Många länder har den här sommaren kämpat mot exceptionellt höga temperaturer, torka och bränder. Nu ställs vi dessutom inför oväder och översvämningar. När vi försöker förstå hur dessa förändringar kommer att påverka människors liv, räcker det inte att vi fördjupar oss i den vetenskapliga forskningen om klimatförändringar. Vi måste även beväpna oss med kunskaper om arkeologi, antropologi, psykologi och statsvetenskap.

Forskarna har redan i årtionden varnat för att klimatförändringarna bara kan hejdas genom en snabb minskning av utsläppen av växthusgaser. Men så länge folk inte känner av hotet från dessa förändringar inpå på bara skinnet, framstår debatten om farorna med den globala uppvärmningen eller höjningen av havsnivån för de flesta som något abstrakt, som något som inte angår dem.

Oro, våld och 50 grader varmt

Den brittiske professorn i geofysik Bill McGuire frågar sig i boken Hothouse Earth: an inhabitant’s guide (2022) hur folk kommer att reagera på de ännu värre katastrofer som kan förväntas den närmaste framtiden, eftersom mänskligheten nu har passerat gränsen för när det inte längre finns någon återvändo avseende klimatförändringarna. På en stor del av vår planet måste man förbereda sig på att den nuvarande situationen med mycket höga temperaturer och torka kommer att förvärras ytterligare, och att vi inom kort måste acceptera att temperaturen i många miljöer kommer att stiga upp till 50° C och att haven kommer att bli allt varmare och försurade. Många andra forskare som studerar klimatförändringarna ställer sig bakom dessa katastrofala prognoser.

Förra året presenterade det brittiska institutet Chatham House en analys som förutspådde att världen år 2050 kommer att behöva hälften så mycket mer mat, jämfört med idag, samtidigt som skörderna kan minska med 30 procent på grund av det extrema vädret. En stor del av världen kommer sålunda att drabbas av svält, vilket kommer att ge upphov till nya krig och uppror i de enskilda länderna.

Christian Parenti tar i boken Tropic of chaos: Climate change and the new geography of violence (2012) upp en amerikansk studie från 2007 av utrikespolitiska och nationella säkerhetsaspekter på konsekvenserna av de globala klimatförändringarna, i vilken CIA deltog. I studien förutsåg man redan vid den tidpunkten att klimatförändringarna under de kommande årtiondena skulle påverka samhällsförhållandena på ett radikalt sätt. Torka och en höjning av havsnivån på två meter och medföljande markerosion och översvämningar, skulle kunna framkalla ett måttlöst raseri bland befolkningarna som sedan riktas mot regeringarna. De enskilda länderna, som ställs mot de uppretade befolkningarna, kommer knappast att se utanför det egna landets gränser – därför är det stor risk att det inte blir några internationellt koordinerade åtgärder mot klimatförändringarna i framtiden heller.

Studien omfattade också en analys av hur människor i det förflutna har reagerat på naturkatastrofer och hur de har uttryckt sin vrede över de styrandes oförmåga att vidta adekvata åtgärder vid plötsliga och oväntade kriser. Vid stora naturkatastrofer tänds ofta en religiös glöd i samhället, på många håll sker också en ökning av antalet människor som söker förklaringar till katastrofen i gamla trosföreställningar och kulter där man talar om världens undergång.  Vid varje kris har hatet och våldet mot migranter och minoriteter ökat, eftersom det blir ökad migration i samband med naturkatastrofer. Kampen om mat och vatten utlöser också konflikter inom de enskilda länderna. Ur ett rent psykologiskt perspektiv blir det ökad rädsla och ångestfylld oro i samhället, med tiden kommer även förtvivlan och apati.

En ny infodemi

Men i kristider står framför allt dörren vidöppen för autokratiska ledare, populister som erbjuder folket falska förhoppningar. De koncentrerar sig på faran med flyktingar och tar till sin hjälp en stark armé, polis och övervakning  och försöker förhindra en allt mer desperat allmänhet från att göra uppror. Vid en katastrof kommer självfallet de styrande oligarkerna att dra sig tillbaka till skyddade befästningar, där de kommer att ha tillgång till olika tjänster och privilegier, däribland mat, vatten och sjukvård, som inte kommer att finnas tillgängliga för den övriga befolkningen.

