Innehåll


Livebevakning


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

  • Energi

    • I blickfånget

      Mina Dennert om omedveten rasism: ”Vi måste börja med att titta inåt”

      Försvinnande få kallar sig rasister, men många ägnar sig åt omedveten rasism. Det menar sociala medier-experten Mina Dennert, som skrivit en bok för den som vill sluta. För Syre berättar hon om att hantera rasism…
    • Mina Dennert har grundat rörelsen I am here International, och Facebookgruppen #jagärhär, vars medlemmar arbetar aktivt mot hat, hot och rasism i sociala mediers kommentarsfält.
      Energi – I blickfånget

      Mina Dennert om omedveten rasism: ”Vi måste börja med att titta inåt”

      Försvinnande få kallar sig rasister, men många ägnar sig åt omedveten rasism. Det menar sociala medier-experten Mina Dennert, som skrivit en bok för den som vill sluta. För Syre berättar hon om att hantera rasism från sin egen mamma, om att fortsätta trots att man aldrig får skörda frukten av sitt arbete, och om hur man blir en bra allierad.

      Det är torsdag eftermiddag och Mina Dennert sitter på bussen hem till Billdal, ett kustsamhälle strax söder om Göteborg där villorna är stora och antalet utlandsfödda lätträknade. Hon växte upp i norra Kungsbacka, ”några sandstränder bort”. Seglade, åkte på semester, ofta som den enda synliga minoriteten i vita rum. I nya boken Vitt skilda: Svenskare kan ingen vara guidar Mina Dennert genom personliga erfarenheter den som vill sluta göra rasism. Boken är också en uppväxtskildring – med mycket utelämnat. Som radikaliseringsvågen på skolan hon gick på under nittiotalet, berättar Mina Dennert.

      – Det var sjukt snygga kläder, du vet kängor och bomberjackor, och skitbra musik. Ultima Thule är ju bra. Det handlade om kultur, gemenskap och kompisar. Det var det som lockade. Hade jag inte haft svart hår hade jag säkert också svepts med.

      Mina Dennert skrattar till. Humorn finns hela tiden nära allvaret, när hon pratar såväl som i boken. I ett mörkare avsnitt blir Mina okejstämplad som ”importerad” när nynazister kommer till festen – hon är adopterad från Iran – men sedan samma kväll får hon håret avklippt och hakkors ritade på kroppen med spritpenna. 

      Vänner och pojkvänner radikaliserades, berättar Mina.

      – Jag var rädd för mitt liv. Nynazisterna dödade ju människor.

      Minna Dennert växte upp i vad hon beskriver som ”vita rum” – hon bodde i villa och åkte på segelsemester
      Minna Dennert växte upp i vad hon beskriver som ”vita rum” – hon bodde i villa och åkte på segelsemester. Foto: Privat

      Startade rörelse mot näthat

      En lång lista med erfarenheter av rasism klipptes bort från boken under redigeringen. Hon valde till slut att fokusera på hoppet, och det konstruktiva. För den som vistas i sociala medier är Mina Dennert känd som grundaren till I am here International med svenska #jagärhär, som hon startade 2016 som en reaktion på hat, hot, rasism, sexism, homofobi och funkofobi i mediernas kommentarsfält. 

      Metoden går ut på att medlemmarna inte svarar på hatkommentarerna, utan skriver egna konstruktiva kommentarer som andra gilla-klickar i aktioner koordinerade via Facebookgrupperna över hela Europa, varpå sistnämnda hamnar i toppen och drar uppmärksamheten till sig.

      Före Mina Dennert startade #jagärhär hade rasismen hon utsattes för känts överväldigande och ohanterlig, berättar hon i boken. I en episod tar hon sin son från stranden när några ungdomar skriker n-ordet. Det var bara ett av många exempel som tillsammans skapade vad som på psykologspråk kallas minoritetsstress.

      – Jag tyckte det var jobbigt att gå på föräldramöten och gå till affären. Det var som att det aldrig fanns tid att läka. Traumat från de mer allvarliga händelserna triggades hela tiden av små händelser, och jag kände mig så ensam när jag inte gjorde något åt det, berättar Mina.

      Att börja arbeta med strategier för att bekämpa hatet och rasismen blev en vändpunkt.

      – Så länge man stannar i rädslan så växer den. När man börjar med strategierna får man dels jättemånga konstruktiva vänner, och man jobbar med att göra saker bättre.

      Och hennes strategier funkar. Enligt forskare som undersökt metoden som #jagärhär använder minskar hatet i kommentarsfälten. Dessutom har gruppens aktiva medlemmar visat sig bli modigare även när det gäller att säga till i det fysiska offentliga rummet – på bussen och i på jobbet – av att säga ifrån online.

