Ante har tagit med sig en grupp till Kio på 2300-talet på studiebesök. Medan de samlar på sig kunskap om framtiden och sin egen nutid funderar han över sin egen framtid – och hans uppfinnings. Han går ut en liten sväng, och i skogsbrynet ser han någon han känner igen: Post-Doris.
Det satt någon på en träbyggnad och vinkade. En landningsplatta för vingar. Doris stannade och kisade för att se bättre – och hon kände igen honom. Det var ju Ante på Oasen.
Det var några år sedan hon hade stannat till på Oasen under sina postvandringar över landet. Senast hade hon stannat och tagit igen sig i flera dagar. Nu stod det tomt och igenbommat, och Doris tog vägen om Leias istället om hon behövde vila upp sig på vägen. Men hon kände sig inte lika hemma där.
Ante mindes hon som en blyg pojke som smet ner i källaren och gjorde experiment så fort ingen satte några andra sysslor i händerna på honom. Nu var han vuxen, eller i alla fall inte en valpig tonåring längre. Han hade fått skägg och blivit rundare, och det kunde han behöva. Och han tittade rakt på henne som en vuxen på en annan. Men hon begrep inte vad han gjorde i Kio.
Han klättrade ner från landningsplattan och hoppade ner framför henne.
– Doris! I Kio? sa han och log.
Doris stannade för att inte gå rakt in i honom. Hon var mer än ett halvt huvud längre och inte färdig att le ännu. Ryggen värkte och fötterna längtade efter att stoppas ner i kallt vatten och läggas upp på någonting. Kanske ett bord.
– Ante, sa hon. I Kio. Vi kanske har mycket att berätta båda två, men jag vill gärna komma in i skuggan först.
– Självklart, sa Ante. Jag tar din ryggsäck.
– Orkar du det?
Hon vrängde av sig ryggsäcken och rätade sen långsamt på ryggen. Gned axlarna där remmarna hade suttit. Säcken var nog tyngre än pojken hade tänkt, men han fick upp den på ryggen och gick före henne in genom porten till glaskupolen.
Ljuden lät annorlunda där inne, ett svagt sorl mot taket. Ett myller av människor, någon som spelade flöjt, dofter av mat, och under en stor röd skylt som hon inte kunde läsa serverades grönsakscurry och te. Ante drog ut en stol åt henne, värst vad han hade blivit artig, och gick och hämtade mat och dryck.
– Tack snälla du, sa Doris när hon började känna sig som en människa igen.
– Så lite så, sa Ante. Men kan du inte berätta vad du gör här? Inte brukar du gå så långt norrut?
– Nej nej. Vid norra mötesplatsen möter jag en annan brevbärare, som heter Harry. Om han inte är där lämnar jag bara posten på mötesplatsen så tar han den sen. Men nu var han inte där, och jag hade nog velat göra den här färden ändå. För att träffa min dotter, förstår du. Simone Ahmed, känner du henne?
– Nä, men jag vet vem det är. Hon håller i stormöten och sånt. Mörk hud och vitt hår som du.
– Vitt hår, sa Doris. Ja, tiden går.
Det var tjugofem år sedan Simone hade följt med norrut när en av hennes vänner ville ansluta sig till Kio. Då var hon kanske så gammal som pojken här. Sen hade hon fått ett brev där hon berättade att hon trivdes och ville stanna, och att hon hoppades att Doris skulle vilja komma också. Men det var många veckors väg att gå, så det hade inte blivit så. Inte förrän nu.
Ante gick till gästhuset och ordnade ett rum till Doris. Bäddade sängen och lade fram rena kläder. Hällde upp en kanna vatten och ställde ett glas bredvid. Sen hämtade han henne, skulle visa henne runt i gästhuset, men innan han visste ordet av stod hon i duschen. Innan han hann berätta att Freddy var i Kio låg hon hopkurad i sängen med krusigt, drypvått hår över hela kudden. Klockan sju på kvällen. Försiktigt plockade han ihop hennes kläder och lade dem i tvätten. En lång rock av grova växtfibrer. Linne, hampa, rami? En särk av tunnare tyg som var genomblöt av svett över hela ryggen. Strumpor.
Sen gick han för att hitta Simone, och fann henne framme vid scenen i Fontänparken. Hon höll på att ställa in mikrofonen och det kom hela tiden fler och satte sig i parken. De flesta kom från andra hållet, han funderade på om han skulle sätta sig med Ellis, Ida och Harriet, men slog sig ner där han var istället. Det var en så lagom liten sluttning just där.
Simone inledde med lite rundgång, som hon bad om ursäkt för, och började sedan tala om infrans tunnlar. De var ju av glas, och när de nu inte längre användes för transporter var det en grupp som hade anlagt trädgårdsland där inne. Och därför skulle Kio få mer kryddörter och sallad redan nu i sommar, och om allt gick bra skulle man kunna plocka hallon och vinbär inom några år. Om någon var intresserad av att vara med och odla i tunnlarna var det bara att säga till Isak eller Jojje, sa Simone.
Det var några i publiken som inte visste vad vinbär och hallon var. Simone hänvisade dem till biblioteket, tackade för uppmärksamheten och sa att det var allt för i kväll. Men, sa hon, gästerna från förr var ju kvar, om någon skulle vilja tala med dem. Ministrar från 2020-talet. Sen stängde hon av micken och den ylade till.
Ante gick ner mot scenen och hann ikapp Simone innan hon kom fram.
– Hej Simone, minns du mig?
Malin Bergendal
