Kriget i Ukraina räddar inte liberalismen

DEBATT. I samband med kriget i Ukraina pågår intellektuella och populära diskussioner om vad kriget  betyder för samhällsutvecklingen globalt. Krigsutvecklingen påverkar hur medlemmar i olika politiska nätverk och partier agerar och vilka förslag som skapas i riksdagen och Europaparlamentet.  En av de mer omnämnda punkterna är också vad kriget innebär för liberalismen, en ideologi som bland annat bygger på individens friheter och rättigheter, och hur aktiva liberaler bör agera i olika frågor om synen på gemenskap, säkerhet och migration.

Till exempel menar den kände liberale filosofen Francis Fukuyama att utvecklingen i Ukraina kan ”rädda liberalismen” som enligt honom fokuserat för mycket på marknader, individens autonomi och ekonomiska frågor sedan 1990-talet. I Sverige anser flera ledande liberala debattörer att kriget i Ukraina är ett exempel på att även liberaler måste stå upp för ”en god nationalism” och ”värna om nationalstaten”. Men sådana tolkningar av kriget  innebär i praktiken att liberala opinionsbildare blir mer fokuserade på att bevara än att förändra olika system och institutioner, samtidigt som vår värld anses vara mer komplex och krisande än för 30 år sen.

Fallet är att tolkningarna av kriget i Ukraina hos olika liberala och andra tänkare i sin tur är beroende av den globala politiska utvecklingen sedan 2015. En utveckling präglad av brexit och Trump, framgångar för populistiska och nationalistiska partier, minskad tro på demokrati, personlig frihet och pluralism liksom populära krav på mer kulturell likformighet, hinder för migration och ökad statsmakt.

Kriget i Ukraina används även för åsikter i stil med att människor borde enas istället för att ägna sig åt ”hyperindividualism” eller identitetspolitiska frågor som könsneutrala toaletter, böneutrop och flyktingar som från Afghanistan. Ideologiska synsätt på kriget i Ukraina som något som gynnar liberala idéer och värderingar är samtidigt i många fall väldigt snäva, romantiska och mentalt begränsade.

För att återkoppla till Fukuyama, som trots sina kunskaper och färdigheter inte alltid tar upp faktumet att någon totalt fri marknad och avreglerad ekonomi aldrig har funnits, eftersom hur vi rör oss, handlar och samspelar alltid regleras genom formella lagar och informella regler. Även det ”nyliberala Sverige” har över 400 offentliga institutioner,  samtidigt som hundratusentals medborgare, även i medelklassen, är beroende av offentliga pengar trots alla liberaliseringar, privatiseringar och reformer från Alliansens period 2006–2014. Ett annat exempel är EU:s inre marknad, som fortfarande är mycket mindre integrerad och liberaliserad än den amerikanska.

Andra exempel på tolkningen av Ukrainakriget är att kriget kommer att reducera eller till och med få slut på ”kulturkriget” som pågår i USA och Europa, alltså polariserade och splittrande diskussioner rörande religiösa, etniska och sexuella minoriteter. Sådana tolkningar är dock mer av önsketänkande, med tanke på debatter som i Sverige fortfarande präglas av fokus på ickeekonomiska frågor som humanitär migration, religion och kriminalitet.

Dessutom kan själva kriget i Ukraina beskrivas som just ett kulturkrig, där olika ukrainare påverkas av frågor om religion, språk och tillhörighet. Många ukrainare anser något i stil med att landet behöver en statskyrka eller att den ryska ortodoxa kyrkan ska förbjudas, vilket alltså strider mot demokratiska och sekulära principer, liksom att många ukrainare i Donbassregionen anser att staten borde erkänna ryskan som officiellt språk eller åtminstone skapa en ukrainsk standardvariant.

Vad gäller synen på nationen, staten och medborgarskapet ses kriget i Ukraina som ”ett slut på falska motsättningen mellan liberalism och nationalism”. Man talar behovet av ”liberal nationalism”, alltså en blandning av nationalism och liberalism som under 1800-talet. Men dagens komplexa, globala och klimatosäkra värld ser inte ut som för tvåhundra år sen, samtidigt som varje nationalism i grunden handlar om synen att en viss nation, religion eller folkgrupp är viktigare än människan liksom världen i stort.

