– Vi ska ordna skolgång så fort vi kan men familjerna måste känna sig trygga. De har suttit i skyddsrum, de har flytt, kanske har familjen splittrats. Då vågar man inte skicka barnen med buss till en skola långt bort. Därför ska vi ha skolgång nära boendet, dit föräldrarna kan promenera med barnen. Tanken är att barnen ska bli integrerade – komma till en vanlig skola – men man får skynda långsamt, säger Christina Lundberg, rektor och nu samordnare för mottagandet i förskola och skola i Borgholms kommun, Öland.
Hon var verksam även under den stora flyktingvågen 2015, och talar utifrån de erfarenheter hon och kollegerna gjorde då. Borgholm var då en av de kommuner som tog emot flest flyktingar i relation till invånarantalet.

Positivt läge

När TT talar med Christina Lundberg har hon just packat bilen med kritor, block, pärlor och annat som barn kan sysselsätta sig med. För till Borgholm kommer på fredagen en buss som kört från Polen med ukrainska flyktingar – mest mammor och barn. Deras boende är ordnat, matfrågan löst och inventering av lediga platser på skolor och förskolor är gjord.

Hur många fler skyddssökande som kan komma – och när – är okänt. Roland Hybelius, utbildningschef i Borgholm, beskriver ändå läget som ”positivt”.

– Ja, det finns en kunskap här sedan förra gången. Vi blir också kontaktade av pensionerade lärare som gärna kommer och arbetar om det behövs. Vi har också personal som har språkkompetensen, vilket är en viktig bit. Vi är en liten kommun, men vi har många kontaktnät, säger han.
Kommunerna har också ansvar att erbjuda förskola. Och det har hög prioritet i Borgholm.

– Vi har sagt att det kanske är det första vi ska erbjuda, en öppen förskola där mammorna kan få komma med sina barn, säger Roland Hybelius.

1 500 nya - per år

Också Stockholms stad förbereder skolgång för ett okänt antal barn och ungdomar från Ukraina.

– Vi placerar i genomsnitt 1 500-1 600 nyanlända elever per år i våra kommunala grundskolor, så vi har en befintlig organisation med rutin. Nu jobbar vi för att möta behovet, oavsett volym, säger grundskoledirektör Lee Orberson.

Staden går bland annat igenom vilka lokaler som kan användas för förberedelseklasser och kartlägger hur många modersmålslärare och annan skolpersonal som kan ukrainska.

– Vårt mål är att de som kommer ska få en trygg och bra skolsituation. Den kanske viktigaste friskfaktorn är att få komma till en skola, träffa lärare och andra vuxna som skapar en trygg miljö, säger Lee Orberson.

Vara förberedd

Hans kollega i Borgholm, Roland Hybelius, konstaterar att kommunen agerar på eget initiativ.

– Vi har lärt oss av erfarenhet att det är bra att vara tidigt ute och vara förberedda. Vi har haft kommunens krisgrupp igång de två senaste åren, under pandemin, och gruppen fortsätter nu med detta. Det är där vi beslutat att rigga och planera i ett tidigt skede.

TT: Så pandemin har i alla fall givit värdefull erfarenhet?

– Vi har lärt oss oerhört mycket, att fatta snabba beslut, agera och justera. Det har nog alla kommuner och myndigheter fått lära sig, att vara handlingskraftiga, säger Roland Hybelius.

Tidöregeringen vill stärka trygghet och studiero i skolan, samt komma till rätta med skolfrånvaro och öka skolors möjligheter att ”agera kraftfullt när elever kränker, hotar, använder våld eller på annat sätt agerar störande”. Därför har SD och regeringen tillsatt en utredning som ska lämna förslag på utökat ansvar och befogenheter för rektorer och lärare när det gäller ordningsregler. De vill också möjliggöra fler insatser som riktar sig till särskilt våldsamma elever.

– Med den här utredningen vill vi påbörja en kulturförflyttning i skolan. Det ska inte råda något tvivel om att det är läraren som bestämmer över undervisningen. För elever som inte följer reglerna ska det bli tydliga och omedelbara konsekvenser. Nu tar regeringen krafttag för att alla elever ska få gå i en trygg skola där de kan koncentrera sig på undervisningen och både skolpersonal och elever slippa hot, våld, kränkningar och trakasserier, säger skolminister Lotta Edholm i ett pressmeddelande.

Men Sveriges skolledare, Sveriges elevkårer och Sveriges elevråd är kritiska efter att ha läst direktiven till utredningen.

