Det är kickoff för Antes anakrona forskningsprojekt i en medeltida källare i Gamla stan i Stockholm. Ida, Nisse, Noor och Canberra ska jobba i projektet och är därför inbjudna. Ett par ministrar är med och en andre vice talman som måste vara någons gäst. Ante och Penny har planerat en överraskning i slutet.
Ellis hade ringt samma morgon och sagt att Mo hade bett honom spela. Han skulle tjäna lite extrapengar och Harriet skulle nästan säkert vara med Miriam. Nästan säkert innebar att flyktinghjälpgruppen som Miriam var med i skulle hjälpa en utvisningshotad familj att flytta. Hon trodde inte att hon skulle behöva vara med, men kanske.
Men nästan säkert blev högst osäkert och sen inte alls. Ida fick hämta Harriet i skolan och ta henne med på kickoffen. Det skulle bli ganska långtråkigt, varnade hon. Inga tidsresor, bara vuxenprat och sitta stilla. Men Harriet tyckte ändå det var spännande, och Ida hade laddat upp med ritblock och pennor. Om hon bara hade något att göra var det inga … men var var hon nu?
Hon hade gått av scenen och handelsminister Penny Marklund hade kommit fram med sina två livvakter i släptåg. Det såg ut som om de följde efter skimret i hennes smaragdgröna klänning, de rörde sig som om de var delar av samma kropp. Hon klev upp på scenen, fick micken och såg lite undrande ut.
– Vänta ska jag hjälpa dig. Det här är en gammal grej, sa Mo.
Så började hon tala. Ida försökte lyssna och titta efter Harriet på en gång, men det gick så där. Penny sa att det kändes ovanligt att tala i den här dunkla belysningen, men att det ändå passade bra när de skulle tala om så spännande saker.
Där stod ju Harriet. Hon hade hittat Ellis, som satt på en pall i ett burspråk nära scenen och väntade på pausen då han skulle spela. De viskade med varandra, det var ingen fara på taket. Ord som banbrytande, stora kunskapsvinster och en bråkdel av energiåtgången tillrade som pärlor från scenen.
Ingenting som Penny sa gjorde Ida mindre tveksam. Det var som om hon var den enda som såg att de kunde vara på väg ut på ett sluttande plan. De andra hade var och en sina skäl att vilja göra det här, och hon var inte säker på att det var bra skäl.
Hon drog ut ett papper ur Harriets block och började skriva frågor att ställa under frågestunden.
1. Hur mycket energi kommer att gå åt till att göra tidsresetekniken energisnålare?
2. Vad händer om ni lägger ner stora belopp på den här forskningen och kommer fram till att det är bäst att låta den vara?
3.
Det fanns mer. Inte bara den vanliga frågan om utplundring av andra tiders naturresurser. Hon såg Ellis viska något till Harriet och Harriet börja gå mot deras bord, men hon tog kortaste vägen, och den gick över scenen. Intill väggen smög hon för att inte störa. Men så snubblade hon, man kunde inte se vad det var, men det hördes en duns och Harriet som viskade ”dumma” till saken som hon snubblat på.
Penny började runda av och sa att hon nu skulle lämna över till sin kollega Linus Karlberg. Just det, det var så han hette, utbildningsministern. En intetsägande person som liksom hade glidit undan hennes uppmärksamhet, han lät som om han kom från Eskilstuna och han tyckte att tidsresor verkade mycket lovande i historieundervisningen, men sen hade han också en annan idé. Skulle man inte kunna förflytta sig så att säga i rummet också?
Ante flöt upp på scenen som en näve kvicksilver och tog micken. Jo, sa han, den så kallade anakrona tekniken kunde användas för såväl geografisk som dimensionell förflyttning, men själv hade han mest varit inblandad i tidsresor. Men om Linus var klar där kunde det vara dags för filmerna från 2300-talet.
Filmerna visades på en vit duk som satt på tegelväggen. Blandade klipp, sammanlagt 15 minuter. Det var en dystopisk beskrivning utom några av Nisses tidiga sekvenser från Oasen, och det slutade med att Max låg i sin sjukhussäng och beskrev hur världen hade hamnat där den var.
När filmen var slut blev det först mycket tyst. Man kunde höra lilla Ada äta middag vid Noors bröst. Sen började Penny tveksamt applådera, och ännu mer tveksamt följde Linus hennes exempel. Den andre vice talmannen såg förfärad ut.
– Nu vet ni alltså vad ni kan vänta er 300 år framåt i tiden, sa Ante. För min del gör jag det här för att människor i vår tid på allvar ska få se vart vi är på väg.
Penny sa från sin plats vid långbordet:
– Vilken fin och genomarbetad film! Och det ser onekligen ut som om vi har utmaningar att vänta. Både ekonomiska och miljömässiga. Men jag skulle vilja gå in i det här projektet i en mer positiv anda. Finns det någon annan tidsålder vi kan besöka när det blir dags? Jag är väldigt intresserad av medeltiden själv.
Linus tyckte också det var en god tanke. En annan dimension kunde ju också vara spännande, och säkert mycket givande för vetenskapen. Andre vice talmannen undrade om det kunde vara möjligt att åka till tidernas begynnelse. Kanske kunde man tala Eva tillrätta? Penny satte en bit potatissallad i halsen och fick vända sig bort en stund. Kvävda fniss hördes från flera håll, och ett gapskratt från Noor.
Ida skulle viska något till Harriet, men Harriet satt inte på sin plats. Ellis hade börjat spela, det var nog Harriet som hade fått välja låt, för det var Saties Gymnopèdie No 1. Men hon var inte där heller. Kanske satt hon med Nisse?
Ante tog mikrofonen och sa att han hade tänkt att det skulle bli en överraskning – de skulle göra en helt kort tidsresa. Några av dem. Han hade tänkt sig 2300-talet, men han förstod deras synpunkter.
– Vi ska inte utforska något i dag, bara ta en kort titt. Jag funderar på om vi skulle ta en tid nära vår egen. Och vi skulle kunna prova med en annan dimension. Det löser en del problem som annars kan uppstå vid små kronologiska differenser. Vad säger ni om att besöka hösten 2022 i en snarlik dimension?
