En tjäder som irrar i cirklar. Aktivister som lägger sig framför en skogsmaskin och ett skogsbolag som framhärdar i att skogen är statens att avverka. I den skogsstrid som blossat upp i Pajala kommun ryms en historia som sällan blir berättad. Den om vad skogen kan betyda för en släkt.
I slutet av 1800-talet tvingades många samer överge sina renbetesmarker i fjällen och bli bofasta. Två av dem som fick se sig om efter någon annanstans att bo var Anna-Lena Pingi och maken Petter Pokka som slog sig ned på toppen av berget Juoksuvaara i Pajala kommun. I dag kämpar deras barnbarns barnbarn för de minnen sex generationer skapat på berget.
– Det är en del av en själv som försvinner när skogen huggs ned, säger Maria Sätterqvist.
Det är sommaren 2014 och hon kör längs med vägen hon vanligtvis kan varenda grop och gupp i. Men vägen är sönderkörd och stora arealer skog är borta.
Där – i mitten av det enorma hygge som breder ut sig får hon syn på en tjäder som irrar runt i cirklar.
– Då brast det för oss, vi bara grät för det var så talande, säger Maria Sätterqvist.
Kom som en chock
När sällskapet nådde Anna-Lenas och Petters gamla torp på toppen av berget gick en ny skogsväg runt huset. Även om det inte var första gången skogsmaskiner tagit av skogen på berget, hade de aldrig kommit så här nära. Nu hade de kört upp en väg runt hela huset – och även tagit de högresta tallar som tornat upp sig framför.
– Alla platser där betyder något och har en historia, berättar Maria Sätterqvist.
Vid foten av berget försöker några aktivister från gruppen Skogsupproret stoppa en ny avverkning, genom att blockera Sveaskogs maskiner från att nå fram till skogen. Det som står på spel är några av de spillror av äldre skog som finns kvar på berget, berättar Maria Sätterqvist. Hon har själv varit på plats vid blockaden för att ge aktivisterna hjortron, plockade i myrmarkerna på Juoksuberget.
– Jag sa att de är plockade här och att jag hoppas att det ska ge dem kraft att fortsätta kämpa, säger Maria Sätterqvist.
Enligt Sveaskog rör det sig om skog avsedd för kommersiellt bruk. Produktionsskog i skogsbrukets terminologi, som efter virkesuttaget ska planteras om med nya plantor. Men för Maria Sätterqvist handlar det om en historia som karvats in i naturen och gått i arv. Minnen som inte lika lätt kan återplanteras, när det som varit hemvist för minnena blir till hyggen.
– Tar ni det sista, vad ska vi då göra här? Då får den sjätte generationen inte uppleva sina rötter och det som vi fått lära oss i generationer, säger Maria Sätterqvist, medan sonen Calle pockar på uppmärksamhet i bakgrunden.
”Det var som en trollskog”
Hennes egen historia på Juoksuvaara tog vid när hon föddes i mitten 1970-talet, då började hon tillbringa alla lov hos morföräldrarna uppe i skogen på berget. Några av minnena lade hon ut på sociala medier häromdagen, för att berätta att en skog är mer än det virke som den rymmer.
”Tillsammans promenerade vi längs mormors barndomsstigar för att meta i Lahnabäcken, som hon hade gjort i alla år. Det var som att gå i en trollskog med täta, frodiga granar och skirt bräken över den gröna mossan. Morfar gick alltid först med den gamla skinnryggsäcken skumpandes på ryggen, kvick som en hermelin kilade han fram. Bakom gick jag och mormor i maklig takt, hon berättade barndomshistorier och jag lyssnade tålmodigt.”
En av historierna som Maria Sätterqvist mormor ofta återkom till var den om hennes egen mormor. Det var hon som tillsammans med sin make Petter Pokka bosatt sig på berget, efter att likt många andra samer tvingats flytta från fjällvärden. Trots att de blivit anvisade en annan stuga – valde de själva toppen av Juoksuvaara, på grund av de lavrika skogarna som omgärdade berget. Där blev de kronotorpare – och fick arrendera statens mark.
– Mormor berättade att hon smög efter sin mormor som var pytteliten, hade fem olika pipor och gick och jojkade i smyg, för det ansågs fult, berättar Maria Sätterqvist.
Vid tiden rådde assimileringspolitik, samer skulle bli svenska. Men Anna Lena Pingi och hennes makes liv var ändå gott och kärleksfullt – om än hårt, understryker Maria Sätterqvist. De fick många barn och levde nära djur och natur.
– Efter att de kokat sitt renkött, då grävdes benen ner på ett särkilt ställe nära huset, som ett sätt att återbörda det till jorden. Det ansågs vara en väldigt speciell plats, säger Maria Sätterqvist, som berättar att det aldrig funnits pengar att köpa loss skogen från Sveaskog.
Vördnad för naturen
Respekt och vördnad för naturen gick arv menar hon. För att beskriva sina egna morföräldrar använder hon ordet ”varsamma”. Getingarna fick bo under hustaket och myrstackarna fick skydd av små staket – för att inte handgräsklipparen skulle slinta och jämna högarna med marken. Men tiden var också annorlunda. Morfadern jobbade för staten som timmerhuggare, även om det redan då förekom kalhyggen, kunde de ändå gå mer varsamt fram, då det var före de stora skogsmaskinernas tid.
– Han kunde spara fågelbona och försökte göra minsta möjliga skada, säger hon.
