Det där med hjältar är knepiga saker. Gud vet hur många sådana jag har avverkat. Befrielsehjältar, radikaler, frihetskämpar blev förebilder, ända tills sanningen om dem – sadismen, korruptionen och våldtäktsanklagelserna spreds bland de människor som kämpat vid deras sida. De stal från det folk de påstod sig vilja befria, deras hustrur hade fler skor än det fanns blåbär i Sibirien och hjältarnas dubiösa kvinnosyn förpassade dem snabbt till historiens skräckkabinett.
En hjälte som har glidit fram i skuggan av kriget i Ukraina är den ryske författaren och Nobelpristagaren Alexandr Solzjenitsyn, frammanad av beläst folk som minns hans kamp mot Sovjetkommunismen. Efter att ha kritiserat Stalins militära förståndsgåvor arresterades han 1945 och internerades i de ryska ”speciallägren”. Han ”frigavs” 1953, men dömdes till inre exil i Kazakstan. Under åren i sibiriska fångläger hade han fört dagboksanteckningar som 1962 resulterade i den omtumlande romanen En dag i Ivan Denisovitjs liv. Den, liksom Cancerkliniken och Gulag-arkipelagen, ledde så småningom till exil i Vermont i USA. Han hyllades i väst, 1970 mottog han Nobelpriset i litteratur. Han blev en förebild för miljoner.
Men den verklige Solzjenitsyn var allt annat än en förebild. Joseph Heller hävdade att han var den i särklass otrevligaste människa han någonsin hade träffat. Pussy riot kallade honom för ”ortodox taliban”.
Solzjenitsyn var en våldsamt självständig röst som sällan var bekväm med sin samtid eller sin omgivning. Ingen kan ta ifrån honom betydelsen av hans författarskap, men man bedrar sig grundligt om man tror att han var en rysk frihetskämpe. Även om Solzjenitsyn är mest känd för sin exponering av det sovjetiska Gulag-systemet, var han en bigott rysk-ortodox som välkomnade Putins makttillträde och berömde honom för att ha återupprättat Rysslands nationella stolthet. I grund och botten var han en nitisk rysk expansionist, som fördömde Ukrainas självständighet och hyllade Vladimir Putin som den rätte mannen att leda Rysslands förfallna förnyelse.
Det är ytterligare ett exempel på historiens ironier att Sovjetunionens fiende nr 1 nu har blivit en andlig guru till en före detta KGB-officer som upprepade gånger uttrycker nostalgi för både tsar- och sovjettiden. I åratal före sin död föreslog den våldsamt nationalistiska Solzjenitsyn att det postsovjetiska Ryssland måste inkludera Ukraina. Solzjenitsyn såg inte ukrainarna som en separat nation: ”Allt prat om ett separat ukrainskt folk som existerat sedan 800-talet är en osanning som uppfanns helt nyligen”, skrev han i en essä från 1990. Han var ”stolt” nationalist och hade därför ”rätt” att hota Ukraina med krig.
Missförstå inte det här nu. Den ukrainska idén om ”nationen” är lika falsk och förljugen som alla andra nationella och fosterländska idéer – men ibland får man hålla tillbaka kritiken. Det är trots allt en sak att vara nationalist när grannarna hotar med krig – en helt annan att hota grannarna med krig för att man är nationalist.
Postnord har tänkt till. De nya paketboxarna är geniala!
Vart tog alla antirasister vägen? Borde de inte föra liv över gruvan i Gállok?
