De häromveckan uppmärksammade nya bilderna från James Webb-teleskopet som visar ljus från 13 miljarder år gamla galaxer spär på den känsla av allvetande som den sekulära människan odlat i upplysningstidens anda. Snart vet vi allt om universums alla skrymslen och livets minsta byggstenar, vill vi väl gärna tro.
Samtidigt kom i veckan vetenskapsnyheter om att havsforskare från Sverige, Spanien och Australien nu insett att rockor och hajar avsiktligt framkallar ljud. Hittills har det, av den okunniga men självgoda människan, ansetts vara så att broskfiskar inte alls alstrar ljud. Ännu mindre har vi förstått att de medvetet kommunicerar med läten. Men nu finns videoinspelningar med olika arter av stingrocka vars korta kraftiga klickljud verkar vara kopplade till försvars- och varningsändamål.
Svenskaustraliensiske forskaren Lachlan Fetterplace kommenterar fynden med att detta att vi först nu fattat att stingrockor kommunicerar med ljud visar hur mycket vi har att lära om haven. Och i detta har han en fruktansvärt viktig poäng.
Visst är det helt ofattbart fantastiskt vilka insikter och framsteg som modern vetenskap har genererat. Men baksidan är det storhetsvansinne som förstör planeten och den mänskliga hybris som gör att vi glömmer att den största andelen av denna planet är täckt av hav. Lite ödmjukhet kunde verkligen vara på sin plats emellanåt. För i havsdjupen är vi blott gäster; okunniga men nyfikna små nakenapor från en främmande värld.
