Ibland tappar jag liksom modet. Var finns politikerna som sätter arbetet för Sveriges bästa framför populistiska utspel? Jag förstår visst att Socialdemokraterna ser det som avgörande inför valet att kunna locka tillbaka väljare från SD. Men till vilket moraliskt pris är de beredda att offra anständighet, demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter till förmån för högerpopulistiskt väljarstöd?
De sista skälvande timmarna av 2021 gick Morgan Johansson ut i Ekot och deklarerade att Sida fått i uppdrag att styra biståndet så att det främjar återvandring från Sverige. Man tror ju inte att det är sant. Är det sverigedemokrater eller socialdemokrater som uttalar sig?
Som migrations- och integrationsministern säkert blivit upplyst om går en försvinnande liten 1,5 procent av svenskt bistånd till statliga institutioner, så det måste ändå klassas som ett garanterat urkass påtryckningsmedel. Såvida man inte tänker sig lägga om hela biståndspolitiken från lokala, småskaliga projekt till administrativa kolossprojekt via korrupta staters myndigheter. Vi vet ju från några decennier tillbaka i tiden, ja, ungefär samtida med det utopiska folkhem som Sverigedemokraterna drömmer om, hur ofantligt ineffektivt den typen av bistånd var.
Frånsett det kontraproduktiva i att ställa mikrolåntagare, bondekooperativ och kvinnoorganisationer till svars för sina länders utrikespolitik är det också etiskt djupt problematiskt att använda bistånd, det vill säga stöd till fattiga och förfördelade människor, som påtryckningsmedel för givarländernas populistiska nycker. Vi vill inte hamna i gamla koloniala hjulspår igen, där biståndsländer utnyttjas på olika sätt för att rika västländer ska kunna skaffa sig egna fördelar.
Ska bistånd ges till dem i störst behov eller till de regimer som ställer upp på flest villkor för att ta emot pengarna? Pengar som alltså, enligt de nya direktiven ska fördelas via statliga kanaler, för att uppfylla Sveriges nya biståndspolitik?
Det är givetvis absurt och naivt att tro att de regimer från vilka människor flyr skulle vara bäst lämpade att ta emot biståndsmiljarder. Det är inte långsökt att tänka att de inte är fullt så altruistiska och med folkets bästa för ögonen som skulle behövas för att pengarna ska sippra genom systemet ner till dem som behöver dem.
Istället kan man föreställa sig att våra biståndspengar används för att befästa det styre från vilket människor är redo att lämna allt och riskera sina liv för att slippa. Och för att sluta tankecirkeln: vad är det tänkt att svenskt bistånd ska handla om? Svensk inrikespolitik, oavsett vilka konsekvenser det får för människor i andra länder, eller en önskan om att bidra till en bättre värld?
Slutligen, de politiska proffsanalytikerna skulle må bra av att ta ett steg tillbaka och filosofera över det där med hönan och ägget och ett lands ledarskap i ett större perspektiv. Vilka krafter vill man uppmuntra? Hur vill man bli ihågkommen i historien?
Civilkurage.
Nationalsocialism.
