Ledande miljöpartister har basunerat ut att de vill ändra antalet språkrör från dagens två till ett. Efter 6–7 år år av dåliga förtroendesiffror, för 5 olika språkrör, är det lätt att förstå önskan om förändring. Det finns inte något som helst som tyder på att språkrören hade haft bättre förtroende för att de stod där i debatten allena. I jakten på förändringar som inte utmanar den inslagna vägen är det dock en lågt hängande frukt. Men problemet ligger inte där. Man kan så klart ställa sig frågan om båda de här språkrören verkligen når fram i debatterna, men Miljöpartiets problem är djupare än så.

Att se bilder från Miljöpartiets valvaka i förra månaden var en studie i skiftande sinnesstämningar. Från lättnaden över att man klarade sig kvar, till insikten att SD skulle komma till makten. Det de flesta nog inte förstod då var vilket katastrofval man egentligen gjorde. På fernissan gick det bra. I riksdagsvalet såg det ljust ut. Man inte bara klarade sig kvar, man gick framåt.

Snart skulle det stå klart att sanningen var en annan. Ganska omgående kunde vi rapportera om Miljöpartiets storförluster i regionvalet. Efter nyår är man inte representerade i mer än 7 av 20 regioner (8 om man räknar med Gotland, som är en kommun men med regionstatus). När de nyvalda ska samlas har man 120 tomma, vita kommuner. Det kan låta häpnadsväckande illa, men om man kollar över de senaste 10 åren så ger det ändå inte bilden av precis hur illa det faktiskt är.

Miljöpartiet har ändrat partistruktur. Kongressen är Miljöpartiets högsta beslutande organ, men den har blivit ordentligt naggad i kanten. Istället för att vara varje år är den nu vartannat och det är nu betydligt svårare för enskilda medlemmar att lägga fram sina motioner inför kongressen. Men förändringarna slutar inte där. Man har dessutom minskat kommunavdelningarnas möjligheter att påverka. Man har minskat mandaten som små kommuner får på kongressen och flyttat nomineringsprocessen till distriktsnivå. Vidare kan numera ett distrikt ta över en kommun man tycker missköter sig, och PS kan ta över distrikt. Makten har skjutits uppåt. Kommunerna, och medlemmarna, har allt mindre att säga till om, och allt mer sällan.

Det här spelar ihop med de politiska frågor man driver, eller snarare, inte längre driver. Vem talar om planerna på att reformera hela socialförsäkringssystemet för att undvika att enskilda medborgare faller mellan stolarna i dag? Om att utöka föräldraledigheten till 18 månader? Eller frihetsreformen att 6 av dessa månader ska få tas ut av exakt vem som helst som föräldrarna bestämmer (det borde så klart gälla alla föräldradagar)? Vem höjer sin röst för att höja golven i socialförsäkringssystemen för fattiga, för barn, föräldrar och studenter? För arbetstidsförkortning och att dela på jobben när vi närmar oss arbetslöshet och kristider igen? När slås det ett slag för föräldrakooperativ och pedagogisk mångfald i skolorna?

Frågor som är rikspolitik men som ändå ger naturligt utrymme för lokalpolitiker att driva på för kommunala och lokala frågor. Som till exempel att tolka villkoren för försörjningsstöd snällare, stötta byskolor, testa kortare arbetsdagar i kommunen och att prioritera bra arbetsvillkor, minskade klasser och bättre äldrevård framför lågt skattetryck eller dyra lyxbyggen. Nu är sexigaste frågan om huruvida kommunen ska installera laddstolpar, eller om man ska lämna det till Tesla och Volvo att lösa själva (att installera laddstolpar är bra men det är inte det jag prioriterar högst när jag ska rösta).

Krisen är djup. Miljöpartiet tappar nästan en fjärdedel av sina kommunfullmäktigeplatser. Från förra valets 395 har man nu bara 309 ledamöter kvar. Med det är man utan tvekan det minsta av riksdagspartierna. Som jämförelse kan man notera hur det ser ut hos de andra småpartierna: Liberalerna har 509 och Kristdemokraterna har 755 stycken. Det finns ingenting som tyder på att man kommer resa sig i närtid. Utan frågor som berör på lokal nivå, utan en partistruktur som lyssnar till enskilda medlemmar eller kommuner och utan folkvalda har man tappat fotfästet.

Från en strulig partistruktur som byggde på spetsiga debatter med spretiga gräsrötter står man där nu, med få, utspridda kongresser och stadgar värdiga ett grått betongsossigt regeringsparti. Det sägs att nästa år ska ni ha kongress, om det ska göras revolt så är det alltså då. Det händer inte så ofta, så det är nog bäst att ni tar chansen. Gör ni det inte, spelar det ingen roll hur många språkrör ni har.