Glöd · Under ytan

Freud, Einstein och vägen till fred

”En i dag, tror jag, bortglömd brevväxling mellan Albert Einstein och Sigmund Freud ägde rum 1931–1932 om möjligheterna till fred”, skriver Göran Dahl.

I början av 1930-talet brevväxlade Albert Einstein och Sigmund Freud om drivkrafterna bakom krig och fred och hur vi om möjligt kunde nå en fredligare värld. Göran Dahl sammanfattar deras tankar på veckans Under ytan.

Så länge det har funnits liv på vår planet har det funnits krig och/eller fred. Men först den mänskliga arten, en av de mest aggressiva, har utvecklat ett medvetande om det. Under den moderna eran, låt oss säga sedan 1790-talet, har tänkare börjat skriva om krig, krigen, fred och frederna, våld, död och fredlig samlevnad. Aktualiteten behöver knappast påtalas: det ryska angreppet på Ukraina och för inte så länge sedan krigen i det forna Jugoslavien, de pågående i Myanmar, Kashmir, Afghanistan, Sydamerika (Peru), Afrika och de potentiella med Kina som huvudaktör.

Freden som plikt

1795 utkom den tyske filosofen Immanuel Kant (1724–1804) från Ostpreussen, som nu är en rysk enklav, med den lilla boken Zum ewigen Frieden (Om den eviga freden). Bakgrunden är framför allt de återkommande krigen mellan tyska furstendömen och då främst Frankrike, där farliga revolutionära idéer hade uppstått och spreds. Fred rådde emellanåt men inte ett definitivt slut på fientligheter.

Kant ville få till stånd ett svar på möjligheten av en evig fred. Förebilden till en sådan finner han i rätten. Rätten har medfört fredlig samlevnad inom staterna (även om den nu knappast varit evig). I alla fall, utifrån förekomsten av fred inom staterna försöker Kant skissa konturerna av en global, kosmopolitisk fred, och i slutänden en global federativ demokratisk stat.

Ledstjärnan är som vanligt för rationalisten Kant förnuftet. Fred ser han som en plikt, förmedlad och upprätthållen av förnuftet och dess successiva framsteg. Kant var onekligen den förste med att tänka ett Nationernas förbund, senare delvis förverkligat i form av Förenta nationerna. Men förnuftet, framstegen och plikterna har visat sig till stor del illusionära. Och drygt hundra år efter denna lilla skrift påbörjades det stora och mycket blodiga första världskriget 1914. Åren som följde var till stor del en katastrof för det intellektuella livet – brinnande kosmopoliter blev till lika brinnande ultranationalister som jublade vid krigets utbrott och längtade efter ett liv vid fronten.

En i dag, tror jag, bortglömd brevväxling mellan Albert Einstein och Sigmund Freud ägde rum 1931–1932 om möjligheterna till fred. Det började med en vädjan till Einstein från en tjänsteman inom Nationernas förbund att ge förslag till hur fred kan främjas, dels genom egna tankar men framför allt genom att han frågade Freud.

Livsdrift och dödsdrift

Einstein börjar med oerhört varmt smicker och lovprisande av Freud som med oemotståndlig klarhet har påvisat hur pass sammanbundna hat och kärlek är i den mänskliga kroppen och psyket – livsdrift (Eros) och dödsdrift (Thanatos). Det kan här tillfogas att Freud såg många uttryck för dödsdriften, inte bara i aggressionen utan även i orgasmen, nirvana, ruset med mera.
Einstein börjar här själv tänka på möjligheterna av en sammanslutning av obelastade rationella intellektuella som kan utöva den makt som politikerna har – men som de utövar i form av grymheter. En ”fri församling av personer vilkas verk är en garanti för förmåga och integritet”.

Han kan också tänka sig att några religiösa grupperingar deltar. Detta skriver Einstein i sitt privata brev till Freud. I det öppna brevet, som är föga känt, skriver han att han saknar den kunskapskompetens som behövs men som han hoppas att Freud besitter, i ”insikterna om den mänskliga viljans och känslornas mörka platser”. Einstein kommer sedan in på praktiska problem – hur skapa ett fredsfrämjande organ som förmår garantera fred? Här nämner han Nationernas förbund som ett exempel på ett organ som saknar makt. Han pekar ut eliten, den härskande klassen och kyrkan som de agenter som tvingat massorna att ställa sig upp redo för slakt och att själva bli slaktade.

