Fastighets blir det första LO-förbund som ska samarbeta med Vänsterpartiet, från att tidigare likt övriga LO-förbund enbart ha samarbetat med Socialdemokraterna, vilket Fastighetsfolket var först med att berätta.

Beslutet togs i söndags på kongressen på Arlanda utanför Stockholm. Samarbetet med Vänsterpartiet var ett av de beslut där kongressen gick emot ledningens förslag.

67 ombud röstade för att Fastighets ska verka för ett samarbete även med Vänsterpartiet, 52 ombud gick på förbundsstyrelsens linje att förbundet ska påverka alla partier men bara samverka med Socialdemokraterna.

– Nu ska vi titta närmare på vad det betyder att “verka för ett samarbete”, säger Sanna Wallin, central ombudsman med ansvar för det facklig-politiska på Fastighets, till Fastighetsfolket.

– Jag ska lyfta frågan om hur vi praktiskt ska gå vidare med den nya ledningen. Själv har jag landat i att vara sosse, men vi står ju på samma sida som Vänsterpartiet när det handlar om arbetarnas rättigheter.

"Vill tillvarata medlemmarnas intresse"

Gunnar Westin, facklig-politisk sekreterare i Vänsterpartiet, välkomnar beslutet från Fastighets.

– Det kom som en överraskning för många. Jag tycker det är väldigt kul och jag ser det som en tydlig signal från Fastighets kongress om att man vill stärka och stödja förbundet snarare än ett enskilt parti, säger Gunnar Westin till Syre.

Han följde själv debatten på kongressen och anser att den gav intryck av en medvetenhet i Fastighets om att man vinner på det här som förbund. Att det inte handlar om att stödja ett visst parti utan ett beslut som ligger i linje med förbundets intresse av att tillvarata sina medlemmars gemensamma intressen.

– Formerna för samarbetet rent principiellt är att fackföreningsrörelsen är och ska betraktas som en självständig organisation som utgår från sina medlemmars intressen. Vi tror inte att fackföreningsrörelsen mår bra av att partier försöker gå in och styra och ställa och använda fackföreningsrörelsen som ett slagfält för partipolitisk sekterism och taktiserande, säger Gunnar Westin och fortsätter.

– Fackföreningar måste ha en integritet och verka för sina medlemmars intressen och att det är utifrån den ståndpunkten som Fastighets närmar sig oss. Det tycker vi är utmärkt för det skapar de allra bästa förutsättningarna för att ett sådant samarbete ska kunna bli bra för båda parter.
 
Vad kan ni som ett politisk parti bidra med i samarbetet?
 
– Det ska jag erkänna är lite ny mark för oss. Jag ska inte föregripa diskussionen för mycket men jag tror att vi redan nu kan säga ett antal saker som man kan titta på. Fastighets skulle till exempel kunna ha täta avstämningar med vår riksdagspolitiker Ciczie Weidby som är arbetsmarknadspolitisk talesperson och sitter i arbetsmarknadsutskottet.

Samarbete även på kommunal och regional nivå

Gunnar Westin anser att både partiet och Fastighets skulle tjäna på att ha sådana återkommande träffar för att lyssna in vad förbundet tycker är viktiga politiska frågor att driva för deras medlemmar

– Vi skulle också uppmuntra att man har liknande kontakter på kommunal och regional nivå. Jag tänker exempelvis på alla kommuner som upphandlar lokalvård till kommunala fastigheter. Utan att ha en siffra på rak arm så vet vi att det i städbranschen förekommer att man dumpar villkor. Då skulle man få en bättre politisk bevakning inom det området utifrån information och kontakt med det fackförbund som företräder lokalvårdarna i väldigt hög utsträckning.
 
Hur tror du Socialdemokraterna respektive LO reagerar på att Fastighets nu även ska samverka med Vänsterpartiet?
 
– Det är klart att det här beslutet kommer i konflikt med traditionalister som vill att fackföreningsrörelsen enbart ska ha ett aktivt samarbete med Socialdemokraterna. Hur LO kommer svara på det får framtiden utvisa men de ser nog inte odelat positivt på det här.

"LO samarbetar med alla utom Sverigedemokraterna"

Jens Lundberg, pressekreterare på LO säger till Syre att de inte har någon egentlig kommentar till Fastighets beslut att även samverka med Vänsterpartiet, men att inget förändras i LO:s facklig-politiska samverkan med Socialdemokraterna.

– Vi samarbetar med alla partier som sitter i riksdagen förutom Sverigedemokraterna, säger Jens Lundberg.

Den arbetstidsförkortningsmodell som Vänsterpartiet vill se utredas brukar kallas för 80-90-100 och innebär att medarbetare som är äldre än 63 år gamla kan arbeta 80 procent, få 90 procent av sin lön och avsättningar till tjänstepension som motsvarar en lön på 100 procent.

Enligt Vänsterpartiet finns det redan ett flertal fackförbund som förordar den här modellen som ska underlätta för äldre personer att klara av att orka arbeta längre upp i åldrarna, samt få en smidigare övergång till att gå i pension.

Anfal Mahdi, oppositionsråd för Vänsterpartiet i Malmö, berättar att hon fick idén efter att ha läst ett utskick från fackförbundet Vision som driver den här modellen för sina medlemmar. Det fick henne att bjuda in Vision till stadshuset för att berätta mer.

– Jag blev inspirerad av det mötet till att lägga den här motionen. Vi ser det som ett bra sätt där det finns ett kompetensgap att få människor att orka stanna kvar i arbete och samtidigt låta dem inte gå miste om den delen av pensionen, säger Anfal Mahdi.