En särskild gren av ämnet framtidsstudier benämnd kollapsologi håller på att utvecklas i världen, med fokus på sannolikheten för ett samhälleligt sammanbrott på grund av klimatförändringar, pandemier och liknande katastrofer. Bland de mest intressanta författarna inom det området finns den franska agronomen Pablo Servigne och biologen Raphael Stevens. Deras tes är att det finns en skillnad mellan realister, som inser att det är nödvändigt med omedelbara förändringar av de sociala och ekologiska systemen för att göra dem mer motståndskraftiga och förhindra förödande konsekvenser, och utopister, som anser att vi kan fortsätta på samma sätt som vi hittills har gjort.

Arkeologerna försöker med exempel från tidigare civilisationers sammanbrott komma fram till när och hur även vi kan drabbas. I boken The Next Apocalypse: The art and science of survival (2021) förutspår Chris Begley att kollapsen kommer att drabba världen mycket ojämnt, och förutom klimatförändringarna i sig kommer den nyliberala kapitalismen, som grundar sig på en eskalerande ekonomisk ojämlikhet, att spela en avgörande roll. Begley förutspår också att framtida pandemier kommer att spridas ytterst fort på grund av den höga befolkningstätheten och förändringar i den naturliga livsmiljön, där det blir allt vanligare att virus hoppar från djur till människa.

Forskaren Luke Kemp vid Centre for the study of existential risk vid University of Cambridge framhåller att den genomsnittliga livslängden för de gamla civilisationerna har varit 336 år. När civilisationerna kollapsar följer vanligtvis en snabb och permanent förlust av befolkningen, civilisationens identitet och den samhälleliga socioekonomiska organisationen. Bidragande är även den offentliga strukturens sammanbrott, eftersom regeringarna förlorar kontrollen över samhället i tider med omvälvande samhällsförändringar. De har dessutom inte längre kvar monopolet på utövande av våld.

Kampen mot klimatförändringarna försvåras i dag kraftigt av de sociala medierna, där tvivlet på vetenskapliga rön sprider sig och där de som förnekar miljöproblemen utövar ett starkt inflytande på allmänheten. Sjutton forskare, experter inom olika områden från miljö- och klimatvetenskap till filosofi, skrev nyligen en uppmärksammad vetenskaplig artikel i vilken de framför krav på att studier av denna nya informationstekniks inflytande på samhället måste utföras som en ”krisvetenskapsgren”. De sociala medierna har nämligen drastiskt omstrukturerat vårt sätt att kommunicera.

Informationen sprider sig snabbare än någonsin, styrd av algoritmer som de flesta av oss inte känner till. De drivande författarna bakom artikeln, Joe Bak-Coleman och Carl Bergstrom, biolog på University of Washington, framhåller att incitamentet till artikeln var det faktum att vi under covid-19-pandemin ställdes inför en infodemi av ”desinformation”, som förhindrade ett utbrett användande av skyddsmasker och vaccin. Det kan bli på ett liknande sätt igen, vid kommande ekologiska och andra katastrofer.

Intellekt och vilja

Hur ska man då hantera framtida faror? Den amerikanska ekonomen Paul Krugman frågar sig varför en majoritet bland republikanerna i USA motsätter sig en lösning på miljöproblemen. Motståndet är förbundet med den gamla föreställningen att ekologi är en vetenskap som försvårar den ekonomiska utvecklingen. Men det är också ett faktum att det på senare tid har blivit allt fler stora företag som stöder en politik som bidrar till att förhindra miljökatastrofer. Motståndet mot en lösning på miljöproblemen är i USA knutet till det så kallade kulturkriget, som handlar om breda samhällsfrågor som rasojämlikhet och sociala orättvisor. De som med kraft strider för förändringar avseende miljöpolitiken är vanligtvis även för en ökad social, köns- och rasjämlikhet. Republikanerna motsätter sig hårdnackat dessa idéer. De indirekta skadliga konsekvenserna av de här kulturella konflikterna drabbar mer och mer även miljön.

Inom området statsvetenskap diskuterar man om något slags upplyst populism skulle kunna underlätta arbetet med miljöproblemen. Rörelser som Extinction rebellion och Greta Thunbergs Fridays for future har nämligen haft en definitiv förmåga att nå ut med en varning för faran med miljökatastrofer.

Frågan är hur man tar populismen ur händerna på auktoritära ledare och använder den för att bevara demokratin och få människor att sätta in alla krafter mot klimatförändringarna. Till vår hjälp kan vi ta den italienska filosofen Anton Gramscis (1891–1937) tänkande, att vi i dag mer än någonsin behöver ett pessimistiskt intellekt och en optimistisk vilja. Hur man bevarar den viljan är emellertid en stor fråga.

