Energi

Xpan-projektet – avsnitt 116

I Nordan, en av Himmelska fridens lokaler, sitter deltagarna i framtidskonferensen fast utan el, mat och annat. Ida har tagit med sig Max, som är avhoppare från Xpan 8 och har ett brutet ben. Ingen vet när eller om någon kommer och hämtar dem, för de vet inte hur stora skadorna på kommunikationsnätet är.

Det uppstod en sorts vardag i Nordan, de delade upp arbetsuppgifterna, några briggisar bestämde sig för att styra upp toalettsituationen, några letade efter vatten och andra efter mat, och om de hittade något lagade Freddy till det tillsammans med de två tjejerna som hade flått en räv utanför ingången kvällen innan. Alla fick frukost men ingen blev mätt.

Nisse hjälpte Ida att ta hand om Max. De höll honom varm, tvättade honom och gav honom barkte och tunn soppa, och ibland orkade han prata. Nisse mindes att han hade frågat Sebastian hur man en gång hade fattat beslutet att låta företag som Himmelska friden ta över hela samhällsorganisationen. Du borde fråga en historiker, hade han svarat. Och nu gjorde han det.

– Demokratin, hur de kunde sälja ut demokratin? sa Max och reste sig på armbågen.

– Ja, jag tycker det är skumt, sa Nisse. I min tid var det många som snackade om demokratins kris …

– På din tid? Hur gammal är du?

– Tjugofyra. Men … det var inget. Jag bara undrar.

Max höjde på ögonbrynen, sakta, som om de hade varit tunga. Han var utmattad, förstås. Nisse tänkte att han kanske inte skulle ha sagt något om sin tid. Men Max kunde knappast göra något åt saken.

– Demokratins kris, ja, det kan man säga. Efter många år av krig och epidemier började folk lämna samhället. Stora delar av städerna var översvämmade, fördämningarna höll inte längre och det var bara som ett tunt skal kvar av ett samhälle. Då kom en organisation som kallade sig Kio och talade om att de hade en lösning på problemet. Människan måste lämna jorden, och Kio hade ritningarna till hur det skulle gå till. En plan på hundratals år, men den skulle fungera, bara de fick ersättning av statarna. Ja, som poäng alltså. Kan du ge mig filten?

Nisse gav Max filten, en tovad yllefilt som luktade får och kändes fet under fingrarna.

– Kio, Kretslopp i omlopp, miljöorganisationen?

– Ja, på den tiden var det en miljöorganisation. De ville lämna jorden för att kunna bevara den. Som en nationalpark, om du vet vad det var. Det var de som tog initiativet till att börja bygga nya planeter med fullständiga ekologiska system och egen produktion av allt man behöver för att överleva.

Kio hade på något sätt lyckats övertala regeringen att bygga upp ett system för det här projektet, som de kallade Xpan-projektet, med utgångspunkt i två små orter i norra Sverige. De visste vad de höll på med, sa Max. Ja, de kanske inte kunde bygga planeter ännu, för det var det ärligt talat ingen som hade lyckats med än, men de kunde få människor med sig. Och de kunde visa ritningar till ett samhälle som skulle bli alltmer självförsörjande och lösgöra sig från planeten.

– Jag hoppas jag inte frågar för mycket. Säg till om du vill vara i fred, sa Nisse.

Max tyckte inte att Nisse frågade för mycket. Det var lättare när han berättade att inte tänka på värken i benet och en mängd andra bekymmersamma saker. Och Nisse ställde inressanta frågor.

– Kio utbildade andra i sina Xpan-städer, men det var olika hur seriösa de var. En del blev bara floppar, sa Max.

Dörren till Nordan öppnades och det blåste in en kall vind. Alldeles i onödan, tänkte Nisse, det var faktiskt redan rätt kallt. Lilith kom in och ropade till alla att de skulle lyssna. En transportvinge hade landat, den hade en lista över personer som skulle till Xpan 7. Identifiering skulle ske vid framkomsten eftersom ingenting elektriskt fungerade.

– Vänta lite, sa Nisse. Jag ska gå och höra vad hon säger.

Han reste sig och gick mot utgången. Joel, Sebastian och Olivia Emmer, sa Lilith. Ante Yang. Freddy Yang. Ida. Nisse Lopez. Angus. Sen kom det några namn till som han inte kände igen. Briggisar, kanske.

Lilith hade en filt om axlarna och håruppsättningen hade rasat. Hon lät trött och Nisse trodde verkligen inte att hon visste vad de skulle göra med Max om de följde med allihop. Han skulle inte stå med på någon lista och de kunde inte lämna honom där. Men han måste fråga.

– Hej, Lilith, jag undrar en sak. Nisse Lopez.

– Jag vet, sa Lilith.

– Det ligger en kille där borta, Max. Han hör inte till någon Xpan-stad, men han är skadad.

– Jag vet, sa Lilith. Jag förstår. Om ni som inte är från Xpan 7 vill stanna och ta hand om honom antar jag att det går bra.

– Nja, nog vill vi åka med, sa Nisse. Jag bara undrar hur vi ska göra med honom.

– Gå ut och tala med er färdledare. Ni kommer ändå att behöva åka två gånger, sa Lilith och började ropa upp nästa grupp.