FN:s generalsekreterare Antonio Guterres slår fast att pandemin har blottlagt de strukturella orättvisor som råder i världen – genom den brist på vårdmöjligheter och sociala skyddsnät som drabbar så många. Samtidigt har den fortsatta pandemin svåra konsekvenser på en rad områden som berör de globala utvecklingsmålen.
Coronakrisen har förödande effekter på FN:s målsättningar om att utrota den extrema fattigdomen fram till 2030. Pandemin anges som den främsta orsaken till att antalet fattiga i världen i stället har börjat öka igen.
Kampen mot den extrema fattigdomen står inför flera utmaningar i form av eskalerande militära konflikter och klimatförändringar. Enligt beräkningar finns det i dag mer än 700 miljoner människor i världen som lever i extrem fattigdom och tvingas överleva på mindre än motsvarande 1,9 dollar om dagen.
Den främsta orsaken till att fattigdomen nu har börjat öka för första gången på många år uppges dock vara coronakrisen. Världsbanken uppger i sin senaste analys att närmare 100 miljoner fler människor fallit ned i fattigdom som ett direkt resultat av den globala pandemin.
Tidigare hade antalet människor som lever i extrem fattigdom kontinuerligt minskat under nästan 25 års tid. Men enligt Världsbanken har den trenden nu alltså brutits. Samtidigt menar vissa bedömare att de verkliga effekterna kan vara ännu större.
Multidimensionell fattigdom
Utvecklingsexperten Richard Jolly vid Institute of Development Studies vid University of Sussex säger att Världsbanken länge uppgav att fattigdomen hade minskat – eller snart skulle börja minska – i många länder, med hänvisning till dessa länders ekonomiska tillväxt. Men han menar att begreppet ”multidimensionell fattigdom” – som även inbegriper en rad andra socioekonomiska faktorer – är mer relevant.
– Jag är intresserad av hur medellivslängden nu har påverkats, liksom inkomsterna bland de fattigaste och tillgången på utbildning, säger han till IPS.
Richard Jolly menar att det därför blir ännu viktigare att följa upp hur utvecklingen ser ut enligt de mätningar som görs i FN:s utvecklingsorgans, UNDP:s, index över mänsklig utveckling i världens länder.
I ett tal inför det nya året betonade FN-chefen Antonio Guterres att världen står inför stora utmaningar, bland annat i form av en ökande fattigdom och ojämlikhet, en orättvis fördelning av covid-19-vaccin och ouppfyllda klimatåtaganden.
"Underskattar världsfattigdomen"
Roberto Bissio vid det internationella nätverket Social Watch – som granskar hur världens länder lever upp till sina internationella åtaganden – menar att Världsbanken genom sina inkomstgränser underskattar världsfattigdomens verkliga omfattning.
Han säger till IPS att studier visar att pandemin har lett till att ojämlikheten ökat särskilt mycket i de utvecklingsländer som samtidigt saknar resurser för att stärka de sociala skyddsnäten.
Roberto Bissio menar det kommer att krävas stora förändringar om världen ska kunna närma sig målsättningarna om att kraftigt minska fattigdom och ojämlikhet till 2030. Och enligt honom har Världsbanken genom sin privatiseringsiver bidragit till att förvärra de rådande orättvisorna.
FN:s utvecklingsmål hotade
I en kommentar från IPS News skriver även utvecklingsexperten Purnima Mane att den fortsatta pandemin har oöverträffade och svåra konsekvenser på en rad områden som berör de globala utvecklingsmålen. Hon är internationell expert på jämställdhets-, befolknings- och utvecklingsfrågor och har bland annat varit biträdande chef för FN:s befolkningsfond och biträdande generalsekreterare för FN.
Purnima Mane menar att hela den globala utvecklingsagendan nu är hotad.
De 17 utvecklingsmål som FN:s medlemsländer antog 2015, och som ska vara uppfyllda till 2030, täcker en lång rad områden som berör den globala utvecklingen. För att uppnå dessa mål har alla varit överens om att det krävs globala och samlade insatser.
Innan målsättningarna antogs var världen långsamt på väg i rätt riktning när det gällde kampen mot fattigdomen. Enligt Världsbanken minskade den extrema fattigdomen i världen något varje år mellan 1990 och fram till 2015 – då utvecklingen saktade in. Men från och med att pandemin började 2020 har inte utvecklingen bara saktat ned, utan vänt åt fel håll då antalet extremt fattiga i stället har börjat stiga igen.
Purnima Mane menar att det nu krävs gemensamma insatser i form av andra satsningar och program. En negativ utveckling för vissa av utvecklingsmålen innebär samtidigt också ett hot mot andra målsättningar.
Hon påpekar att finansieringen för vissa av utvecklingsmålen minskat i högre grad än andra under pandemin. Nya uppgifter visar att i synnerhet satsningar på utbildning och för att bekämpa ojämlikhet och könsbaserade orättvisor har drabbats.
Åtgärderna för att bemöta pandemins konsekvenser måste bygga på kunskapen om hur olika utvecklingsfrågor hänger samman – och påverkar varandra menar Purnima Mane. Om pandemins effekter ska kunna bekämpas effektivt krävs det därför långsiktiga och nödvändiga investeringar som är inriktade på alla dessa delar.
