Efter Tevetolvs morgonsoffa om tidsresor åker Ida hemåt. När hon ska byta i Liljeholmen passar hon på att ta en fika, och möter en annan deltagare i morgonsoffan: handelsminister Penny Marklund. Hon vill helt inofficiellt höra sig för om Ida har några kontakter i framtiden – om det skulle visa sig gå att erbjuda tidsresor i större skala på ett ansvarsfullt sätt, förstås.
Ida var på väg att måla in sig i ett hörn, kände hon. Eller eventuellt bli inmålad i ett hörn. Men när hon nu hade en riktig minister här, som ville höra vad hon hade att säga, borde hon förklara bättre.
– Jag vet inte om ni menar samma sak som jag med att ta ansvar. Det räcker inte att sätta upp några säkerhetsregler och sen ge i uppdrag till lägstbjudande att följa dem. Vilket de sen inte kan göra, och då får de fortsätta ändå, och så har ansvaret runnit ut i sanden.
Penny såg ut som om hon tappade tråden någonstans vid ”lägstbjudande”, men sen sa hon att hon förstod precis. Men hur säker kunde man någonsin vara här i livet? undrade hon retoriskt. Självklart var det så att regeringen skulle göra en ordentlig genomlysning av de möjliga följderna av tidsresor. Men hon hade egentligen inte tänkt att de skulle prata politik, hon ville bara ha ett par namn. Om det nu skulle bli verklighet någon gång.
Hon log fortfarande, men lite stelt. Ida höll tillbaka en kommentar om att Penny kanske inte borde tala med någon som hade skrivit politiska nyhetskommentarer i tio år om hon inte ville prata politik. Antagligen kände Penny inte till henne, och hon hade gjort ett långt uppehåll med de politiska kommentarerna. Lite för långt, egentligen.
Men om nu Penny eller någon som de skickade iväg ändå skulle ta sig till framtiden, då hade hon faktiskt en idé.
– Om det skulle bli aktuellt ska ni ta er 300 år framåt i tiden. Utgå från Kramfors, ungefär … jag ska ha koordinaterna nånstans, du kan få dem sen. Då hamnar ni nära en stad som heter Kio, och där bor en tjej som heter Freddy Yang. Tala med henne. En mörk tjej med ljusblå ögon, hon syns.
– Kramfors? sa Penny. Inte till exempel Gnesta?
Ida var nästan säker på att Nisse inte hade nämnt Gnesta i sin film.
– Gnesta? sa hon frågande.
– Det var någon som nämnde Gnesta, bara. Men Kramfors, alltså?
Penny Marklund tackade översvallande för hjälpen och Ida började knäppa jackan.
– Bara en sak, sa Penny. Vi ska förstås undersöka det här närmare, men vilka faror bedömer du som de huvudsakliga? Ja, förutom energiåtgången då. Jag har förstått att det kan uppstå dubbletter av människor och föremål i vissa situationer. Men mer än det?
– Tänk dig att du kommer tillbaka och hela världen har drabbats av en enorm brist på färskvatten eftersom någon har tagit med sig det till en annan tid, sa Ida. Tänk dig att samma sak troligen kan hända med allt som vi ser som naturresurser.
– Ja, det låter oroande, sa Penny. Det vill vi ju inte. Men du, tack igen!
Ida tackade för kaffet och sa att det hade varit intressant att prata, varpå Penny gick ut till sina mörkklädda livvakter och försvann utom synhåll. Ida frågade baristan på kaféet om de möjligen hade en kundtoa. Baristan lindade sina långa mustascher runt pekfingret och sa att de inte hade det, men inne i gallerian fanns det.
Två timmar senare var hon tillbaka på kontoret lagom till att mordet i Dorothy Sayers-deckaren klarades upp. Det var tomt och låst, men hon hade glömt släcka. Hon utförde sina vanliga elektronikladdningsritualer och satte sig sen med datorn i sängen i vilrummet och började gå igenom inkomna texter. Varenda debattartikel handlade om tidsresor.
En skribent ansåg att tidsresorna borde ställas i historikernas tjänst eftersom människan hade mer att lära av historien än av framtiden. En annan såg det som en rättvisefråga och ansåg att tidsresorna, när man väl hade löst det tekniska, måste göras så billiga att alla hade råd. En tredje hade skrivit en mycket lång text om tidsresor i litteraturen, för att så småningom komma fram till att det var där de hörde hemma. En fjärde hade ”räknat på det här” och kommit fram till att man skulle kunna överföra energi från en tid till en annan och på så vis få oändligt mycket energi. En femte ansåg sig ha bevis för att alltihop var bluff – annars hade inte tidsresenärerna kommit tillbaka igen.
Nummer fem hade sedan sett Tevetolvs morgonsoffa och skrivit och bett om ursäkt. Han var ytterst generad men fortfarande skeptisk, och hon skrev ett vänligt brev till honom.
Men de kunde väl inte ha fem debattartiklar om bara tidsresor, heller? Hon hade velat bolla urvalet med Juha, om han bara inte hade varit så sur. Ibland var det som om allt som hände bara hände för att ge honom bekymmer.
Malin Bergendal
