Zoom

Sommarläsning: Monstersamhället – Del 29

Sommarens följetong, Monstersamhället - från förnekelse till framtid, av Herman Geijer.

Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på zombieöverlevarexperten och författaren Herman Geijers nya bok Monstersamhället – från förnekelse till framtid (Ordfront förlag). Hela boken går som en följetong torsdag till söndag på tidningensyre.se eller i Syreappen. Vi har kommit till bokens avslutande kapitel, där vi tar oss an det som faktiskt står på spel – framtiden. Sin vana trogen kastar sig författaren in i det ogripbara, rymden och tiden. 

Framtiden är redan här – den är bara ojämnt fördelad
                                                                                           William Gibson

Vardagligt ser vi ofta tiden som en rörelse framåt, från dåtiden via nuet till framtiden. Som ett hjul i stabil rörelse på väg mot något bättre. Förutom att det inte stämmer med den fysikaliska tiden som går olika fort, tror jag det är fel sätt att se på saken. Det gör oss blinda för det allt mer accelererande tempot som världen utvecklas i. Hjulet rullar i en allt brantare sluttning och nedanför är en avgrund där det faller ned. Den upplevda tiden är däremot splittrad och beroende av din ekonomiska status och var i världen du bor. Även om det mesta av den moderna teknologin i teorin är tillgänglig för alla, är det i praktiken omöjligt för människor att ta del av den. Precis som scifi-författaren och cyberpunkens fader William Gibson beskriver i citatet om att framtiden är ojämnt fördelad har en del människor tillgång till rymdresor medan andra lever i liknande fattigdom (och dör av samma botliga sjukdomar) som för hundratals år sedan. Vissa människor lever mer – har mer fri tid – eftersom de i större utsträckning tillgodogör sig andra människors tid och arbete.
 Vi kan inbilla oss att världen fortsätter framåt för att delar av världen fortsätter att få det bättre, men världen slits isär. Och vi väljer att inte se det. Vi förnekar bilden av idag för att den stör bilden av eviga framsteg. Det finns många som vill berätta historien om att det blir bättre. Och det känns skönt att lyssna på det budskapet. Det betyder att vi inte behöver göra så mycket. Vi kan kolla vidare på våra tv-serier med popcornskålen i knät. Men samtidigt är det ju något i berättelsen som skaver. Det går att se utvecklingen som ett gummiband som tänjs mellan de fattigaste som lever på mer utsatta platser (men också producerar det mesta av det vi konsumerar) och de rikare delarna av befolkningen. De (eller vi) som får teknologiska förbättringar, diskuterar evigt liv med hjälp av kryoteknik eller genom att våra medvetanden ska laddas upp i digitala moln.
 Ett exempel på överskridandet av det vi idag kallar mänskligt kallas ofta för transhumanism och innebär att vi med teknik kan bli mentalt och fysiskt bättre. Handikapp, lidande, sjukdom, åldrande och död är svagheter i människan som kan och bör övervinnas. (Fotnot 64) Transhumanismen är för en utvald elit. Den kan aldrig gälla alla. Den är en (nästan alltid manlig) dröm om exodus, ett utträde ur den mänskliga gemenskapen in i en gemenskap för eliten. Därför är det livsfarligt. Det är verkligen att göra sig till den moderne Prometeus. Victor Frankenstein gjorde precis det. Han skapade en ny sorts människa skild från, men med sitt ursprung i, människan. Han ville skapa ett liv som inte plågades av det djupt mänskliga, av sjukdomar eller död. ”Liv och död tycktes mig vara inbillade gränser som jag skulle bryta igenom, och en ström av ljus skulle skickas ut i vår mörka värld. En ny art skulle välsigna mig som sin skapare och källa, många glada och utmärkta individer skulle ha mig att tacka för sin existens. Ingen far skulle kunna kräva lika stor tacksamhet från sina barn som jag skulle gjort mig förtjänt av.” Det gick ju… sådär. Ett liv som kunde fullända vad människan kan göra blev istället en påminnelse om just vår sårbarhet och dödlighet. Och vårt behov av gemenskap och sammanhållning. Monstret drömde om att vara människa – att bli accepterad – men insåg att han aldrig skulle bli hel utan någon annan som liknande honom. Någon som inte såg honom som människorna gjorde. Det här speglar också människans dröm om att frigöra sig från naturen, och inte inse att det är något vi aldrig kan lämna bakom oss eller gå ifrån. Både vår egen biologi och allt runtomkring oss styrs av lagar som vi inte kan påverka. Vi har använt uråldrig energi och råvaror som ska underlätta för oss, men som ger en bitter baksmälla. Men Victor tvivlade ibland på sig själv: ”Ofta vände sig min människonatur med avsky från min verksamhet…” Som att han delade upp sig själv i två – en människa och en vetenskapsman, eller kanske rent av gud.