”Vi ser oroande tecken på att regeringen saknar engagemang för Barnkonventionen”, skriver företrädare för organisationerna i en gemensam debattartikel som publicerats i Dagens samhälle.

Bland annat är de kritiska till att man i direktiven, utan belägg, slår fast att ”lärarnas ansvar för undervisningen begränsas av elevernas rätt till inflytande”. Och med den utgångspunkten ska utredaren ”se över vilken rätt eleven ska ha”. Samtidigt ska utredningen lämna förslag på hur rektors ansvar för beslut om ordningsregler kan förtydligas. Ett ansvar de menar att rektorer redan har i nuvarande reglering.

”Det kommande förslaget blir därmed ett icke efterfrågat slag i luften”.

Att rikta in sig på minskat elevinflytande är kontraproduktivt enligt debattörerna, och hänvisar till en kunskapsöversikt från Skolverket från 2015 som visar att delaktighet och inflytande har en stor påverkan på elevers motivation och skolframgång. Men kritiken handlar också om den rådande tidsandan:

”I tider då auktoritära regimer tar upp striden mot demokratin är det regeringens ansvar att säkerställa att unga kan engagera sig för en positiv samhällsutveckling.”

Bristande studiero går enligt debattartikelns undertecknare inte att komma åt med fasta lösningar som är lika för alla. Istället anser de att regeringen borde lägga resurser på att skapa mindre undervisningsgrupper, och se till att skolan har legitimerade lärare och speciallärare med rätt kompetens för att möta alla elevers skilda behov.

”Att hävda att lösningen på stök är att lärare visar ut elever som inte följer normen är att förenkla en komplex verklighet i syfte att vinna politiska poäng”, skriver de.

Jag skulle vilja påstå att Sverige har en helt fantastisk lagstiftning vad gäller grundläggande utbildning. Skollagens 4:e paragraf anger syftet med utbildningen till att främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Andra stycket slår fast att “Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”.

Detta så kallade kompensatoriska uppdrag ledde till att Sverige under lång tid hade en av världens allra bästa och jämlika skolor. Vilken utbildning ens föräldrar hade, hur gott ställt man hade det hemma eller vilken skola man gick på var inte avgörande för ens skolresultat. Dessutom gick barn från olika bakgrunder och samhällsklasser tillsammans.

Nu har det gått 30 år sedan skolan först kommunaliserades och därefter kommersialiserades med friskolereformen och svensk skola har blivit en av de mest ojämlika i den rika delen av världen. I Leah Glassows avhandling från Göteborgs universitet nu i år kan man se att välutbildade lärare i hög utsträckning väljer att undervisa priviligierade elever och vice versa. Trenden är ökande. Det är uppseendeväckande att vi i hennes internationella studie hamnar i mitten av skalan när hälften av de 44 jämförda länderna är utvecklingsländer. 

I dagens Sverige går numera etniska svenskar för sig och gör bra ifrån sig. Första- och andragenerationsinvandrare gör statistiskt sett dåligt ifrån sig och gapet mellan grupperna är enormt, bland de allra största i OECD. Även här är trenden nedåtgående enligt PISAs stora skoljämförelse, som släpptes 5 december. Forskaren Tobias Hübinette skriver i en kommentar “Resultatskillnaden i exempelvis matematik ligger på hela 50 poäng för Sveriges del att jämföra med OECD-genomsnittet som uppgår till 21 poäng. Och medan 20% av de majoritetssvenska eleverna inte uppnår nivå 2 i matematik så handlar det om hela 40% av andragenerationseleverna och närmast osannolika 52% av invandrareleverna och även dessa skillnader är betydligt större i Sverige än OECD-genomsnittet”.

Ett annat intressant resultat från PISA-studien är att det går bättre för elever vars föräldrar är involverade i barnens skolarbeten men att allt färre skolor tar föräldrakontakt för att diskutera barnens skolresultat. Detta är en erfarenhet som många föräldrar till barn med funktionsnedsättningar och sjukdomar kan vittna om. Man ses som ett arbetsmiljöproblem istället för en källa till viktig kunskap om eleven.

Och på tal om funktionsnedsättningar, föräldranätverket Rätten till utbildning har fått fram statistik som visar att var tredje elev med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som utgör ungefär 10 procent av elevunderlaget, inte klarar gymnasiebehörighet, jämfört med 10 procent hos rikssnittet. Skulle man räkna bort elever med funktionsnedsättning och sjukdomar som astma, allergi eller förvärvade hjärnskador skulle troligen gapet mellan etniska svenskar från socioekonomiskt stabila hem bli än mer avgrundsdjup.