På radionyheterna får Ida höra Ante uttala sig som nyutsedd ledare för ett forskningsprojekt med anakron teknik. Å ena sidan blir hon glad för hans skull, å den andra är hon orolig.
Så Ante var ute i offentligheten. Som specialrekryterad forskningsledare som själv hade gjort en tidsresa och haft förmånen att arbeta tillsammans med docent Lydia Petersén i framtidsstaden Xpan 7. Smart, tänkte Ida, om det nu var forska han ville. Och så sanningsenligt som det rent praktiskt kunde vara.
Han hade skratt och förväntan i rösten, själv kände hon hur något sjönk som en sten i magen. Det skulle bli verklighet nu. Det kändes som den gången hon hade hittat Harriet på taket till cykelförrådet utanför Thomas lada. Snurrande runt, runt, hur glad som helst. Blöjorna hasade ner mer och mer, men innan hon hann snava över dem hade Ida klättrat efter på stegen och hämtat henne. Men Ante var ingen tvååring.
– Vad säger du, Ida? Vill du ha med dig några gäster?
– Förlåt, sa Ida. Vad sa du, kickoff? Var inte det för er som ska jobba med projektet?
– Jamen, det är ju det jag hoppas att du ska. Som framtidsguide. Det blir en del resor och jag kan inte vara med på alla. Om du vill? Det blir du, Nisse och Freddy.
Hon tog med sig ryggsäcken ut i köket och började packa upp det hon hade handlat med mobilen fastklämd mot axeln. Spiskummin, kikärter, en stor dunk olivolja, valnötter och små auberginer. Det hade blivit alldeles för mycket nudlar och sånt på sistone. Framtidsguide? För vilka då?
– Du vet att jag fortfarande tycker att hela grejen är problematisk, va?
Jo, men de skulle genomföra det här på ett ansvarsfullt sätt. Medan Ida hällde upp valnötter i en skål och satte på en kanna vatten till kaffe återgav han vad olika personer hade sagt och vad det stod i papper han skrivit under. Det här var ju inte Himmelska friden ändå, de levde ju i en demokrati.
– Vet du, Ida, kom på kickoffen. Lyssna och ställ frågor. De fattar ju till slut! sa Ante.
Dessutom, påpekade han, skulle det säkert bli något lugnare uppdrag i Kio, och då kanske Harriet kunde komma med och träffa sin kompis. Och så skulle han hälsa från Mo. Ida lovade att komma och började hälla upp ett varmt bad.
Sen ringde hon upp Nisse, som för en gångs skull inte var mitt uppe i något grupparbete. Han låg på rummet och tänkte på Freddy. Månaderna bara gick, sa han. Tänk om hon trodde att han hade glömt henne. Ida sa att hon inte trodde det, för hon kunde inte tänka sig Freddy gå och deppa, och Nisse suckade att han hoppades hon hade rätt.
Det förvånade henne att han inte hade hört av Ante. Han hade ju sagt så tvärsäkert att Nisse och Freddy skulle vara med – hade han bara räknat med dem? Det kanske han kunde.
Kaffevattnet hade svalnat medan Nisses kärleksbekymmer strömmade ur luren. Nåja, hon hade inte bråttom någonstans just nu. Hon värmde vattnet igen och gjorde kaffe medan hon sa det hon hade ringt för att säga. Att hon hade hört på radio att ett forskningsprojekt om tidsresor skulle dras igång med Ante Yang som ”specialrekryterad forskningsledare”, och att hon hade ringt för att gratulera.
– Har du tänkt om, alltså? Eftersom du ringde och grattade?
– Jag blev bara glad för att det gick bra för honom, sa Ida. Men saken är den att han vill ha med dig och mig. Och Freddy. Jag tänkte att ni kanske hade pratat ihop er redan.
Det hade de inte, men vid närmare efterforskning i Nisses mobil visade där sig finnas ett röstmeddelande från Ante. Antagligen samma sak som han hade sagt till Ida. Han lät ivrig när han frågade om han kunde ringa upp om en stund, när han hade lyssnat. När han ringde låg Ida och guppade i badet mellan genomskinliga öar av eukalyptusolja med telefonen på en stol bredvid.
– Ja, det är jag, sa Nisse. Nu har jag snackat med Ante. Alltså, det låter ju bra, det här. Jag är på.
Ida var på väg att komma med en invändning, men Nisse hann före.
– Om Ante tror att det funkar så tror jag på det, sa han. Och om det går att använda till något bra. Annars ligger ju Timebanditen bara där och samlar damm. Eller så reser vi själva omkring och kraschar runt i historien och framtiden som hittills.
– Mmm, sa Ida och gjorde ringar i vattnet med tårna.
Hade de rätt, hade de fel? Hon kände sig plötsligt som en grinig käring som inte unnade ungdomarna lite kul. Den där Pennyministern menade säkert vad hon hade sagt, men att hålla i det här …
– Jag förstår ju om du inte gillar det, sa Nisse. Men jag har tänkt rätt mycket på det här den senaste tiden.
– Jag har varit morsa för länge. Det är en farlig leksak. Jag kommer på kickoffen, men det betyder inte att jag tycker det är en lysande idé utan att bara att det kanske inte blir värre av att det är en vuxen med.
De lade på. Ida klev ur badet och in i en ren nattskjorta och ett par raggsockor. Hon hittade sina lurar, drog igång en ny ljudbok i mobilen och gick ut i köket och lade kikärter i blöt. Framtidsguide. Att gå dit och ställa sina frågor var antagligen det bästa hon kunde göra.