Det finns två saker som jag helst lyssnar på när jag ska sova. Poddar om rymden eller om tiden. Rymden för att den är så stor och obegriplig att vi egentligen mest kan dra slutsatser via teoretiska resonemang och begränsade observationer. Glappet mellan vad vi tror och pusselbitarna som saknas öppnar min fantasi. Särskilt när det handlar om svarta hål, mörk materia eller mörk energi (mycket mörker här – inte konstigt att jag dragits till hårdrocken). Enligt teorierna vet vi att det mörka (mörk energi och mörk materia) måste finnas men vi har inte kommit på ett sätt att se den. Tid för att vi upplever den så annorlunda än hur den är rent fysikaliskt. Gemensamt för tiden och rymden är att de går på tvärs med hur vi normalt ser på världen. Det liksom hissnar när jag försöker förstå och jag kapitulerar senare för att jag inte förstår. Jag vet att många tycker att det är jobbigt med det ogripbara men någonstans lugnar det mig att veta att jag egentligen inte betyder något på det stora hela. Det stoppar de jobbiga tankarna på otillräcklighet eller den där känslan av att något är fel som jag ofta får när jag lägger mig i sängen och sluter ögonen. Det är lätt att se att det här är det jag flyr in i istället för att tänka på mitt liv och min framtid. På kommande generationers framtid.   Rymden är också en projektionsyta för visioner om framtiden. Flera av världens absolut rikaste inom techvärlden, som Jeff Bezos i sitt Blue Origin-projekt eller Elon Musk i Space X, fokuserar på resor till rymden. På International Astronautical Congress 2017 höll Musk ett anförande: ”You want to wake up in the morning and think the future is going to be great, and that’s what being a spacefaring civilization is all about. It’s about believing in the future and thinking that the future will be better than the past.” Rymden blir ett sätt att återställa tron på framtiden. Det är inte så konstigt eftersom Bezos och Musk har ekonomiska intressen av att människor tror på en ljusare framtid och att vi köper mer och mer saker vi tror att vi behöver. Den ideologiska teknikoptimismen är driven av de som tjänar pengar på den. Inga egentliga konstigheter i ett kapitalistiskt samhälle, men det kan kännas märkligt att många som också är systemkritiska i övrigt lägger sitt hopp i klimatfrågan någon annanstans – hos riskkapitalisters drömmar och vinstintresse istället för i vår egen förmåga till organisering. Från teknik till människors handlingskraft. Eller i de lite bättre fallen så menar de att det bara är kapitalismen som är problemet. Att i ett socialistiskt samhälle skulle teknik inte vara problematiskt på något sätt.

Det går att ställa sig frågan vad som skulle hänt om Victor istället skulle varit en bra förälder till Monstret. Hur hade det blivit om han visat medkänsla och kärlek. Trots sin egen lyckliga uppväxt, är det frågan om han skulle kunnat ge det. Skapandet verkar ha varit ett sätt att spela Gud och kräva tacksamhet istället för kärlek. Viljan att sätta avtryck i historien snarare än skapa något i sin egen rätt. Hur skulle Varelsen (för då är det inte alls säkert att vi skulle betraktat den som ett monster eller en demon) se på människorna i så fall? Hur skulle den uppgraderade människan se på människor som är som en lite sämre version av den? Som Monstret men med hybris istället för självförakt. Och hur skulle det mänskliga samhället betrakta den uppdaterade versionen av sig själv?

Det finns faktiskt en berättelse där Frankenstein och Monstret försonas. I Jenny Jägerfelds och Mats Strandbergs bok Monster i terapi beslutar sig Victor och hans trolovade Elisabeth att gå till psykologen för att reda ut sina problem. Victor klarar inte att berätta om Monstrets existens och behöver stöd i det. Och även Monstret bjuds in. Monstret, som i boken kallas Varelsen, vill ställa frågor till Victor. Varelsen vill veta varför han blev övergiven och han vill berätta sin historia. Han vill bli lyssnad på. Victor konfronteras här med Varelsen i terapisoffan och erkänner sina skamkänslor. ”Jag var rädd för det jag hade skapat. Och jag var rädd för vad min skapelse gjort mig till.” I Jägerfelds och Strandbergs kontrafaktiska Frankensteinberättelse erkänner Victor hur hans rädsla och hopplöshet drev honom att förskjuta Varelsen. Victors oförmåga att hantera sin mors död – att möta smärtan – får honom att också förskjuta det han skapar. Monster i terapi visar en värld där vi inte behöver leva med skulden, där vi gör något åt problemet innan det är försent. Det sista som händer i delen om Frankenstein är att Varelsen tar ett namn. Vilket vet vi inte. Att han skapar sig ett namn ger honom en identitet. Om inte som människa, så i alla fall som mänsklig.
 För de här tankarna om en uppgraderad människa, precis som tanken om de eviga teknologiska framstegen, leder till att bandet mellan människor dras ut än mer. Samtidigt är det en logisk följd av framstegstanken och en vulgär darwinism. ”Om vi kan förbättra människan, varför skulle vi inte?” När eliten överskrider mänskligheten, vad hindrar dem från att behandla de andra som vi idag behandlar djur? Det brustna bandet mellan människa och natur har möjliggjort rovdrift på djur och miljö. Möjliggjort att allt blivit handelsvaror att köpa och sälja för vinst. Och det händer mellan människor också. Det händer när företag lägger mer pengar på läkemedel till relativt friska och rika än på livsnödvändiga mediciner till ekonomiskt svagare grupper.

Ordfront förlag 2022

Fotnoter

64. Även om transhumanism i mer liberala tolkningar också kan innefatta till exempel p-stavar eller pacemakers.