Det var när Beatrice Eriksson såg nyheterna om hur Patricio Galvéz kämpade för att hjälpa sina barnbarn att komma ur det fruktade al-Hol-lägret som något klickade i henne. Hon befann sig i Irak och kände att hon måste engagera sig i barnens öde.
Beatrice Eriksson tar varje chans hon får att resa iväg till platser som Libanon och Irak. Vanligtvis arbetar hon med att samordna krisstödsorganisationen på Malmö Stad. Vad hon lär sig av sina internationella erfarenheter har hon stor nytta av i sitt arbete i Malmö, berättar hon. Under en resa i Irak började medierna rapportera om en svensk morfar som försökte hitta sina barnbarn.
– När jag såg Patricios sorg och desperation i sin kamp att hitta och få hem sina sju föräldralösa barn väckte det en stor frustration i mig för ingen verkade villig att hjälpa honom trots att det handlade om barn och det var så brådskande, säger Beatrice Eriksson.
Hon valde att ta kontakt med honom via messenger och erbjöd sig ställa upp hela vägen tills barnen var hemma. De träffades för första gången i staden Erbil i Irak.
– När han berättade sin historia blev jag oerhört berörd och kunde inte släppa detta. Om man stöter på en situation där man skulle kunna bidra och har möjlighet till det måste man också göra det, om du förstår hur jag menar.
Skråmobarnen
De så kallade Skråmobarnen, vars föräldrar hade gått med i sekten Islamiska staten och dött i striderna kring staden Baghouz 2018-2019, fanns någonstans i ett fångläger i nordöstra Syrien. Patricio Galvéz kämpade ensam mot tröga svenska myndigheter för att försöka lösa knutarna att få hem dem. Al-Hol var ökänt och hade uppemot 80 000 människor med kopplingar till IS, varav en stor del var barn. Via en människorättsadvokat i London hade han fått veta att barnen fanns i al-Hol och att det yngsta barnet var i mycket dåligt skick på grund av undernäring och riskerade att dö. Advokaten gav honom rådet att själv söka upp barnen. Ingen annan skulle göra det annars.
Obehaglig tanke
Patricio Galvéz, som redan hade förlorat sin dotter till IS, tog beslutet att åka till Irak och Syrien och göra vad han kunde. Väl på plats gick det trögt, men uppmärksamheten från svensk och internationell press gjorde att han till slut fick ett godkännande från Sverige. Det kurdiska självstyret hade också meddelat att barnen kunde tas med men att det i de fall barnen hade sina mammor kvar i livet, inte ville separera på barn och föräldrar.
– Det dröjde någon vecka sedan vi fått beskedet från myndigheterna att barnen kunde tas med hem till Sverige och att vi fick ut pass till dem. Under den tiden tog Patricio, dokumentärfilmaren Gorki Glaser-Müller, och jag hand om barnen, vilka var mycket stressade och traumatiserade. Vi fick också ovärderlig hjälp från några lokala volontärer från Irak.
Tiden finns skildrad i dokumentärfilmen Children of the enemy, som fortfarande går att ses på SVT Play.
Efter att den första glädjen började lägga sig över att barnbarnen kunde räddas började en obehaglig tanke dyka upp i Beatrice Erikssons huvud.
– Hur glad jag än var så kunde jag inte förstå hur Sverige kunde gå med på att ta hem de här sju barnen men att alla de andra måste stanna kvar. Det var något jag inte kunde acceptera.
Det var då hon tillsammans med Patricio Galvéz och Gorki Glaser-Müller, grundade organisationen Repatriate the children (RTC), som arbetar för att alla barn till utländska medborgare ska tas hem till respektive land, något som också det kurdiska självstyret hela tiden har velat. Den politiska viljan tycktes helt saknas i Sverige. Om det var svårt att få människor att engagera sig i barnen, var det hart när omöjligt att ta hem föräldrarna såsom opinionen var verkade det.
– Det är skamligt att det tog tre år för Sverige låta barnen och deras mammor återvända. Det är tre bortkastade år för ett litet barn som tvingas leva under vidriga förhållanden. Sverige hade kunnat ta hem dem samtidigt som med Patricios barnbarn, men valde att inte göra det, säger hon.
Uppväxta i fångläger
Beatrice Eriksson och RTC har sett att de återvändande familjerna är i behov av omfattande stöd när de kommer tillbaka. I takt med allt fler kommit till Sverige har också mycket av arbetet koncentrerats till att stödja dem. Barnen är uppväxta i fångläger och har bott i tält under extrema väderförhållanden och utan rinnande vatten. De har inga andra upplevelser än att vara fångar med beväpnade soldater som vaktar dem. Omställningen är stor.
– Barnen har ändå återhämtat sig fantastiskt bra, mycket tack vare deras mammor, i de fall barn återvänder med sina mammor och får vara med dem väl tillbaka i Sverige, stödet från fosterfamiljerna för de barn som är föräldralösa, släktingar, lärare och myndigheterna.
Hon berättar att redan på Arlanda väntar polis och sociala myndigheter på familjerna när de landar. Barnen tvångsomhändertas och placeras i fosterfamiljer, vissa samplaceras med mammorna. Just arbetet med barnen efter att de har räddats ur fånglägren är något som Beatrice Eriksson tycker behöver utvärderas.