Trots tvångsförflyttning och assimileringspolitik – säger hon att familjen kom att trivas på Juoksuvaara. Att där fanns en stark gemenskap i bygden och att ursprung och modersmål, inte innebar några barriärer som inte gick att överskrida. Anna Lena Pingi – pionjären på Juoksuvaara – lärde sig själv tre andra språk förutom samiskan: meänkieli som tornedalingar pratar, överkalixmål och svenska.
– Man höll sams och gifte sig emellan, tornedalingar, överkalixborna, samerna och svenskarna. Det var en mix och en god gemenskap, säger Maria Sätterqvist.
Men i dag har hatet börjat gro, tycker hon. Skogsdebatten är en av de frågor som skapat split människor emellan. Den som har invändningar mot kalhyggen eller Sveaskog kan förlora vänner. Och frågan är inte lätt. Jobben skogen ger behövs, påpekar Maria Sätterqvist.
– Var ska annars en ung man ta vägen? säger hon och fortsätter:
– Jag förstår att vi behöver skogen, det är inte så att jag säger att vi inte ska hugga någon skog över huvudtaget. Men det måste ske med respekt för den situation vi är i, med klimatkrisen och hotet mot den biologiska mångfalden.
– Men också för det kulturella arvet här uppe, som redan blivit så hårt trampat på genom åren. För berget Juoksuvaara är inget unikum, påpekar Maria Sätterqvist.
Stora delar av trakterna präglas av täta skogsplantage och kalhyggen. Platser som också de rymt minnen och berättelser.
– Det här är inte bara min historia, det är vår gemensamma historia i de här områdena. Vi vet vad kalhyggena gör med skogarna och bäckarna. Men vad gör det med människorna häruppe?
En bisarr känsla
Efter den senaste avverkningen gick Maria Sätterqvist med sin lillebror för att finna stigen ner till bäcken där de fiskat som små. När de passerade platsen där Anna-Lena och Petters renar återbördats till jorden fanns inget kvar. Och stigen de gått längs med sedan barnsben gick inte att finna. Maria Sätterqvist beskriver det som en bisarr känsla. Riktmärkena som pekat ut var vägen börjar var borta. Men efter att ha irrat en stund insåg de plötsligt att de stod på vad som en gång varit stigen ner till bäcken.
– Den som använts i tvåhundra år, den var riven av en skogsmaskin. Till slut kom vi ut till platsen där vi har en eldstad med bänkar. Då brast det för oss igen. Vi var som tjädern som bara gick i cirklar och letade, var är vi?
Läs mer: Skogsmaskin tog sig förbi blockad – en person blev omhändertagen
Sveaskog uppger till Syre att de har gjort naturvärdesbedömningar och tagit hänsyn till de värden som finns i trakterna vid planering och avverkning. Syre har sökt Sveaskogs kommunikationschef och skogspolitiska chef för en längre kommentar kring hur de ser på trakthyggesbruk och vilka hänsyn de tar, utan resultat.
Läs mer: Skogsbruket riskerar att slå sönder Norrlands kulturarv: ”Vi har stora problem”
Skogsbruket – frälsare eller skurk?
Skogen har hamnat i centrum för både hur vi ska tackla den biologiska mångfalden och klimatet. I forskarvärlden, på ledarsidor och bland skogsägarna råder det delade meningar om vad som är bäst för industrin, den biologiska mångfalden – och klimatet. Intensivt skogsbruk med stort virkesuttag eller ett skonsammare skogsbruk – med mindre virkesuttag som följd. De som argumenterar för ett stort virkesuttag, där kalhyggen spelar en central roll, pekar förutom på lönsamheten på behovet av stora mängder träråvara för att ersätta allt från fossila bränslen till plast.
De som förespråkar ett skonsammare skogsbruk pekar bland annat på behovet av att värna den biologiska mångfalden som minskar i rasande takt. En naturkris som flera forskare menar är lika allvarlig som klimatkrisen. Förespråkare för ett mer skonsamt skogsbruk pekar också på att en skog som inte brukas lika intensivt utgör en bättre kolsänka på kort sikt, då det tar tid för den koldioxid som uppstår när biomassa förbränns att bindas av nya planterade träd. Tid vi har ont om, om vi ska klara målet att begränsa uppvärmningen till under två grader jämfört med förindustriell tid.
Samer fördrevs från fjällen
Den samiska befolkningen har drabbats hårt av de begränsningar och stängda gränser som Ryssland, Norge och Finland genomdrivit genom åren. År 1809 inträffade en händelse som satte startskottet till att Anna-Lena Pingi och maken Petter Pokka med flera andra samer såg sig tvingade att lämna sina marker vid gränserna mellan Finland och Sverige. Då införlivades Finland i det nya storfurstendömet Ryssland. År 1889 stängdes gränsen mellan Finland och Sverige för överflyttning med renar och Anna-Lena Pingi och maken Petter Pokka beslöt sig att flytta söderut, där de slog sig ned på Juoksuvaaraberget – på grund av den då rika förekomsten av lavrika skogarna. Makarna tvingades slakta sina renar när renbeteslagarna skärptes, som förbjöd renskötsel under lappmarksgränsen. 1919 begränsades de svenska samernas renbetestillgång även i Norge starkt. Betesmarkerna räckte inte till och staten ingrep i perioder genom att mer eller mindre tvinga renskötande familjer att flytta söderut.
