Ida är i Xpan 7 med Joel, som vill ha med henne på den tillfälliga säkerhetskommitténs möte. Harmonibrigadisten Nova Norton talar om vikten av att kontrollera medborgarna, och Ida frågar henne varför det är så viktigt – varför inte bara låta människor leva som de vill?
Nova såg misstroget på Ida och vände sig till Joel istället för att svara.
– Ärligt, Joel. Jag kan förstå att du behövde ett par extra händer på resan hit, men …
– Jag kan gå, sa Ida. Det är lugnt.
Joel fick en rynka mellan ögonbrynen och sa att de ju hade diskuterat det där. Han ansåg att Ida skulle vara med och att det var en fördel i den här situationen med någon som kunde se den med andra ögon. Deras egna hade ju inte räckt till.
– Vad är problemet egentligen? undrade han.
– Andra ögon … Vi behöver inte någon som ifrågasätter det mest grundläggande när vi ska ska besluta om åtgärder i en krissituation, sa Nova.
– Okej, vi lämnar det, sa Ida.
Hon hade verkligen velat höra Nova besvara hennes fråga om varför man inte kunde låta folk leva som de ville. Varför de inte kunde få hålla samtal mellan fyra ögon utan att väggarna måste ha öron. Vad var de rädda för? Hon undrade om Nova ens hade tänkt på saken från det hållet. Men det var ju inte frihet de var där för att diskutera.
Å andra sidan skulle hon kunna gå ner och frågat på Hépíng om de visste var man kunde få tag på kaffe här i stan. Det fanns ju, och hon kände att koncentrationsförmågan var på upphällningen. Men det fick bli sen. Nova började prata om att de borde prioritera det interna kommunikationssystemet när de började få igång lokal elproduktion. När den digitala medborgarkontrollen var igång igen skulle befolkningen kunna dirigeras som vanligt och läget normaliseras.
– Dessutom, sa Ester, kan vi då minimera den här perioden av osäkerhet. Det går snabbt för människors tankar att börja vandra. Enligt Lavrov …
– Vem är Lavrov?
Ida menade inte att avbryta Ester, men var inte Lavrov en rysk politiker? Ester hade en tunn röst och tunna händer som rörde sig när hon talade, tills hon kom ihåg att hålla dem stilla.
– Enligt psykologen Violeta Lavrov, som levde 2201–2310 i Xpan 11, börjar medvetandet redan några få minuter efter att ett flöde av kognitiv vägledning upphört att söka sig egna vägar. I studier har 72 timmars frånvaro av input gett signifikanta förändringar i tankemönster och reaktioner som kan kvarstå upp till 12 timmar, sa psykologen långsamt och tydligt med en blick på Ida.
– De senaste dagarna har vi sett missnöjesreaktioner som vore lämpligast att avbryta snarast. Det sprids bland annat om högt uppsatta personer i Himmelska friden. Jag vet vad du tänker säga, Joel, att vi inte kan utesluta att några av dem är sanna, men det får vi ta i den juridiska processen senare, sa Nova.
Ester påpekade att det inte alltid var sanningshalten i ett påstående som avgjorde dess värde – det viktiga var ofta vad som befrämjade ett önskvärt beteende. Även detta enligt Violeta Lavrov.
Det vände sig i magen på Ida. Det här var alltså vad de tyckte var viktigast att göra när de fick elen tillbaka efter en vecka eller vad det var. Snabbt låsa in folk och börja manipulera dem, gärna med lögner. Om hon nu var här som ett par ”andra ögon” kunde det bara vara för att kommentera sånt här. Annars hade väl Joel sagt till henne att hålla tyst.
– Hörni. Nu har jag lyssnat på er två en stund, och det viktiga är tydligen att snabbt börja ljuga för folk. Har ni funderat på om de kanske skulle bli mindre missnöjda om ni började med att fixa vatten och avlopp? El till spisarna? Var det inte det ni sa förut?
Esters händer började se oroliga ut och hon viskade till Nova, fast alla kunde höra, att just den typen av samtal hade hon hört vid elden. Nova sa stelt att det hade varit intressant att höra Idas synpunkter, men det här angick inte henne. Och det fanns en soffa i vestibulen om hon ville gå ut och vila sig lite.
Joel protesterade, det var något med en regel som skulle tillåta att utomstående adjungerades i vissa speciella fall. Men Nora ansåg inte att det här var ett sådant fall, och hon stannade inte kvar och lyssnade. Hon stannade inte i vestibulen heller, hon gick sakta genom trädgården till Visdomens hus och undrade hur länge de skulle stanna här, egentligen.
Det var mat på gång vid Xpan 7:s fyra utgångar, och långa köer, men vid Hépíng var det nästan tomt. En äldre man stod inne i köket och skurade ur ett kylskåp, bara. Ida ropade försiktigt hallå, och han vände sig om. Han hade ett stort förkläde på sig över ett par lager tunna rockar.
– Hej, sa Ida. Jag har en fråga.
– Ingen mat i dag, ingen spis. Kanske i morgon, sa mannen beklagande.
– Jag förstår det. Men jag undrar över en annan sak – är det möjligt att få tag i kaffe i Xpan 7?
Mannen tyckte tydligen det var en konstig fråga, men mindes att han hade fått en sådan beställning häromveckan. Han skulle titta efter snart, men först ville han säga en annan sak.
– Det är väl du som är en en sån där diskron?
– Ja, sa Ida.
Det kändes konstigt att medge det bara så där, men det verkade rimligt.
– De säger det, sa mannen. Och det går ett rykte om att vi ska få elektriciteten tillbaka i dag. Innan det händer tycker jag att du ska lämna Xpan 7. Har du den lilla flickan med dig?
– Harriet? Nä, hon är hemma, jag menar … nej.
– Det är bra, det. Var härifrån inom två timmar. Här har du en påse kaffebönor, du kan ta dem. Det är mig en ära!
Ida tog emot påsen, det var kanske ett kvartskilo rostade bönor, och undrade hur hon skulle mala dem. Mannen visste inget mer bestämt om elen eller vad som skulle hända om hon stannade i Xpan 7. Ida kunde tänka sig: larm, vingar, briggisar. Hon tackade för varningen och kaffebönorna och ville fråga varför hon varnade honom. Men det hade börjat komma folk från utgångarna med fat med något varmt i. Det luktade rotsakssoppa, men hon var inte hungrig än. Så hon gick till sitt rum i gästhuset och plockade ihop sina saker ifall det skulle bli bråttom sen.
