Vad säger man i en värld där allt är som det alltid varit, men inget ändå någonsin blir som det var igen?
Putins aggression saknar inte motstycke i historien. De som slarvigt säger att det är första gången vi har krig i Europa sedan Hitler sköt sig i bunkern vill uppenbarligen inte minnas sin historia.
1990-talets krig och folkmord på Balkan präglar inte bara miljoner människoöden utan hela vår världsdel. Sovjetiska tanks rullade in både i Budapest och Tjeckoslovakien, för att kväsa människor som krävde sin frihet.
Det är heller inte första gången som Ryssland eller någon annan stormakt med lögner som grund försökt bomba fram ett styre de finner mer behagligt i ett annat land.
Ockupationen av delar av Ukraina, och det pågående försöket av Ryssland att ockupera mer, är inte den enda pågående ockupationen i världen.
Visst är det nära. Men det är också Palestina, Irak och Afghanistan för alla svenskar som har släkt, vänner och ett annat hemma där.
Putin är inte den första som bak ett alldeles för stort skrivbord sänt död till ett annat land, samtidigt som han skickar tusentals – snart kanske tiotusentals – av det egna landets tonåringar att dö för att tillfredsställa hans egna drömmar.
Men ska han bli den sista, finns ingen som helst anledning att relativisera det som nu sker.
En demokrati är under angrepp.
En ukrainsk lärarkollega som nyss planerade ett internationellt seminarium om folkbildning, mejlar nu berättelser från skyddsrum och vuxenutbildningscenter där de övar sjukvård och sys första förband. En rysk kollega skriver att han inte längre vågar skriva vad han tycker, men att vi alla ändå vet.
Att Sverige inte tillräckligt högt eller tydligt protesterat mot andra övergrepp ger ingen anledning att visa något annat än solidaritet nu.
De som flyr Ukraina förtjänar inte att stängas ute, för att andra som inte heller förtjänar att stängas ute har stängts ute.
Den handlingskraft som nu visas i att försöka bistå Ukraina, och samtidigt göra livet svårare för de mäktiga män i Moskva som ansvarar för angreppet, förtjänar inte fnysningar. Den borde istället stå som exempel för hur också andra diktaturer kan behandlas, och andra förtrycka hjälpas.
En grön riksdagsledamot som åkt ner för att besöka det polska systerpartiet och hjälpa med mottagandet av flyktingar vid gränsen berättar att en polsk polis på tågstationen tar henne för en flykting – och därför möts hon med ett leende och hjälp till närmsta mottagningscenter. Det finns ingen anledning att irriteras av att ukrainska, vita flyktingar får hjälp. Det finns bara anledning att uppröras över att människor på flykt med annan hudfärg, från andra delar av världen eller från Ukraina, inte får samma leende och hjälp.
”Det här är en påminnelse att ’flykting’ inte är synonymt med ’färgad’”, sammanfattade talk show-hosten Trevor Noah. ”Alla kan vara en flykting. Det är något som händer dig. Det är inte vem du är.”
Hotet från Putin är på allvar. På bilder syns avfyrningsramper för vakuumbomber, och han har hotat världen med kärnvapen.
Världen är otryggare än den var i går, och mycket talar för att den blir ännu otryggare i morgon. Det finns mycket som måste göras. Mycket, med sin grund i jättemycket mera solidaritet.
Stryp pengaflödet in i Putins krigskassa. Förbjud import av olja, gas och uran.
Bensinpopulister som inte vågar ge sig på det fossila.