Texten är även publicerad i den slovenska dagstidningen Delo den 20 augusti 2022.

Nästa vecka kommer över 300 000 grisar ligga på julborden. Trots att vi löpande får rapporter om vanvård och alla vet hur djurindustrin fungerar vill 69 procent i Sverige att kött-och charkprodukter ska dominera på julbordet. Trots att vi vet att köttindustrin är ett av de stora bidragen till klimatkrisen så trycker vi i oss djur som om vi inte hade ett intellekt att välja med. 

Grisar är sociala djur med stort behov av att böka i jorden. En gris i djurindustrin får däremot aldrig böka i jorden, den trängs sitt onaturligt korta liv inomhus i en box med betonggolv. När grisarna inte får utlopp för sina naturliga beteenden börjar de ofta bita på varandras svansar och öron. Ledinfektioner på smågrisar och lunginflammationer på slaktsvin är också vanligt. En av tre svenska suggor lider av plågsamma liggsår på grund av de hårda golven. Tolv procent av de grisar som slaktas beräknas ha smärtsamma magsår. 

Efter sex månader i de trånga boxarna sänks grisarna ned i ett schakt med koldioxid. Under den minut de är vid medvetande plågas de av panik och kvävningskänslor och så länge de kan röra sig så kämpar de för att ta sig ur schaktet. Sedan skärs halsen upp och de förblöder, hängande upp och ner, så de sedan kan serveras på julborden. De har inga val under hela sitt korta liv, deras öde är förutbestämt. Men vi kan välja om vi ska vara en del av denna grymhet eller välja ett växtbaserat alternativ.

God jul!

Så var det dags för ytterligare ett internationellt klimatmöte. Denna gång med 70 000 deltagare, ett närmast ofattbart stort antal som har samlats i Dubai. Tänk er att samtidigt finns fler än vad som bor i Falun på en och samma tillställning. I massmedia trängs rubrikerna om detta möte. Huvudfrågorna sägs vara översyn av ländernas klimatarbete, utfasning av fossila bränslen och finansiering.

Visst är det så att användningen av fossila bränslen måste upphöra, men det räcker inte. Om kommande generationer av både djur inklusive människan och annat levande ska ha möjlighet att leva på jorden över huvud taget och helst under något så när drägliga förhållanden måste alla människor som nu lever i den något så när rika delen av världen ändra på sitt sätt att leva. Vi har för hög konsumtion av de mesta som går att köpa.

Folkvalda och näringslivet talar om att att mer och mer av det mesta behövs i samhället, att allt bara är en fråga om elektrifiering och ny teknik. Välfärden ska öka. Utbudet av både varor,  undvaror och tjänster ska fortsätta att öka och med ökad konsumtionen med ökat energibehov som följd. Det är tillväxt som gäller. Det finns t o m ett Tillväxtverk.

Omkretsen på jorden är 4 000 mil, ett faktum som ingen kan göra något åt. Lika lite som det går att ta mer än tio liter vatten ur en tioliters hink går det att ta mer än ändliga mängder råvaror från jorden. Det spelar ingen roll hur många gruvor som startas för deras malm kommer att ta slut. Varje vindkraftverk och varje solcellsanläggning kräver sina delar av ändliga råvaror och varje kärnkraftverk kräver gruvbrytning av ändliga mängder uran. Inga möten i världen kan ändra på den saken. Det finns inte ens mer än ändliga mängder biobränslen.

Ständig tillväxt är inte möjlig, inget som man kan tycka si eller så om. En tillväxt på 2 procent eller 3 procent per år ger en ökning som i början är måttlig, men snart nog drar den iväg längs en kurva som blir brantare och brantare. Tillväxt kräver mer och mer råvaror och mer och mer energi. Brist på råvaror, biologisk mångfald och energi, inklusive uran, kommer så småningom att medföra att kurvan böjer av nedåt när tillväxten nått vägs ände. Ju förr åtgärder mot fortsatt tillväxt sätts in, desto större är chansen att kurvan vänder något så när kontrollerat.

Tyvärr ifrågasätter aldrig massmedia makthavarnas tro på tillväxt. De upprepar följsamt vad makthavarna säger utan att någonsin ifrågasätta om en ständig ökning är möjlig.