      ”Man tänker att ’jag är inte rasist, så därför skulle jag aldrig kunna göra rasism’
      ”Man tänker att ’jag är inte rasist, så därför skulle jag aldrig kunna göra rasism’. Då blir det svårt att prata om det. Om ingen är rasist, finns det då ingen rasism? Så är det ju inte. För att få till en förändring måste vi börja ifrågasätta de här fördomsfulla tankarna vi har”, säger Mina Dennert. Foto: Catharina Fyrberg

      Att så ett frö för förändring

      Därmed inte sagt att Mina Dennert själv ser frukterna av sitt arbete. Hon berättar i Vitt skilda hur den egna mamman under uppväxten beter sig omedvetet rasistiskt. Som när hon skäms när Mina har haft sitt stora lockiga hår utsläppt på skolfotot. Men även efter att mamman tagit del av vuxna Minas förklaringar, och till och med följt med på en av dotterns föreläsningar i ämnet fortsätter hon att uttrycka omedveten rasism.

      – För mig var det självklart att jag ville berätta om det. Många verkar tro att bara för att man älskar någon skulle man vara skyddad. Det är en jätteviktig poäng, att det inte handlar om kärlek utan ifall vi har gjort upp med våra fördomar eller inte, säger Mina.

      Mamman var den tilltänkta läsaren när Mina skrev boken. Men något slutkapitel där de båda möts i förståelse blev det inte, trots att det varit ett sorts mål.

      Som läsare känner man lite hopplöshet över det. Om du, som är kanske mest lämpad i Sverige för att få någon att förstå rasism inte når fram – är uppgiften omöjlig?

      – Jag tänkte också på det, men mina kompisar sa att ”du ska inte ha nåt Hollywood-slut”. Det var ju så här det var. Jag tror många som känner igen sig och kämpar med föräldrar och släktingar och ser ingen eller liten skillnad. För mig handlar det lika mycket om att stå upp för mig själv.

      Hon fortsätter.

      – Jag brukar ta upp i mina föreläsningar att man sår ett frö. Vi vill ha snabba lösningar på komplexa problem. Men för det mesta ser vi inte några förändringar. Ibland blir det till och med sämre! säger Mina och skrattar.

      – Men jag tänker att det inte är förgäves. Hela min idé är att det enda vi har är att göra vad vi kan. Man måste göra jobbet fast man inte ser resultatet. Man sår ett frö som kan gro. Jag kommer kanske aldrig att få sitta i skuggan av trädet jag planterar, men någon annan kommer att få göra det.

      Boken Vitt skilda: Svenskare kan ingen vara (Volante 2022) är Mina Dennerts fjärde bok
      Boken Vitt skilda: Svenskare kan ingen vara (Volante 2022) är Mina Dennerts fjärde bok. Foto: Volante

      #jagärhär och ditt arbete är väldigt konstruktivt och lågaffektivt. Hur klarar du att vara så sansad och lösningsorienterad när du hanterar rasism?

      – Det har tagit väldigt många års träning. Jag har gått igenom alla cykler av att vara arg och ledsen och det har kostat på. Men för mig går det inte att sluta. Jag gör det för mina barn, och alla andra som ska sitta i skuggan av de här träden. Jag går in med en rustning i de här diskussionerna numera och tänker att det inte är mig de pratar om. Det finns så mycket okunskap och jag ser hur rädda människor är när de delar saker på nätet. Jag tänker att jag kan hjälpa.

      Svälj stoltheten

      Boken Vitt skilda innehåller en rad konkreta råd för den som inte vill göra rasism. Som att lyssna och inte ifrågasätta när någon berättar om ett rasistiskt övergrepp. Att svälja stoltheten och be om ursäkt om du råkar göra rasism. Och att sluta fråga varifrån människor kommer egentligen när de redan har sagt att de kommer från Göteborg.

      – Tänk på alla andra saker som säger så mycket mer om en människa än var de eller deras föräldrar är födda, säger Mina.

      Vem borde läsa boken?

      – Ju mer makt du har desto viktigare är att du har koll på det här. Jag jobbar med HR-chefer som ansvarar för tusentals personer som fortfarande inte kan det här. Sitter du och rekryterar ska du arbeta aktivt med inkludering. Men det gäller även lärare, läkare och polisen. Alla med makt över andras liv borde få en crashcourse i de omedvetna preferenser som vi alla har.

      Det kan handla om vem som vi tror är kunnig, intelligent eller pålitlig, fortsätter Mina.

