Sveriges sista snuttar av orörd skog är på väg att exploateras. Den metod som oftast används är trakthyggesbruk och har stor påverkan på miljön. Skogsbolagen kallar det skapade området för föryngringsyta, alla andra säger kalhygge. Syre förklarar kalhyggen.
Ett skogsområde mäts inte bara i hektar utan också i kubik som ska beteckna volymen man kan få ut av träden, det vill säga, stammen inklusive bark, men utan grenar och stubbe. En 26 meter hög gran med en brösthöjdsdiameter på 32 cm ger ungefär 1 kubikmeter. Man räknar också på skogsområdets bonitet, vilket är ett mått för att bestämma hur fort träden växer. Olika delar av Sverige har olika bonitet, men vattentillgång och hur bördig marken är avgör också. Slutavverkning sker för gran ungefär när träden är 70–100 år och för tall när träden är 90–120 år. Slutavverkning är sista stadiet i trakthyggesbrukets cykel. Kalhuggning, fröträdsställning och skärmställning är de tre huvudformerna av slutavverkning i Sverige. De utgör en skala från 100 procent uttag av det gamla beståndet vid ett enda tillfälle vid kalhuggning, till den gradvisa utglesningen vid skärmställning. Metoderna för avverkningar skiljer sig dock mellan olika länder. I Tyskland finns kalhyggen knappast och i Schweiz och Slovenien är de förbjudna.
Så funkar slutavverkning
I Sverige slutavverkas ungefär 200 000 hektar om året. Det är en knapp procent av den produktiva skogsmarksarealen. Vanligtvis används tunga avverkningsmaskiner. Dessa förbrukar stora mängder fossila bränslen och orsakar skador. En maskin är skotaren, som är en tung lastbil som klarar av svår terräng med full last, men som kan lämna hjulspår. Dessa skador kan ta tusentals år för naturen att reparera och kan leda till urlakning av humus, näringsämnen och tungmetaller som sedan hamnar i sjöar och vattendrag. Kör-
skador leder också till erosion och att lera och slam sprider sig. Efteråt kör en markberedningsmaskin och plöjer marken, vilket också orsakar stora skador. Allt detta ökar utsläppen av koldioxid i atmosfären.
Påverkan på natur och fauna
Förutom att orsaka skador på marken leder kalhyggen till en drastiskt minskning av den biologiska mångfalden när stora delar av växt- och djurlivet på platsen försvinner. De stora kala ytorna gör att djur kan inte använda träden som kamouflage eller hitta olika typer av föda. När området återplanteras blir det en extremt homogen skog utan variation där växterna har samma ålder. Det brukar kallas för monokultur och gynnar knappast skogens ekosystem och biologiska mångfald. Eftersom trenden är att avverka allt yngre bestånd av skog är det heller inte säkert att den nya skogen hinner fungera som en kolsänka och bli klimatneutral innan nästa avverkning. Den svenska skogen består av cirka 75 procent kulturskog och knappt 25 procent naturskog. Helt orörd urskog finns knappast. På senare år har brist på avverkningsmogen skog uppstått vilket lett till att skogsägarna har börjat att hugga tidigare avsatta områden och äldre skogar, något som lett till kraftig kritik från miljörörelsen. En annan effekt av kalhygge är att skogarna förlorar sitt rekreationsvärde. Det blir inte lika roligt att besöka dem eller nyttja dem för svamp- och bärplockning.
Alternativ till kalhygge
Hyggesfritt skogsbruk innefattar olika former av blädning, luckhuggning och skärmar. Tanken är att undvika kalhyggen och att behålla känslan av skog. I Sverige används metoden bland annat i tätortsnära skogar eller när hänsyn ska visas till rennäringen. Trots sina fördelar anser Skogsstyrelsen att den bara ska ses som ”ett komplement till trakthyggesbruk på en begränsad del av skogsmarken där detta är motiverat ur miljö-, kulturmiljö-, eller skötselsynpunkt”. Men skriver också att det kan finnas produktionsmässiga fördelar med hyggesfritt skogsbruk och att förväntningarna på skogens ekosystemtjänster hela tiden växer. Just blädning kan vara den metod som kan komma att bli mer populär. Det var så nästan alla skogar höggs innan 1950-talet, men den moderna varianten är mer planerad. En större väg anläggs, till vilken tunnare vägar ansluts i ett fiskbensmönster. Sedan väljer man bara ut de stora och mellanstora träden vart 20–30 år, eller cirka 20–30 procent av volymen. Då kan de små träden få växa till sig och man slipper återplanteringen. Ett annat alternativ är att låta skogen växa och utveckla besöksnäring och rekreationsvärden istället.