Förhandlat avtal

Övergången till arbetsförkortningsmodellen ska uppnås genom ett lokalt förhandlat avtal mellan fackförbund och Malmö stad, och Vänsterpartiet vill att kommunen erbjuder arbetstidsförkortning till de medarbetare som önskar att ta del av den, precis som med semesterväxling, skriver VP i ett pressmeddelande.

– Vi vill att det införs i hela kommunen och erbjuds till alla anställda och att det görs i samarbete med fackförbunden, säger Anfal Mahdi och tillägger:

– Om det är flera som vill gå ned i tid på samma arbetsplats och det leder till arbetskraftsbrist måste det kunna finansieras att ta in extra personal.

Hon berättar att även om flera fackförbund som Vision, Kommunal och Akademikerförbundet SSR driver den här frågan vet hon inte hur det kommer att tas emot i stadshuset.

– Det har precis lagts en budget och den innebär kraftiga nedskärningar, vilket har kritiserats av fackförbunden. Jag hoppas att S-MP-L-styret vill lyssna men det är inte säkert att de gör det. Som det är nu är Vänsterpartiet de enda som driver den här frågan.

Frivilligt att testa

Vänsterpartiet tror inte att reformen skulle innebära så stora merkonstnader. Det skulle ge äldre medarbetare en möjlighet att gå ner i arbetstid mot slutet av sin karriär och samtidigt behålla en bra lönenivå samt pension.

Det ska vara frivilligt för medarbetare att testa att gå ned i tid, om man senare skulle ångra sig ska det finnas möjlighet att återvända till hundra procent, berättar Anfal Mahdi.

– Det finns flera vakanta tjänster ute för socionomer och arbetstidsförkortningen skulle kunna locka tillbaka dem till arbete och dessutom få människor att stanna längre. Det gör att kompetensen stannar och minskar personalomsättningen på vissa arbetsplatser som det ser ut idag.

Vänsterpartiet i Malmö driver sedan tidigare att man vill införa sex timmars arbetsdag och trettio timmars arbetsvecka med bibehållen lön.

– Införandet av arbetstidsförkortningsmodellen är ett bra steg mot införandet av sex timmars arbetsdag, säger Anfal Mahdi.

”Sverige behöver en ny politisk riktning!” konstaterade Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin i förra veckan när han tillsammans med flera andra S-toppar presenterade fyra rapporter som ska ligga till grund för deras politiska utveckling de kommande åren. Eftersom rapporterna till stor del kretsar kring migration, kriminalitet och integration blir man givetvis nyfiken på vad den nya riktningen handlar om. Innebär den att S har insett att det där med att kopiera Sverigedemokraternas politik inte var någon vidare bra idé? Tycker man att fokuset på repressiva åtgärder borde upphöra? Ångrar de den kraftiga omsvängningen i migrationspolitiken som de genomförde 2015–2016?

Nej, nej och åter nej. Det finns förvisso en hel del självkritik i rapporterna, men den handlar uteslutande om att de har varit för slappa, att vi har tagit emot för många människor och att vi inte ställt tillräckligt hårda krav på dem som kommit hit. Ungefär som det har låtit de senaste åtta åren från de borgerliga partierna, men också från sossarna själva med andra ord. 

I en intervju med DN är Magdalena Andersson stolt över att Sverige lade om migrationspolitiken efter 2015. Hon pratar om att ”när man kommer till Sverige ska man lära sig svenska” och beskyller den tidigare alliansregeringen för att ha skapat ”en av Europas mest liberala lagstiftningar för asylinvandring” vilket hon menar ledde fram till migrationskrisen 2015. Hon återkommer också till att vi ska ha en ordnad och reglerad migrationspolitik, som om någon någonsin påstått något annat. 

När hon får en fråga om vad som egentligen skiljer Socialdemokraternas politik från SD:s svarar hon: ”Skillnaden är att vi vill bygga ett samhälle för alla. Sverigedemokraterna vill polarisera och splittra. Det är svårt att tolka deras sätt att prata på annat sätt än att de tar ställning mot människor på grund av deras ursprung eller deras tro.”

Här finns fortfarande en viktig skiljelinje, S är inte rasister på det uppenbara sätt som SD är. Men det intressanta här är egentligen vad hon inte pratar om. Hon nämner inget om att Sverige ska välkomna människor på flykt, att vi är ett rikt land och att vi har råd att hjälpa människor. 

Moderaterna och SD är stolta över att de just nu genomför vad de kallar för ett paradigmskifte i migrationspolitiken. Men paradigmskiftet började redan under S tid vid makten och det hade förmodligen fortsatt om S hade suttit kvar. Det kanske inte hade gått lika snabbt och de kanske hade avstått från en del av de mest extrema åtgärderna, men kursen hade med all sannolikhet varit densamma om S styrt själva istället för Tidöpartierna. Jag har också svårt att se att S, om de vinner nästa val, kommer dra tillbaka särskilt många av de ”reformer” som Tidöregeringen nu är på väg att genomföra i ett rasande tempo. 

Det är viktigt att komma ihåg att S aldrig har varit ett särskilt flyktingvänligt parti. Redan 1989 beslutade man att endast de flyktingar som uppfyllde kraven enligt FN:s flyktingkonvention eller hade särskilt starka skyddsbehov skulle få asyl i Sverige. Krigsvägran eller humanitära skäl skulle inte längre räknas. Beslutet upphävdes två år senare när Sverige fick en ny borgerlig regering. 

Magdalena Andersson har med andra ord helt rätt när hon säger att S alltid har velat ha en ordnad och reglerad migrationspolitik. Däremot har hennes partikamrater fel när de hävdar att det här skulle vara en ny politisk riktning. Egentligen är det bara samma gamla unkna politik som de har stått för i decennier.