Nästan längst söderut på Attika, en halvtimmas bilfärd från Atens flygplats, ligger det en liten hamnstad med namnet Lavrion. Staden tillhör definitivt inte det grekiska fastlandets pärlor, faktum är att det är en ganska förskräcklig liten håla, men det är inget som invånarna går runt och grubblar över. De lever lyckliga i övertygelsen om att det aldrig hade funnits något Grekland om det inte vore för just Lavrio.

Under 400-talet före Kristus upptäckte man nämligen ovanligt fyndrika silvergruvor just här och tack vare rikedomarna kunde atenarna bygga upp den handelsflotta och den marin som var avgörande för Atens betydelse.
Turisterna som väntar nere i Lavrions hamn bryr sig inte om några gamla silvergruvor. Inte långt härifrån ligger de betydligt mer dramatiska lämningarna av HMHS Britannic, Titanics systerskepp som gick på en mina i november 1916. Nere från hamnen kan man inte se mycket, förargligt nog ligger det en liten långsmal, meningslös ö i vägen. Därför väntar de nu ivrigt på båten till Kea för att se förlisningsplatsen med egna ögon.

Allt de lär se är vatten. Men det är okej – ingenstans är havet blåare än just där.

Bisarra lämningar

En betydligt mindre grupp passagerare, greker, väntar liksom jag på en knappt sjövärdig liten färja som – om skepparen inte har försovit sig – ska ta oss till den där ön som turisterna tycker ligger i vägen. Ön i fråga heter Makronisos och är långt ifrån ointressant. Faktum är att den ruvar på några av den grekiska övärldens, och Europas, mest bisarra arkeologiska lämningar.
Den som i dag kliver i land på Makronisos blir ofta överväldigad. Ön måste nämligen ha världens största ansamling av husgrunder, teatrar och andra gåtfulla bebyggelselämningar – allt som tyder på att man befinner sig på en plats med en enastående historisk betydelse.

Tills man upptäcker armeringsjärnen och taggtråden. 

Allt ”antikt” på Makronisos är nämligen fejk.

I nådens år 1946, medan resten av Europa försökte komma på fötter, hade grekernas elände bara börjat. De hade kastat ut tyskarna och de grekiska landsförrädarna, en demokratisk regering började mödosamt återställa landet – men dessvärre hade stormakterna andra planer och medan avnazifieringsprocesserna pågick som bäst i Tyskland, krävde stormakterna att grekerna skulle göra tvärtom – de skulle avdemokratiseras. Man slog befrielsekämparna – liberaler, socialdemokrater, kommunister –  i bojor och förde dem till öar som Makronisos. Härifrån hamnen i Lavrion skulle många av de grekiska kämparna tvingas att göra den resa som för många av dem skulle bli deras sista.

Verksamheten på Makronisos var en nationell angelägenhet. Ingenting fick störa den nationella rörelsens återbyggnad. Juntan hade satt sig i sinnet att bygga den perfekta nationen, och eftersom det perfekta inte fick förändras kunde status quo bara upprätthållas med tortyr, våld och ännu mer tortyr. När den första entusiasmen lagt sig och juntan insåg att den nation de var i färd med ”återuppväcka” mer vilade på imbecilla drömmerier från kaserngårdarna än den gedigna kunskapen från biblioteken, drog de den enda slutsats de kunde dra: att det var en nationell plikt att bränna ner biblioteken, fängsla bokläsarna och sedan låta dem bygga upp en ny historisk verklighet.

”Antika” grekiska dramer

På Makronisos tvingade man nu fångarna att dansa ”traditionella grekiska” danser som ingen grek förr hade dansat. De hittade på ”olympiska idrottsgrenar” som mer påminde om preussiska beväringslekar, talanglösa officerare med författardrömmar skrev ”antika” grekiska dramer och eftersom det aldrig funnits några teatrar på Makronisos, tvingade man fångarna att bygga inte mindre än tre sådana.

Vad juntan ville var att låta ”traditioner” och ”ruiner” från en påstått forntida värld bilda en nationell sammanhållningsmyt – allt i korrigerande, övervakande syfte. Problemet var att deras antika Grekland inte hade ett dugg med verklighetens antika Grekland att göra eftersom vare sig traditionerna eller ruinerna var äkta.