      – Alla de där föreställningarna vi har om andra människor som bildas på blixtsnabba omedvetna föreställningar som vi måste lära oss att få syn på.

      Homogen segregationsbubbla

      Mina ursäktar sig i telefonluren, för att för andra gången på några minuter visa biljetten för kontrollanter på bussen.

      Hon kallar platsen där hon bor för en ”homogen segregationsbubbla”.

      – Man skulle kunna bo där jag bor och åka in på sitt jobb i sin bil och inte träffa någon synlig minoritet på hela dagen. Och så lever många människor hela sina liv…

      Tanken på att hennes barn skulle komma att utsättas för rasism har fått henne att vilja flytta, berättar Mina Dennert i boken, men utan att veta vart. ”Varje gång kommer jag fram till att jag inte tror att det är bättre någon annanstans”, skriver hon.

      Där jag bor har runt 75 procent utländsk bakgrund. Har du själv provat att bo på en mindre segregerad plats, typ en förort?

      – Jag är också mänsklig, jag tänker också på huspriser och skolor för barnen och försöker väga det mot var jag tror att det bra att växa upp. Men jag är härifrån. Jag älskar det här, och har lika mycket rätt till det som nån annan. Det har varit en ganska viktig grej att inte bli bortjagad. Folk får vänja sig vid att det bor en person här som är född i Iran. Jag ska bo här tills jag flyttar, istället för att fly, säger Mina Dennert.

      Hon lägger till att hon flyttat barnen till en ”mer blandad” skola inne i Göteborg så snart de kunde börja åka buss på egen hand.

      Vänsterpartisten Rossana Dinamarca bär t-shirt med trycket SD=rasister vid i riksdagens öppnande 2014
      Vänsterpartisten Rossana Dinamarca bär t-shirt med trycket SD=rasister vid i riksdagens öppnande 2014. Mina Dennert tror inte det är konstruktivt att kalla människor för rasister. ”Men jag skulle aldrig klanka ner på någon annans strategi”, säger hon. Foto: Henrik Montgomery/TT

      Undviker ordet rasist

      Ett av bokens kapitel handlar om att bli medveten om sina privilegier. För visst, Mina var uppvuxen i villa och åkte på semester om somrarna, hon var högutbildad och bodde i ett fint område. Ändå blev hon förvånad, i mötet med en vit kvinnlig chef med arbetarklassbakgrund som på en fest kallade Mina privilegierad, som så självklart tog plats, utan att ifrågasätta om det var hennes rätt.

      – Jag insåg att jag var fruktansvärt priviligerad utifrån det perspektivet. Allt jag hade som gör livet lätt för mig. Det var ett uppvaknande. Jag tyckte jag var mest utsatt i hela världen. Jag hade varit med om traumatiska saker och inte haft stöd i det. Det var bra att jag fick en reality check. Jag är inget offer, utan jag har kraft att förändra.

      Att vara priviligerad och samtidigt diskriminerad – Mina Dennert uppmanar sin läsare att hålla två saker i huvudet samtidigt. Det går också att vara en synlig minoritet och samtidigt uttrycka sig rasistiskt – hon berättar i boken om när hon själv varit okunnig och gjort rasism. För rasism är något man gör, understryker Mina Dennert. Hon tror inte på uppdelningen rasister-antirasister.

      – Om man frågar vilka som är rasister skulle nog extremt få gå med på det. De flesta brinner inte för rasism. Tvärtom, man tänker att ”jag är inte rasist, så därför skulle jag aldrig kunna göra rasism”. Då blir det svårt att prata om det. Om ingen är rasist, finns det då ingen rasism? Så är det ju inte. För att få till en förändring måste vi börja ifrågasätta de här fördomsfulla tankarna vi har.

      Tankarna kan handla om vem som kan få en befordran. Vem är chefsmaterial? exemplifierar Mina.

      – Det kan ju inte vara så att ingen med svart hår skulle kunna vara med i en styrelse? Frågade jag inte tjejen med slöja om hon ville hänga med eftersom vi går till en bar? Varför får alla samma idéer i huvudet om man säger ”förortskille”?

      Titta inåt

      Och även inom miljöer som ska vara trygga platser, bland människor som kallar sig antirasister kan det finnas rasism, påpekar Mina. Hennes bästa tips för att vara en bra allierad är just att ta tag i sina egna fördomar.

      – Det är jättebra att säga ifrån när andra gör rasism, men samtidigt måste vi alla börja med att titta inåt.

      Skulle det ändå kunna finnas tillfällen då det finns en poäng med att positionera sig? Till exempel för att inte göra ett parti med rötter i nazismen rumsrent, eller att man i en motdemonstration skriker ”Inga rasister på våra gator”.

