Vi står inför en klimatkollaps som våra folkvalda politiker blundar inför, vilket är ett direkt svek och förräderi mot min och kommande generationers framtid. Enligt mig och många andra är detta det egentliga brottet – inte att en liten skara människor väljer att tala klarspråk sittandes i en vägkorsning, skriver Simon Gunnarsson, 20 år.
DEBATT. Nyligen genomförde den klimataktivistiska rörelsen Extinction rebellion ett flertal aktioner och demonstrationer i Stockholm där bland annat fredlig civil olydnad användes som metod för att regeringen skulle lyssna på aktivisternas krav: att stoppa statens fossila subventioner.
Detta mottogs av många med ilska eller oförståelse. Är det inte väldigt radikalt att sätta sig och blockera en av Stockholms mest trafikerade korsningar i flera timmar? Jag anser att det inte är det, och låt mig förklara varför.
Rakt framför ögonen på oss finns all den fakta och information vi behöver för att förstå den situation vi står inför, och på många platser redan befinner oss i. Förra veckan uppmättes temperaturer på nästan 50 grader i Pakistan och Indien. Låt mig påminna er om att april inte är eller bör vara den varmaste månaden på året.
Populationsstorlekar av tusentals arter av djur har minskat med 60 procent sedan 1970-talet. De senaste åren har rekordvarma temperaturer uppmätts även i Sverige under samtliga årstider vilket bland annat har lett till förödande skogsbränder och att vi inte längre har någon meteorologisk vinter i södra Sverige. Detta är några av oändliga exempel på klimatförändringar som sker vid endast 1 grads uppvärmning.
Trots att klimatförändringarna gör sig synliga även i Sverige för våra politiker en alldeles för passiv klimatpolitik. Sverige misslyckas med 15 av 16 klimatmål, och trots detta misslyckande subventionerar staten årligen fossilindustrin med 30 miljarder kronor. Det är mer än dubbelt så mycket som hela klimatbudgeten. Enligt Världsnaturfonden WWF måste vi minska våra utsläpp med 20 procent i år för att klara Parisavtalet.
Forskare och klimataktivister har i decennier bett snällt, demonstrerat lagligt, skrivit på tusentals namninsamlingar och engagerat sig partipolitiskt för att försöka försöka bryta stagnationen i klimatpolitiken – utan resultat. Att då som metod ta till fredlig civil olydnad och gå emot lagen kanske för många ses som radikalt. Vanliga medborgare blir ju drabbade på väg till sina möten och hämtningar från förskolan.
Men tittar vi på historien har metoden fungerat förut. Bland annat medborgarrättsrörelsen i USA, kampen för kvinnlig rösträtt och HBTQ-rörelsen har använt sig av fredlig civil olydnad för att få rättigheter som vi i dag ser som självklara.
Extinction rebellion brukar medvetet fredlig civil olydnad i olika former för att störa centrala samhällsfunktioner. Detta gör vi för att allmänheten och politiker inte längre ska kunna se förbi klimatkrisens allvar och klimatpolitikens ineffektivitet.
Jag kan med säkerhet säga att inga av oss som sitter på gatan eller utanför riksdagen och protesterar sitter där för att vi tycker att det är kul eller för att skapa trubbel. Vi gör det för att vi står inför en klimatkollaps som våra folkvalda politiker blundar inför, vilket är ett direkt svek och förräderi mot min och kommande generationers framtid.
Enligt mig och många andra är detta det egentliga brottet – inte att en liten skara människor väljer att tala klarspråk sittande i en vägkorsning.
Vi måste bestämma oss: Vad är viktigast, att vi fortsätter leva bekvämt i vårt fossilberoende samhälle tills det samhällets förutsättningar kollapsar, eller att vi ställer om samhället för att säkra en framtid för oss själva och kommande generationer?
Om coronapandemin lärde oss något så är det att det är fullt möjligt att ställa om ett samhälle på kort tid. Nu håller tiden på att rinna ut, och valet ligger i våra händer.