Alla ”antika” byggnader på Makronisos tillverkades av de fångar som fördes hit i strid ström under inbördeskriget 1947-49 och fram till juntans fall på 70-talet. Juntan kallade allt detta för en nationell rehabilitering, att greker bara kunde bli riktiga greker om de mer handfast fick bygga repliker av det som ansågs vara typiskt grekiskt. Och med fascisternas perversa böjelse för bibliska anspelningar kom rehabiliteringsprogrammet att kallas för ”dopet i Siloas damm”. Det så kallade dopet bestod mest av våldtäkter och tortyr, skenavrättningar och hjärntvätt.

Nationalismen faller samman

Det kommer alltid att finnas behov av att förklara de grundläggande villkoren genom att skapa sig idéer om sitt ursprung, tillblivelsen av det sammanhang man anser sig vara en del av. Men den politiska nationalismen förmår inte att hålla nerverna i styr, historiskt sett har den alltid urartat.

Nationalismen kräver ruiner, lämningar och förment ”uråldriga” traditioner att parasitera på och eftersom historien oftast är betydligt mer komplicerad än de kan förstå, förutsätter det att de ”hjälper historien på traven” – utan ett betydande mått av fantasi, fusk och osannolika jämkningar faller det nationalistiska bygget samman. Man fyller lämningarna och ruinerna med en slags historia som antingen är resultatet av dålig läsförståelse eller ingen förståelse alls. Finns det inga lämningar av en teater, så får man helt enkelt låta bygga en teater. Men den varar inte länge.

Komma levande härifrån

För många greker blev allt det som tidigare symboliserat det långa frihetsarvet, deras bildningstradition och självständighet, nu symbolen för ignorans, övervakning, förtryck och ofrihet. Och när angiveriet blev den enda garantin för att komma levande härifrån, åstadkom juntan permanenta skador i fångens redan så hemsökta själ.

De greker som far hit för att lägga ner blommor eller bara stå här för att minnas, är inte glada över de få turister som reser hit och det är bara som historiker och arkeolog som min närvaro är accepterad.

Jag kan inte råda någon att fara dit. Allt som återstår av Makronisos i dag är på sin höjd ett monument över vad så kallade ”patrioter” och ”fosterlandsvänner” förr eller senare gör mot sina landsmän. Men det borde vi redan ha förstått.

År 2015 kom många unga ensamkommande till Sverige, i snitt 16 år gamla, främst från Afghanistan, men många av dem var uppvuxna som flyktingar i Iran. Mottagningssystemen var överbelastade i Sverige och de hamnade längst bak i kön för att få sina asylansökningar prövade. Det såg på alla sätt mörkt ut för dessa ungdomar som hade trasiga förhållanden och flykt bakom sig, inte hade kontakter i Sverige och inte hade någon utbildning att tala om. Hur skulle de få stanna? Hur skulle de kunna integrera sig? Hur skulle de klara skolan och få bra liv? Men historien tar många vändningar efter det. I dag har åtta av tio av de som kom som ensamkommande 2015 och bor kvar fått ett jobb. Det betyder alltså att fler ensamkommande än män födda i Sverige i samma ålder är sysselsatta, vilket är en världsunik integrationsframgång mot alla odds.

För först blev det om möjligt ännu sämre för gruppen ensamkommande. Eftersom de hamnade längst bak i kön efter alla syrier och fick vänta alldeles för länge på beslut hann de antingen fylla 18 år eller var så nära 18-årsgränsen att det inte kunde bevisas att de var under (det går ju inte att avgöra om någon är 17 eller 19 år om du inte har passhandlingar). Det gjorde att de efter flera års väntan i Sverige, flera års studier och flera år av vänskapsrelationer helt plötsligt fick avslag och även förlorade rätt att bo på sina boenden. För många tusen ungdomar innebar detta en fullständig katastrof. Människor protesterade och öppnade sina hem. Många hemlösa tonåringar fick hjälp av frivilliga familjehem som hade ett rum extra och förstod att deras liv skulle braka samman fullständigt om de hamnade på gatan eller på boende för vuxna och var tvungna att byta skola och sammanhang. 

Men utvisningshotet hängde fortfarande över gruppen. Protesterna ökade hos de desperata ungdomarna som riskerade att utvisas till ett av världens farligaste länder, som många redan varit på flykt från hela sina liv och där de inte kände en själ. Det fanns ett stort motstånd från så kallade invandringskritiker som särskilt riktade in sig på att hata de unga afghanska killarna, men också från olika politiska partier som ansåg att inget skulle göras, trots att killarna själva inte bar skuld till att de tvingats vänta så länge och trots att de hade fått uppehållstillstånd om de fått besked i tid.