      – För mig skulle det kännas fel att stå och skrika på gatan överhuvudtaget. Jag testar de metoder som funkar för mig. Men jag är samtidigt glad att folk gör det. Jag skulle aldrig klanka ner på någon annans strategi. Gör det som du tycker är bra, bara du gör något.

      "Nästa gång man tänker att det här borde jag inte skriva, för då kommer jag att bli hatad, så är det precis det man ska skriva!" säger Mina Dennert
      "Nästa gång man tänker att det här borde jag inte skriva, för då kommer jag att bli hatad, så är det precis det man ska skriva!" säger Mina Dennert. Foto: Catharina Fyrberg

      Hotad för sitt arbete

      Priset för Mina Dennerts engagemang som offentlig person mot rasism har varit högt. Förutom att få ta emot mycket hat har hon också levt under mordhot.

      – Jag visste att hotet fanns. När jag startade #jagärhär tänkte jag att jag nog själv kommer att bli hotad, så jag blev inte förvånad. Därmed inte sagt att det inte är jobbigt – mycket värre än jag kunde föreställa mig. De sa helt fruktansvärda saker om mig och min familj, de skrev om vilka sätt de skulle döda oss på. Det var helt utmattande. Jag var bara en våt fläck till slut. Jag tänkte ”ska jag riskera mina barns liv för att skriva något på Facebook?” Det är ju inte rimligt!

      Vad fick dig att ändå fortsätta?

      – Det enda som gör att man klarar något sånt är vänner. Jag hade hela tiden vänner som fattade. Nätverket var orsaken till jag fick allt det här hatet, men det var också räddningen, alla underbara människor man drar till sig. Det finns så mycket hopp i mänskliga relationer. Det är bara det som driver en – vänner, mina barn, hela min familj. Mina föräldrar var enormt stöttande under hela den här tiden, trots att även de blev hotade.

      Efter en tid upphörde hoten, berättar Mina.

      – Till slut fick de väl inget mer från mig. Men det ledsamma är att de istället hoppat på nån annan. Till slut är alla tystade. Alla självcensurerar sig. Det är skitfarligt, tänker jag. Nästa gång man tänker att det här borde jag inte skriva, för då kommer jag att bli hatad, så är det precis det man ska skriva!

      Mina Dennert

      Ålder: 47 år
      Bor: Billdal, söder om Göteborg
      Gör: Journalist, författare, föreläsare, expert på sociala medier och grundare av #jagärhär och den internationella rörelsen I Am Here International.
      Aktuell med: Boken Vitt skilda: Svenskare kan ingen vara (Volante)

      3 sätt att sluta göra rasism

      ur boken Vitt skilda: Svenskare kan ingen vara (Volante, 2022) av Mina Dennert

      1. Stoppa din fördomsfulla hjärna

      Du som vill sluta med rasism och annan diskriminering behöver ständigt utmana de gamla vanliga tankarna som hjärnan presenterar för dig. Det du kan börja med är att sätta ord på det som händer och börja ställa kritiska frågor till dig själv när hjärnan är fördomsfull nästa gång: Vad betyder det där jag precis tänkte egentligen? Kan det verkligen stämma? Var kommer de där tankarna ifrån? Tänker du att någon är på ett visst sätt, vill något, eller har det på ett visst sätt för att den har en viss hår- eller hudfärg? Tänker du att det finns ett ”vanligt” sätt att se ut, fungera, älska och tro på? 

      2. Om någon utsätts

      Stanna upp och uppmärksamma andra på vad som händer. Att bara tänka det räcker inte. Du kan markera på flera olika sätt: du kan stanna mötet, säga något kort som bekräftar den som blir utsatt eller på annat sätt markera att du ser vad som händer. Du kan till exempel påpeka att det som hände var rasism. Eller ställa en fråga som: ”Vänta vad hände nu?” Att ställa frågor är ofta en ganska bra och avväpnande metod för att säga ifrån.

      3. Om du råkar göra rasism

      Ta ansvar för situationen och var öppen för att det du just gjorde eller sade kan ha varit rasistiskt. Släpp alla tankar på hur missförstådd du är och stoppa impulsen att vilja förklara vad du menade. Försök svälja stoltheten, och se det som ett tillfälle för dig, som tycker att rasism är fel, att lära dig mer om vad rasism är. Om den som påpekat att det du gjorde var rasism inte vill eller kan förklara, försök hitta någon annan som du tror kommer hålla med om att det var rasistiskt. Om du verkligen vill förstå måste du vända dig till en person som redan förstår. 

  • Krönika