Det är värt att minnas att kombination av nationalism och liberalism också bidrog till det katastrofala första världskriget, bland annat eftersom många samtida liberaler i Europa inte kunde eller ville främja global fred, europeisk enighet och gemenskap. Nationalismen, oavsett prefix, är fortfarande en idé om att nationalitet (medborgarskap) handlar om särskild och avgränsad lojalitet till nationen liksom att mänskligheten i stort måste vara indelad i olika nationer men utan gemensamma globala institutioner.

För att förstå problemet med nationalism i dag kan man ta exemplet från antikens Grekland, där skapandet av nya stadsstater kunde anses vara något positivt, men där man av olika anledningar aldrig lyckades skapa något överlokalt eller enande för alla människor. På ett liknande sätt kan nationalism i dag skapa nya nationer, men inte en enad planet och mänsklighet. Faktum är att vi lever på en planet där nationer ofta beter sig som klaner och där vi saknar globala lagar, demokrati och gemensamma institutioner som rörande rättsstyre.

Därför behöver modern liberalism, liksom andra universella ideologier som ekologism, handla mer om att vi som människor borde ha samma friheter, rättigheter och säkerhet oavsett födelseort i fråga om rörlighet och handel, liksom att vi behöver vissa gemensamma globala institutioner för att på lång sikt uppnå en fredlig och demokratisk värld för alla, där bland annat krig och invasioner kan stoppas genom militära och civila fredsoperationer .

Det finns också en paradox: trots all nationalism som nu växer i Ukraina, främst som resultat av den ryska invasionen, är fallet att majoriteten av ukrainare stödjer tanken att Ukraina ska bli en del av EU. Vilket i praktiken, institutionellt och ekonomiskt innebär att man stödjer en styrelseform som skapats för att motverka nationalism och förena européer genom gemensamma lagar liksom medborgarskap.

Ukraina kan dock i bästa fall bli en del av EU som tidigast runt 2035 och processen underlättas inte av att mer konservativa och nationalistiska politiker, liksom medborgare i Ukraina, ser Polen och Ungern som inspiration för hur landet ska kunna vara en del av unionen men samtidigt strunta i vikten av universella värderingar liksom rättsstyre. Inte heller blir det bättre av att ukrainska regeringen under ledningen av presidenten Volodymyr Zelenskij, som trots ett inspirerande och avgörande ledarskap under mycket stor stress ändå ägnar sig åt godtyckligt beslutsfattande och beteenden som till exempel går ut på att göra av sig med potentiella politiska motståndare.

Sist med inte minst är liberalismen en ideologi som ständigt måste förändras i takt med sociala, ekonomiska och teknologiska förändringar. Nationalism finns fortfarande runt om i världen och kommer att finnas under längre tid framöver men ingen nationalism kan skapa global solidaritet, världsmedvetna lagar och planetär medborgarskap.

En person som drivs av nationalism och främst av högerpopulism tenderar att tycka i stilen att nationen är något evigt och heligt, att klimatfrågan är en bluff och att terrorism beror på muslimer, vilket leder till okunskap, hat och primitiva beteenden i debatten. Liberaler liksom andra med en universalistisk ideologi har ansvar att agera emot sådana beteenden eftersom analytiskt och komplext tänkande krävs för att hantera livet på vår planet, till exempel i fråga om klimatomställningen, mänsklig säkerhet och ekonomiskt välstånd.

Nya berättelser och insikter behövs för att kunna förklara hur vår globala civilisation ska fungera, vilket bland annat kräver bildning, demokratisk förnyelse och fler människor involverade i förnyelse från lokal till global nivå. Utöver det finns det också en decentraliserad utveckling som med kryptovalutor och blockkedjesystem som underlättar för fler människor att skapa nya och glokala former av organisering som kosmopolitiska stater, decentraliserade communities och bioregioner som kan fungera bättre än 1800-talets nationalstatsmodell.

Men vägen dit är inte romantiserad retorik om ”räddning” och fokus på att ”bevara nationalstaten” utan dit når vi genom förnyelse och skapanden av nya institutioner, gemenskap och demokratiska processer på alla nivåer.