Hans bruksföremål i keramik förskönar såväl finkrogars bord som privatpersoners vardag. Möt Calle Forsberg, krukmakaren som uppskattar skönhet och nytta i kombination.
Det är behagligt varmt i krukmakaren Calle Forsbergs verkstad. Här samsas drejskivor och brännugnar med material för att blanda glasyrer och färdiga koppar, och skålar och kannor till salu. Och så finns här det som är under produktion – espressokoppar, serveringsfat på fot och tallrikar till stjärnkocken Björn Frantzéns restaurang i Bangkok. Varje föremål drejat för hand i bottenvåningen på Calles hus i Kummelnäs i Nacka utanför Stockholm.
– På finkrogarna har det blivit ett måste att ta in handgjord keramik. Om man odlar egna grönsaker till maten så vill man inte servera det på industritillverkat porslin från Asien. Det är jättekul att krukmakare får komma in i den världen och bidra, det är ju precis det vi som drejar bruksföremål vill, säger Calle Forsberg.
Och bruksföremålen är hans specialitet. Han är brorson till berömda skulptören Hertha Hillfon och det var genom praktik hos henne han fick möjlighet att slipa på sin egen skicklighet. Men att göra konstföremål kändes aldrig riktigt rätt.
– Hon gjorde stort intryck på mig, men jag märker att så fort jag försöker göra skulpturer så blir det bara dåliga kopior av vad hon gjorde. Jag tycker ju om att dreja och har något i mig som anser att det ska finnas en nyttighet med det jag gör.
Han berättar om en kvinna som besökte honom i verkstaden, och sa att den enda fina sak hon ägde var en av hans koppar. Att hon ägde den koppen gjorde det lite lättare för henne att gå upp på morgonen.
– Det fick mig att förstå att de här bruksföremålen betyder något. Det är ju trevligare att äta på en handdrejad tallrik, än på en papptallrik med plastbestick.
Skönhetslängtan mer än funktion
Att bruksföremålen har en funktion är en del av charmen, men Calle Forsberg betonar också att när han drejar en kopp är det inte bara för att fylla behovet av att ha något att dricka ur.
– Det behovet går ju att lösa på andra sätt. Vi tillfredsställer också en skönhetslängtan, en dröm om att ha det fint hemma, att vara en person som tänker på hållbarhet. Det ligger till slut ganska många saker i den där koppen.
Och allt fler verkar se värdet i att omge sig med hantverksmässiga bruksföremål. Vid sidan om arbetet till finkrogen i Thailand håller Calle Forsberg just nu på att färdigställa en beställning från en privatperson som vill byta ut allt i sina köksskåp mot handdrejad keramik. Det är förstås inte alla som har råd att göra en sådan investering, men Calle Forsberg märker att intresset ökar.
– Det har nog aldrig gått så bra för mig som det gör just nu. Däremot märker jag dels att de olika hantverkskooperativen har det lite kämpigt, dels att min försäljning sjunker om jag höjer priserna för mycket.
Just prisfrågan har blivit väldigt förknippad med Calle Forsberg. För sex år sedan skrev han ett blogginlägg som han döpte till ”Är koppen dyr?” där han försökte redogöra för vad som egentligen ligger bakom krukmakarens – eller någon annan konsthantverkares – prislappar.
– Det började med en diskussion på kooperativet Konsthantverkarna om prissättning, som ledde till att jag satte mig ner och räknade. Jag tog ett tre meter långt snöre, som jag delade i olika delar som fick representera vart pengarna tog vägen. Kvar till mig blev trettio centimeter, alltså en tiondel av snöret. Det är vad jag får med mig i fickan när jag ska handla mat.
Femton minuter berömmelse
Calle Forsberg kallar skämtsamt blogginlägget för sina ”15 minuters berömmelse”. Över 60 000 personer besökte bloggen den veckan, och än i dag refereras det till hans text.
Calle Forsberg har ett förflutet som gymnasielärare. Han utbildade sig till det för att kunna försörja sig när barnen var små, men ju större plats keramiken fick i hans liv desto färre blev antalet undervisningstimmar.
– Jag märkte att jag blev alltmer sur när jag skulle åka till jobbet, och tänkte att barnen är värda någon som tycker att det är roligt att undervisa dem. Så jag sade till slut upp mig.
Han har just nu också en utställning på Kaolin i Stockholm till den 7 april, och undervisar gör han fortfarande, fast i annan form. Han håller kurser, och tillsammans med grannarna och keramikerna Linda Ljunggren, Eli Keller och Nina Keller håller han också öppet hus och samarbetar kring en vedeldad keramikugn. Under pandemin har det mesta förstås fått ställas in, men Calle hoppas kunna hålla kurser så fort det är över.
– Det har blivit ett sätt att utöka inkomsterna, men framför allt tycker jag om att sprida det jag kan till folk som blir glada av det.
