Låt oss säga att svenska myndigheter hjälper en diktatur som just har startat krig mot ett grannland att bygga en vapenfabrik. Inte precis olagligt, men så pass kontroversiellt att myndigheten har mörkat kriget för att kunna ge klartecken till vapenfabriken. Ska vi få veta det? Eller ska nyhetsredaktionen som avslöjade det kunna dömas för spioneri?
Vi fick veta vad som hade hänt. Ekot avslöjade 2012 att Totalförsvarets forskningsenhet FOI planerade att medverka till en vapenfabrik i Saudiarabien. När kontrollmyndigheten ISP gav klartecken ett par år tidigare hade Saudiarabien redan startat krig mot Jemen, men det låtsades inte ISP om.
Eller tänk om FN-soldater som skulle bevara freden i ett land begick övergrepp på barn. Ja, det har också hänt i verkligheten. FN-diplomaten Anders Kompass rapporterade det till Uppdrag granskning, som grävde vidare och kom med nya avslöjanden.
Den 16 november kan en grundlagsändring röstas igenom, som gör att vi kanske inte kommer att få den typen av nyheter i fortsättningen. Om den nya lagen hade gällt 2012 hade Ekots journalister riskerat att dömas för utlandsspioneri. Om den hade gällt 2014–2015 hade Anders Kompass kanske inte vågat lämna sina uppgifter till Uppdrag granskning, som i sin tur kanske hade avstått från att fortsätta gräva.
Det är den som ”obehörigen befordrar, lämnar eller röjer en hemlig uppgift” för att ”gå en främmande makt tillhanda” som kan dömas för utlandsspioneri enligt det här lagförslaget. Det gäller om det ”är ägnat att medföra allvarligt men för Sveriges förhållande” till någon annan stat eller mellanfolklig organisation.
Det finns naturligtvis redan lagar mot att obehörigen lämna uppgifter till främmande makt. Att dessa lagar inte ska utvidgas så att de hotar pressfrihet och meddelarfrihet borde vara uppenbart. Ännu mer nu när vi är på väg in i Nato och när Erdoğan vill passa på att domptera oss – kommer vi att få veta mer om det, förresten? Kommer rapporteringen från ickedemokratin Turkiet att utebli? Eller kommer den att vara lika underdånig som Ulf Kristersson?
Tanken bakom Ekots reportageserie var förstås inte att den skulle ”medföra allvarligt men” för Sveriges förhållande till Saudiarabien. Men det behövs inte heller, det kan räcka att befatta sig med informationen. Den som gör bedömningen att reportageserien kanske hade varit straffbar är Mikael Ruotsi, lektor i konstitutionell rätt, som har arbetat med att bereda grundlagsändringen.
Att ändra en grundlag kräver eftertanke och därför tar det lite tid. En grundlagsändring ska röstas igenom i riksdagen två gånger under olika mandatperioder. Utredningen som mynnade ut i en proposition om den här ändringen i november 2021 beställdes av den dåvarande regeringen redan 2017. I april i år röstades den igenom första gången. Omröstningen den 16 november är den andra och avgörande.
Eftertanke borde vi ha ägnat oss åt ända sedan 2017 – eftertanke, debatt och protester, för det här är allvarligt. Men så var det ett val, en dramatisk regeringsbildning, en gruvskandal, en pandemi, ett krig, ett nytt val, en Natoansökan och Tayyip Recep Erdoğan som blev Vetoturken med svenska folket. Det har inte blivit så mycket tid till eftertanke, men å andra sidan har vi sett mer av vad yttrandefrihet och pressfrihet är och inte är.
Det obegripliga är att alla partier röstade för grundlagsändringen i våras utom två. Liberalerna, som ännu hade en egen vilja, och Vänsterpartiet. Miljöpartiet hade redan lämnat regeringen, men röstade för ändå. Socialdemokraterna hade själva beställt den.
Nu behövs en tvär inbromsning inför den 16 november. Alla partier som lägger mer i ordet demokrati än att det hålls val i landet måste säga ifrån. Även om det skulle medföra att somliga röstar emot sin egen proposition och att andra hamnar i onåd hos regeringskollegerna. Vi är i ett annat läge, alla borde förstå nu vad vi annars kan vara på väg in i.
Alla lärare, all vårdpersonal med flera som tänker vägra följa de planerade angiverilagarna.
Den svenska regeringens tydliga motvilja mot granskning och transparens. De gillar inte sånt.