– Här finns saker att studera och lära sig kring hur man ska göra. Det är en jättestor kris för barnen att komma till en ny värld och då frånta deras enda trygghet kan starkt ifrågasättas.
Frågan är komplex, tycker hon. Det barnskyddsperspektiv som borde ligga i fokus glöms ibland bort. Trots att ingen av de återvändande kvinnorna är misstänkta för brott idag finns det fortfarande barn som hålls åtskilda från sina mammor.
– Det finns ingen funktion eller specialkompetens inom socialtjänsten som kan bedöma mammornas radikalisering, här behövs samarbete med relevanta civilsamhällesaktörer, inklusive trossamfund.
Hon säger att barnens behov och mammans förmåga och situation måste utredas. Det finns adekvata sätt att möjliggöra den typen av bedömningar, menar hon. RTC har jobbat med att få myndigheterna att ändra synen på att separera barnen.
– Det finns flera andra situationer då föräldrar och barn samplaceras, som vid drogmissbruk och psykisk ohälsa. Det ger en chans att verkligen utvärdera barnens behov och mammans förmåga att möta behoven. I de fall då socialtjänsten har valt att samplacera dessa återvändande familjer ser vi att myndigheterna har kunnat göra bättre bedömningar utifrån barnens bästa intresse, och familjerna har återintegrerats till det svenska samhället snabbare.
Olika orsaker till att resa
Hon förstår att det är en komplex situation. Men det är ett misstag att klumpa ihop de här resenärerna som att alla idag är sympatisörer med IS. Många har velat lämna Syrien länge. Om det bland återvändarna finns de som är misstänkta för brott, måste de givetvis utredas. Två av kvinnorna har dömts för brott, den ena för egenmäktigt förfarande för att ha rest bort med sitt barn, den andra för att inte hindra sin son att bli barnsoldat, berättar Beatrice Eriksson.
– Orsakerna till varför de åkte ned till Syrien är väldigt olika. Några av dem trodde att de skulle grunda ett nytt islamistiskt kalifat, andra bara följde med.
Att det blev just hon som skulle engagera sig i den här frågan kan hon inte riktigt förklara. Hon bara halkade in på det och har sedan fortsatt. Engagemanget och empatin kan komma från att hon har en kristen bakgrund, säger hon.
– Jag är uppväxt i en religiös kontext och vet att såväl kristendomen som islam är fredliga religioner. Samtidigt har jag förståelse för hur religion kan missbrukas och kan manipuleras för att uppnå politiska mål. Det blir så smutsig allt som IS har gjort, att de har bedrivit extremt våld i guds namn.
Måste kämpa – trots hot
Under arbetet med Repatriate the children har det varit situationer som hon har upplevt som osäkra och farliga. Som talesperson har hon fått motta hot och hat, nästan mer på hemmaplan i Sverige för sitt engagemang för IS-barnen och mammorna.
– Även om jag visste att det skulle få konsekvenser så såg jag inget annat alternativ än att kämpa för de här barnen. Det är så viktigt att inte fler barn faller offer för IS vidriga ideologi, det är det hela vårt arbete handlar om.
Fortfarande finns det svenska barn kvar i lägren i Syrien. Dock är flera av mammorna i de fallen inte svenska medborgare och Sverige har haft som policy att inte ta hem personer som inte är svenska medborgare, trots att barnen far illa.
Beatrice Eriksson berättar att hon tycker att det är ett tecken på stämningarna i vårt samhälle idag att folk kan uttrycka ett sådant hat mot de här barnen utan att känna sympati för deras situation och rättigheter. Hon är också orolig för den politik och regeringsförklaring som den nya regeringen har gett uttryck för.
– Att ha en statsminister som uttryckligen säger att det största problemet idag är ”den stora invandringen”. För mig är det ett stort mörker. Det riskerar att polariserar samhället ytterligare och en grogrund för ökat rasism och extremism i ett läge där Sverige behöver hålla samman och bygga lösningar tillsammans. Ska barn inte ha rättigheter?
Fakta: Beatrice Eriksson
Uppvuxen i Värnamo i Småland men bor i Malmö. Tillbringar mycket tid i Libanon och Irak.
Har studerat på socionomprogrammet, religionsvetenskap och tagit en master i fred och konfliktforskning på Uppsala universitet.
Största intresset är jobbet, men gillar också att lyssna på musik och sjunga. Gillar att utforska nya platser och lära känna nya människor.
Har nio syskonbarn.
Medgrundare till organisationen Repatriate the children.
Fakta: Repatriate the children
Grundades i maj 2020 av Beatrice Eriksson, Patricio Galvéz och Gorki Glaser-Müller.
RTC är en internationell barnrättsorganisation som arbetar för att hjälpa barn och anhöriga till barn i nordöstra Syrien.
RTC har en stödjande, rådgivande och upplysande funktion för anhöriga, politiker, beslutsfattare, myndigheter, ideella organisationer och media.
RTC har som mål att samtliga svenska barn i Syrien omedelbart under kontrollerade former ska repatrieras till trygghet och säkerhet i Sverige med ett ordnat mottagande som beaktar barnens behov och skapar förutsättningar för rehabilitering och integrering. Att Sverige ska påverka andra länder som har barn i Syrien att göra detsamma.
Källa: RTC
