Makronisos är en liten ö strax söder om Attika. Först ser den ut att vara full av lämningar från antiken – tills man ser armeringsjärnen och taggtråden. På veckans Under ytan skriver Magnus Alkarp om den falska historiens betydelse för nationalismen.
Nästan längst söderut på Attika, en halvtimmas bilfärd från Atens flygplats, ligger det en liten hamnstad med namnet Lavrion. Staden tillhör definitivt inte det grekiska fastlandets pärlor, faktum är att det är en ganska förskräcklig liten håla, men det är inget som invånarna går runt och grubblar över. De lever lyckliga i övertygelsen om att det aldrig hade funnits något Grekland om det inte vore för just Lavrio.
Under 400-talet före Kristus upptäckte man nämligen ovanligt fyndrika silvergruvor just här och tack vare rikedomarna kunde atenarna bygga upp den handelsflotta och den marin som var avgörande för Atens betydelse.
Turisterna som väntar nere i Lavrions hamn bryr sig inte om några gamla silvergruvor. Inte långt härifrån ligger de betydligt mer dramatiska lämningarna av HMHS Britannic, Titanics systerskepp som gick på en mina i november 1916. Nere från hamnen kan man inte se mycket, förargligt nog ligger det en liten långsmal, meningslös ö i vägen. Därför väntar de nu ivrigt på båten till Kea för att se förlisningsplatsen med egna ögon.
Allt de lär se är vatten. Men det är okej – ingenstans är havet blåare än just där.
Bisarra lämningar
En betydligt mindre grupp passagerare, greker, väntar liksom jag på en knappt sjövärdig liten färja som – om skepparen inte har försovit sig – ska ta oss till den där ön som turisterna tycker ligger i vägen. Ön i fråga heter Makronisos och är långt ifrån ointressant. Faktum är att den ruvar på några av den grekiska övärldens, och Europas, mest bisarra arkeologiska lämningar.
Den som i dag kliver i land på Makronisos blir ofta överväldigad. Ön måste nämligen ha världens största ansamling av husgrunder, teatrar och andra gåtfulla bebyggelselämningar – allt som tyder på att man befinner sig på en plats med en enastående historisk betydelse.
Tills man upptäcker armeringsjärnen och taggtråden.
Allt ”antikt” på Makronisos är nämligen fejk.
I nådens år 1946, medan resten av Europa försökte komma på fötter, hade grekernas elände bara börjat. De hade kastat ut tyskarna och de grekiska landsförrädarna, en demokratisk regering började mödosamt återställa landet – men dessvärre hade stormakterna andra planer och medan avnazifieringsprocesserna pågick som bäst i Tyskland, krävde stormakterna att grekerna skulle göra tvärtom – de skulle avdemokratiseras. Man slog befrielsekämparna – liberaler, socialdemokrater, kommunister – i bojor och förde dem till öar som Makronisos. Härifrån hamnen i Lavrion skulle många av de grekiska kämparna tvingas att göra den resa som för många av dem skulle bli deras sista.
Verksamheten på Makronisos var en nationell angelägenhet. Ingenting fick störa den nationella rörelsens återbyggnad. Juntan hade satt sig i sinnet att bygga den perfekta nationen, och eftersom det perfekta inte fick förändras kunde status quo bara upprätthållas med tortyr, våld och ännu mer tortyr. När den första entusiasmen lagt sig och juntan insåg att den nation de var i färd med ”återuppväcka” mer vilade på imbecilla drömmerier från kaserngårdarna än den gedigna kunskapen från biblioteken, drog de den enda slutsats de kunde dra: att det var en nationell plikt att bränna ner biblioteken, fängsla bokläsarna och sedan låta dem bygga upp en ny historisk verklighet.
”Antika” grekiska dramer
På Makronisos tvingade man nu fångarna att dansa ”traditionella grekiska” danser som ingen grek förr hade dansat. De hittade på ”olympiska idrottsgrenar” som mer påminde om preussiska beväringslekar, talanglösa officerare med författardrömmar skrev ”antika” grekiska dramer och eftersom det aldrig funnits några teatrar på Makronisos, tvingade man fångarna att bygga inte mindre än tre sådana.
Vad juntan ville var att låta ”traditioner” och ”ruiner” från en påstått forntida värld bilda en nationell sammanhållningsmyt – allt i korrigerande, övervakande syfte. Problemet var att deras antika Grekland inte hade ett dugg med verklighetens antika Grekland att göra eftersom vare sig traditionerna eller ruinerna var äkta.
Alla ”antika” byggnader på Makronisos tillverkades av de fångar som fördes hit i strid ström under inbördeskriget 1947-49 och fram till juntans fall på 70-talet. Juntan kallade allt detta för en nationell rehabilitering, att greker bara kunde bli riktiga greker om de mer handfast fick bygga repliker av det som ansågs vara typiskt grekiskt. Och med fascisternas perversa böjelse för bibliska anspelningar kom rehabiliteringsprogrammet att kallas för ”dopet i Siloas damm”. Det så kallade dopet bestod mest av våldtäkter och tortyr, skenavrättningar och hjärntvätt.
Nationalismen faller samman
Det kommer alltid att finnas behov av att förklara de grundläggande villkoren genom att skapa sig idéer om sitt ursprung, tillblivelsen av det sammanhang man anser sig vara en del av. Men den politiska nationalismen förmår inte att hålla nerverna i styr, historiskt sett har den alltid urartat.
Nationalismen kräver ruiner, lämningar och förment ”uråldriga” traditioner att parasitera på och eftersom historien oftast är betydligt mer komplicerad än de kan förstå, förutsätter det att de ”hjälper historien på traven” – utan ett betydande mått av fantasi, fusk och osannolika jämkningar faller det nationalistiska bygget samman. Man fyller lämningarna och ruinerna med en slags historia som antingen är resultatet av dålig läsförståelse eller ingen förståelse alls. Finns det inga lämningar av en teater, så får man helt enkelt låta bygga en teater. Men den varar inte länge.
Komma levande härifrån
För många greker blev allt det som tidigare symboliserat det långa frihetsarvet, deras bildningstradition och självständighet, nu symbolen för ignorans, övervakning, förtryck och ofrihet. Och när angiveriet blev den enda garantin för att komma levande härifrån, åstadkom juntan permanenta skador i fångens redan så hemsökta själ.
De greker som far hit för att lägga ner blommor eller bara stå här för att minnas, är inte glada över de få turister som reser hit och det är bara som historiker och arkeolog som min närvaro är accepterad.
Jag kan inte råda någon att fara dit. Allt som återstår av Makronisos i dag är på sin höjd ett monument över vad så kallade ”patrioter” och ”fosterlandsvänner” förr eller senare gör mot sina landsmän. Men det borde vi redan ha förstått.