I rapporteringen från massmötet om klimatet talas endast om att fossil energi ska fasas ut, inget fel i det, men inget sägs bestämt om när. Inget sägs heller om att tillväxten som varit möjlig på grund av tillgången till fossil energi måste ta slut och vändas till nerväxt. Det är dags att börja fundera över hur denna nerväxt ska gå till.

”Hej, det är Gustav. Carinas son.” Även om jag som barn lärde mig hitta till varje balkong på Kristianstad lasarett dit jag kunde ta mamma och smygröka, ville jag aldrig lära mig vägen till det palliativa vårdhemmet.

Men där stod jag nu. Medan hängbjörken vid busshållplatsen blev gulare och hängigare, och mamma tunnare och tunnare.

Första dörren måste man trycka på porttelefonen. Det är där jag blir bara min mammas son. En titel och ett uppdrag som just nu är finare och viktigare än allt annat.

Den andra dörren kräver kod, och jag gissar att jag kommer minnas de siffrorna så länge jag lever.

När jag ligger i mammas rum, på den lilla bäddsoffan från Ikea som inte riktigt går att sova i, och googlar på vad andningen säger om hur lång tid hon har kvar så hittar jag en artikel med en expert i Stockholm på vård i livets slutskede.

Han berättar om hur man tänker runt dropp och dryck när den döende inte längre orkar dricka själv, och han berättar hur man gör den allra sista tiden så bra som möjligt för den som snart inte längre är här och journalisten försöker ställa en kritisk fråga och experten ler.

”Varför är det så viktigt att satsa resurser på döende? Är det inte bättre att satsa pengarna på…

– …Förbifart Stockholm, biter Carl Johan Fürst av.

Han är van vid frågeställningen.

– Jag tycker att hur man tar hand om sina svagaste speglar ett samhälles moraliska nivå.

Så länge det gick pratade vi, mamma och jag, om världen och livet, om det som varit och det som är. Jag inser att mina uppfattningar om rätt och fel, om vad som är viktigt och vad som är meningen med hela skiten, har jag fått av henne. Och det gör mig lite stolt.

Mina syskon är med mig, hon har gett oss frihet, och det har hållit oss ihop, och nu är vi här. Växelvis, men tillsammans i det mest naturliga och samtidigt allra svåraste vi varit med om.

Som så många andra där en enkel diagnos och en vårdplan enligt mallen inte fungerar, så har mamma sin historia av fatala misstag, bortprioriteringar och konsekvenser av att de som ska ta hand om oss när vi behöver det allra mest är stressade, stafettande och tillfälligt inhyrda.

Men det bor ingen bitterhet i mamma. Bara tacksamhet för alla som lägger själ i sitt arbete med att ta hand om henne, fast inget längre finns att göra.

När människan blev människa, när vi fick språket och fantasin, var det första vi började göra att ta hand om våra döende och döda. Jag tänker att egentligen var det väl där, i själva omtanken, i heliggörandet av varje människa, som civilisation uppstod.

Nu har vi så mycket bättre möjligheter till det än någonsin tidigare. Och jag pendlar mellan ilska, inte olik den mamma visade från sjukhussängen när nyheterna spelade framför henne, och tacksamhet.

Ilska över att det skulle kunna vara så mycket bättre. Vi är så mycket rikare. Och vi arbetar så hårt för det. Och vad köper vi sedan? Några får en jet och en yacht, många ett större hus, en hemmabio och några fler kvällar på restaurang. En hel del får ingenting. Alltmedan skolan har anställningsstopp och hemtjänsten minutscheman. Dyrare och större bilar lämnar barnen på en förskola där barngrupperna växer, och försäkringsbolagen säljer drömmen om att hamna någon annanstans än på sjukhuset vi betalat för tillsammans.

Tacksamhet över att ändå leva när det finns smärtmedicin, personal med tid för omtanke om min mamma och ett litet vårdhem med en fin trädgård och en balkong med eftermiddagssol, så stor att vi kan rulla mamma ut i sängen för att ta sina sista bloss där.

En vän som också tagits från den här världen brukade fråga vad vi ville ha kvar om vi vaknade imorgon och världen var ny. Vad av allt som finns borde bevaras, och vad borde göras nytt? Och jag tänker att det finns så mycket i den här civilisationen värt att hålla fast i, så mycket värt att kämpa för och så mycket vi aldrig kan ta för givet.