade sina ungar mot lös jakthund sköts. En björn sköts i käken 2020, men återfanns inte. Björnen lyckades gå i ide, eftersom den skoningslöst kunde dödas ett helt år senare. Birger Schantz, tidigare professor i veterinärkirurgi som forskat kring skottskador i tjugo år: ”Ingen kan säga att ett påskjutet djur inte lider. Vad vi vet är att nervsystemet som uppfattar smärta ser ut ungefär likadant hos alla däggdjur. En bra tumregel är att det som du tror gör ont på dig själv gör också ont på ett djur.”
Bluffen. Sverige påstås av politiker vara ”världsledande i djurskydd”. Självbedrägeri är en effektiv psykologisk skyddsmekanism för att upprätthålla tyranni. Här mot vilda djur. Rovdjursdödare är jägare som med teknisk överlägsenhet tänder på att provocera och döda. Jägare, markägare och renägare tar sig rätten att avgöra vilka djur som är mer värdefulla än andra och var de inte får leva i Sverige. Sedan flera år lobbar jaktaktivister för ökad jakt på fridlysta rovdjur i det riggade svenska system som avsiktligt kringgår EU:s skyddsdirektiv.
Språkligt hyckleri döljer lidandet och politiska kvoter räknas fram för att kunna döda utan att helt utrota djuren. På engelska används ordet ”harvest” och nutidens jakttyranner fortsätter kolonisera Afrika genom att döda utrotningshotade djur: ”to bag trophy animals”. På svenska kamoufleras våld kameralt; man dödar genom att ”beskatta”, ”fälla” och medge ”uttag”. Vilda djur objektifieras som egendom. Allt får säljas när man skändat djuren. Tarm med avföring, könsorgan och spenar tas till ”forskning”.
Troféjakt motiveras med att förtroendet för ”rovdjursförvaltningen” ska öka och illegal jakt minska. Ungefär som att legaliserat sexköp skulle minska mäns våld mot kvinnor.
Livets väv har aldrig varit skörare än nu i klimatkrisen och den sjätte massutrotningens era. Ändå kräver intresseorganisationer med jägare i spetsen att de ska styra myndighetsbeslut mot ökad jakt. Långt över 7 000 fridlysta svenska rovdjur har redan dödats legalt i troféjakter på 2000-talet, trots att den illegala jakten anses hög och att metoder som avslöjas är särskilt sadistiska. Med det i jaktväskan vill länsstyrelser döda 25 procent av alla björnar 2022. Trots biologi, social instabilitet på grund av hårt jakttryck, höga halter av bly hos svenska björnar och klimatförändringar som försämrar björnars livsvillkor. Att så brutalt ändra björnars demografi kan orsaka allvarliga evolutionära förändringar. Det är inte etiskt försvarbart, i en av människor med tamdjur överexploaterad värld och krympande habitat för vilda djur.
Amerikaniserad vapenkult och partiledare som poserar med vapen skämmer ut Sverige. Chockade turister som återvände till Nederländerna, startade en petition mot björnjakt i Sverige för några år sedan. Andra skriver på sociala medier att de aldrig mer vill turista i Sverige, ett land som de trodde var civiliserat nog att inte tillåta troféjakt och brutala jaktmetoder med hundar. ”The last thing a civilized nation like Sweden could need is shooting animals for trophies and posing for a selfie with the killed bear or owning a bear head over the fireplace.”
