Så kom dagen. Dagen då vi vaknar upp till att SD nu är Sveriges näst största parti. Även om inte alla röster är räknade och resultatet fastslaget lär inte de röster som är kvar förändra det läget.
Kristersson har gång på gång sagt att han struntar i opinionsmätningarna. Att han står tryggt i att M kommer fortsätta vara största partiet i högerblocket. En inställning som bidragit till att han gång på gång lovat att SD inte kommer hamna i regering med honom. Nej nej, har han sagt. SD kommer vara stödparti och de ska samarbeta i sakfrågor, men i regering hamnar de inte! På så sätt har han kunnat hävda att han inte sviker sitt löfte till Hédi Fried om att aldrig samarbeta med SD.
På liknande sätt har vi också hört Ebba Busch och Johan Pehrson prata. Pehrson har sagt att SD kan lita på L och att de aldrig kommer stötta en S-ledd regering. Samtidigt som de lovar sina liberala väljare att de heller inte kommer släppa fram SD i regeringsposition. Busch lovade för fyra år sedan att något samarbete med SD aldrig kommer vara aktuellt, ens på sikt. I valrörelsen har det istället varit hennes go-to att högern i alla fall har frågor de kan enas om, som kärnkraften, till skillnad från rödgröna som hon menar inte kan enas om något alls.
Så nu är det dags för M, L och KD att bekänna färg på riktigt! Kommer de trots allt att släppa fram SD i regeringen för att makten ska gå till högern? Eller kommer de släppa fram en minoritetsregering igen, hellre än att låta SD ta sista steget för att vara helt accepterat som ett parti bland andra? Åkesson säger så klart att de ska ha en regeringsplats nu. Kanske kommer han till och med att försöka sig på statsministerposten. De är ju trots allt det största högerpartiet …
Under lång tid var Sverige kaxigt. Vi var minsann det minst rasistiska, mest öppna och mest toleranta samhället. Vi kunde peka på att SD var ett litet parti som bevis för det, medan andra högerextrema högerpopulistiska partier växte i Europa. När Fremskrittspartiet, Dansk folkeparti och Sannfinländarna vann mark och kunde lägga förslag som att konfiskera flyktingars guldtänder kunde svensken slå sig för bröstet och säga ”inte här, för vi är bättre än så”. Men nu står vi här. I den verklighet där Sverige nu har världens mest framgångsrika parti sprunget direkt ur nynazismen. Den höger som firar valresultatet borde istället stanna upp och skämmas.
För oavsett hur regeringsbildandet slutar är den svenska antirasistiska självbilden ett minne blott. Den är både död och begraven. För i ett sant öppet, tolerant och antirasistiska samhälle kan ett nynazistiskt parti inte få var femte röst.
Jag är inte ensam i min politiska ilska.
Kan det vara annat än SD:s framgångar i valet?