Till slut lyckades gymnasielagen drivas igenom av Miljöpartiet med stöd av V, C och ett motvilligt S. De unga killarna skulle nu få en ny chans att stanna och samma möjlighet till permanent uppehållstillstånd som de skulle fått från början. Kraven var dock väldigt höga. De skulle gå klart gymnasiet, trots att de kommit hit i tonåren och i många fall knappt gått i skola innan de kom till Sverige. Sedan skulle de få ett fast osubventionerat jobb inom ett halvår från att de tagit studenten. Detta är krav som ytterst få ungdomar födda i Sverige skulle klara.

Men den här gruppen har visat sig kämpa oerhört hårt och klara ofantligt mycket. Nu i slutet av 2023, 8 år år efter att de kom till Sverige, har över 4600 stycken av dem lyckats med just detta. De har klarat gymnasiet, fått fast jobb och fått rätt till permanent uppehållstillstånd, vilket de skulle ha haft redan från början. Ny statistik från SCB visar att 8 av 10 som kom som ensamkommande idag är sysselsatta. Många jobbar inom vård och omsorg eller i byggbranschen. Sysselsättningsgraden är alltså till och med högre än hos samma kategori män födda i Sverige. Dessa siffror är världsunika. Gruppen som kom som ensamkommande, som var på väg att bli en världsunik tragedi, tog sig i mångt och mycket igenom det och blev en världsunik framgångssaga. 

Det finns mycket mer att skriva om Sveriges byråkrati som tvingade dem igenom detta, om alla som inte omfattades av lagen och om de som fått avslag på grund av bagatellartade misstag och hårda bedömningar. Men framförallt bör detta leda till en tankeställare hos de politiker och personer som hetsade mot ungdomarna. De som inte ville ge ungdomarna en chans. Ni borde skämmas.

I Sverige finns 12 gruvor i drift där metaller bryts. Några av gruvorna är av gammalt datum medan andra tagits i bruk rätt nyligen. Ansökningar om och planer på att öppna nya gruvor finns i Sverige och i andra länder runt om i världen. Fyndigheter av jordartsmetaller är eftertraktade eftersom sådana metaller behövs i till exempel elbilar och vindkraftverk. I bland annat Norge talas det om möjligheten att starta gruvor på havets botten.

Två saker har alla gruvor gemensamt oavsett var de är belägna: Gruvdrift är alltid miljöfarlig verksamhet och förr eller senare tar malmen i varenda en slut, som den gjorde i Falu koppargruva. Malmtillgången liksom jorden i övrigt är som bekant ändlig.

Det är dags att besinna att alla ändliga råvaror, dit malm malm hör, kommer att ta slut. Ju mer tillväxt desto snabbare blir de förbrukade. I stället för att i jakten efter nya metallfyndigheter ständigt minska utrymmet för Jordens flora och fauna genom att öppna nya gruvor, är det hög tid att byta tillväxt mot nerväxt.

Vad är svenska värderingar och traditioner? Det sprids just nu en bild i sociala medier där det står ”Slå vakt om svenska traditioner: Generell välfärd, Mångfald, Folkbildning, Kollektivavtal, Fri kultur” inramat av ett hjärta. 

Poängen är givetvis att signalera att det finns andra saker som kan ses som typiskt svenskt än det SD gärna talar om (som luciafirande, köttbullar och rätten att säga n-ordet). Samt att just det som SD och Tidölaget vill skära ner på, som folkbildningen och den fria kulturen, också kan ses som typiskt svenska, och det måste ju göra SD till ett svenskfientligt parti?

Men det är ändå något som skaver lite med den där bilden. Är verkligen ”mångfald” något typiskt svenskt? Låt gå för kollektivavtalsmodellen, men folkbildning och och fri kultur finns ju trots allt i många andra länder också. Även om man lyfter fram de delarna som är bra i Sverige så blir det som att man slår sig för bröstet på ett sätt som riskerar att i sig bidra till den nationalism som vi tyvärr ser alldeles för mycket av i dessa tider. Och det där med att skryta förresten – är inte det ganska osvenskt?