Ofta när det talas om att bekämpa rasism, klassism och klimatförändringar sägs det att vi borde börja med ta itu med samhällets enorma ojämlikheterna och orättvisor.
Jag leker med en olämplig tanke som kan få mig cancelad. Jag letar efter en genväg för att skapa empati för de utsatta på klimatförändringarnas frontlinjen som kommer drabbas hårdast av de klimatrelaterade effekter. Men skulle bilder på whitefaceade klimatflyktingar väcka det globala nords medkänsla för de värsta drabbade? Jag äcklas av bara tanken.
I takt med att resultatet av vår livsstil förändrar klimatet tvingas fler och fler människor tvingas lämna sina hem. Men eftersom vi inte kan relatera till de mest utsatta icke-vita människorna som bor i fattiga och oroliga områden så saknar vi också empati för dem som hotas från alltifrån till konflikter till översvämningar.
Svenska medier refererar luddigt till närhetsprincipen när de veckolånga rapporterna om megabränderna i Australien eller Kalifornien kablas ut, medan det nya Sverige, med dess invandrade invånare, är fysiskt och kulturellt närmre till till Afrika och Asien och andra delar av tredje världen som medvetet förringas av länder liksom av stora företag. Det har pågått i århundraden och får fortsätta så länge västvärldens ekonomier tillåts få ha ett större värde än människoliv.
Jag tänker på när statligt ägda Vattenfall köpte kol från företag som mördade och kidnappade aktivister, fackledare och småbönder. Gruvföretagen skapade fattigdom, krig och död. Ingen svensk har någonsin ställts till svars för detta. Ingen. Statliga Vattenfall kunde alltså inte ens leva upp till FN:s vägledande principer i den här frågan.
Vattenfall hade aldrig kunnat köpa kol från norra Stockholm där den vita övre medelklassens tjänstemannasektor bor, men vi har inget problem när det drabbar andra folkslag i norra Colombia. Det hade orsakat global skandal om Solnabor skulle tvingas fly från systematisk terror, om Solnas lokala ledare skulle mördades inför områdets invånare och om Solnabor tvingades överge sina ägor. Vi hade aldrig accepterat att dåvarande näringsminister Mikael Damberg avböjde intervjuer om Vattenfalls moraliskt förkastliga affärer i Solna med kommentar om att ”denna typ av beslut är en bolagsfråga”.
Det globala nord behöver se vita offer för att förstå. Det behövs bilder på vita som flyr till följd av intensivare extremväder, dödlig hetta och stigande hav för att krisen ska tas på allvar. Vita män som slåss om en rissäck som kastats från en lastbil med förnödenheter, vita barn som sitter på bråte och väntar ut en förödande översvämning och vita kvinnor som ägnar hela sina dagar åt att bära hem vatten.
Osmakligt? Ja, även jag tycker att tankeexperimentet är oaptitiligt och jag vill inte se den här provokationen praktiseras. Men för att se händelsen ur målpersonens perspektiv krävs en empatisk spegling och en starkare identifikation med ”dem”. Så hur gör vi det?
Djurens rätts årliga panglista som listar hur Sveriges kommuner hanterar fyrverkerier. I’ve never seen anyone do it better.
Fyrverkerier. Hur förlegat är inte det? Det talas mycket om hur våra familjedjur reagerar men sällan om hur det här människolarvet är en dödsfälla för många vilda djur.