Makten och lagen

Freud är i sitt brev till Einstein (september 1932), trots den senares hopp om ett lovande svar, en till största delen övertygad pessimist. Det går bara att lägga individer på divanen. Inte stater. Det är, ungefär, hans pessimistiska slutsats i en av hans mest lästa och kända böcker (i svensk översättning) Vi vantrivs i kulturen från 1930.

Freuds svar blir till en kort redogörelse för hur han ser på mänsklighetens historia, såväl progressions/civilisationsprocess som regression. Han är liksom Einstein pacifist och lutar sig åt vänster, dock utan att tro på bolsjevikernas löften om ett klasslöst, fredligt paradis som dessvärre kräver repression och likvidering som medel.

I början av sitt brevsvar gör han en viktig åtskillnad, den mellan att utöva makt (might) och det rätta, lagen (right). Det rätta når vi bara med den lagen, som dessvärre måste använda våld för att försvara sig mot fienden. Detta lär vi av oss historien, i alla fall som Freud tolkar den utifrån sitt gruppsykogiska perspektiv. Makten förutsätter herravälde, först genom en (orättvis) fördelning av ägandet. Fördelningen gynnar dem som har de vassaste och mest effektiva svärden eller andra vapen. Fienden till dem som erövrar makten har att välja mellan eliminering eller underkastelse.

Detta ger en i alla fall temporär fred. Dock innebär det att ett klassamhälle, med dess inbyggda motsättningar, etableras. Slavarna kan genom revolutionära sammanslutningar göra uppror mot herrarna. Men våldskaraktären hos makten mildras av lagar som begränsar våldsanvändningen – endast polis och militär tillåts utöva lagligt våld.

Global demokrati?

Historien är nu framme vid en punkt då både samlevnad och konflikter förekommer. Men något saknas, och här börjar Freud ge svar på Einsteins förslag – endast en global rättvis rätt och demokrati som dessutom är kapabel att verkställa rättsordningen är den långsiktiga lösningen. Alternativet är undergången. Freud är i likhet med Einstein positiv till inrättandet av Nationernas förbund. Men det saknade, liksom efterträdaren FN, befogenheten att verkställa sina beslut. Det är för övrigt lika illa med EU, där de mäktiga länderna inte vågar stå upp för Ukraina och tillmötesgå detta angripna lands vädjanden.

Det har i Natos och USA:s namn startats ”humanitära krig” mot till exempel Irak (motiverat med lögner om dess tillgång till massförstörelsevapen – men märk att jag inte försvarar Husseins blodsbesudlade regim, tvärtom!). Freud avslutar sitt brev med en smula optimism – att den mosaiska lagen om att älska din nästa efterlevs och möjligheten att låta NF bli fröet till en internationell domstol med möjlighet att döma mäktiga ledare för förbrytelser mot mänskligheten. Och en smula pessimism: Gång på gång visar dödsdriften sitt aggressiva tryne. Och visst fanns det mycket fog för detta på den här brevväxlingens tid: 1933 tvingades Einstein i exil, 1938 var det dags för Freud. Och 1939 utbröt den stora fasan.

Men kanske kan en sammanslutning av intellektuella, hederliga personer som inte kan lastas för något vara en möjlighet.

Här är det dags att runda av: Brevväxlingen ger oss lite redskap att tänka vidare med när samtiden är fylld med problem: maktlöshet och motsättningar hos förbund som FN och EU; frågan om vad de mäktiga aktörerna i världen (USA, Ryssland och inte minst Kina) har för agendor. Sålunda: låt oss tänka vidare!

Fotnot: Citaten från breven är översatta av Göran Dahl. Breven finns i sin helhet på https://en.unesco.org/courier/may-1985/why-war-letter-albert-einstein-sigmund-freud https://en.unesco.org/courier/marzo-1993/why-war-letter-freud-einstein