Den mänskliga kulturen är som en stig genom en stor skog. Livet bubblar överallt i skogen, men vi vägrar lämna stigen. Där finns ju andra människor, kiosker med tidningar och böcker, restauranger och vakter som håller alla trygga. Strålkastarljuset gör skogen mörk och skrämmande i kontrast.
Det är så viktigt för oss att stigen är fin och upplyst och att vi kan få allt vi behöver där att vi gladeligen tar kål på skogen runt om oss. Att vi inte kan överleva utan skogen glöms lätt bort. Vi ser ju bara det som händer längs stigen.I grunden är det är så kulturer fungerar. Också för människor som lever på en betydligt enklare nivå teknologiskt i betydligt mindre samhällen.
Men till skillnad från små grupper utanför det kapitalistiska samhället har vi hela livets överlevnad i våra händer. Och tecknen på hoten har spridit sig från skogen bortom stigen till själva stigen. Lågorna från den skogsbrand vi förorsakat slickar nu oss och kulturen. Krisen är nämligen inte bara materiell, den är också andlig.
Den som ser tillbaka i historien upptäcker snart en princip. Historien ogillar att backa. Den typ av politisk nostalgi som socialdemokrater och konservativa ägnar sig åt är inte bara onödigt kollektivistisk i och med att i synnerhet de konservativa tankarna hänvisar till gruppidentiteter som grund för sitt idealsamhälle. Den är också i någon mening falsk.
Jimmie Åkesson har erkänt att det samhälle som han drömmer sig tillbaka till egentligen aldrig har funnits. Han är medveten om att hans parti sysslar med någon slags ideologiskt motiverad hittepånostalgi, men verkar inte ha en tanke på att byta stil. Andra rörelser ägnar sig åt liknande tankefigurer, för att kunna fortsätta att tro på saker som bevisligen redan har misslyckats.
Den som sätter sig ner och utvärderar den mänskliga historien med öppna ögon kommer att se att vi människor ser det vi vill se. Industrialismen är extremt problematisk, riskerar att döda allt liv på jorden, men olika politiska rörelser förnekar problemet eller lindar in det i resonemang som får det att låta som om problemen är under kontroll eller som utgår ifrån att ekonomiska intressen är om inte viktigare än vår överlevnad så nödvändiga att ta hänsyn till.
Ingen kan ta sin rikedom med i graven. En fet aktieportfölj är ingen tröst när syndafloden kommer. Och det riskerar den ju att göra, bokstavligt talat. Vetenskapen är så överens om risken för översvämningar ökar snabbt över stora delar av jorden på grund av klimatförändringarna. Det bara är så. Men många politiska rörelser har en i det närmaste religiös tro på marknaden, som ju är ett extremt löst och luddigt begrepp. De har inte fattat att det inte är den specifika kapitalistiska marknaden som är grejen, utan fenomenet marknad som sådant. Den sociala uppfinningen.
Just nu verkar det som om pandemin håller på att lägga sig, snart nog kommer tillräckligt många att vara vaccinerade och livet får en chans att återgå till det normala. Det är bara det att det inte kommer att göra det. Stora, omvälvande världshändelser som påverkar alla människor som individer brukar inte gå spårlöst förbi.
En iakttagelse som en del anarkistiska tänkare gör är hur enkelt det egentligen vore att helt byta samhällssystem, rasera den destruktiva makten, om bara tillräckligt många vägrade spela med i det gamla. Om alla bara slutar lyda makten kan den inte göra nåt. Det är så en del revolutioner går till. Men det är också så kulturer utvecklas. När allt rivs upp med rötterna behöver vi nya förklaringssystem, nya former för tröst och självreflektion.
Det vi ser omkring oss just nu är inte längre ett undantag. Det är det normala. Just nu. Den dag covid-19 inte längre är ett problem kommer vi inte att vakna på morgonen och förflyttas tillbaka till det samhälle vi levde i innan epidemin. Vi kommer att leva i ett nytt samhälle. Dels kommer inte den där dagen inträffa. Vi kommer aldrig att få veta exakt när faran är över. Alla kommer inte heller att lita på att det är lugnt, våra beteenden kommer för alltid att ha förändrats. Dels kommer med tiden nya smittor, miljöproblem eller ekonomiska kriser som utmanar oss. Då funkar inte nostalgi och konservatism.
Ärligt talat. Det är rent puckat att inte se dessa tecken. Att inte lägga ihop dem och komma till slutsatsen att vi måste göra genomgripande förändringar av sättet vi lever på och att vi måste börja nu. Extrema väderfenomen. Allvarliga epidemier. Fascistiska rörelser som växer sig starkare. Stora grupper av människor på flykt. Inget av det där kommer att bli bättre om vi fortsätter att strosa på vår stig och vägrar ta in det som är på gång. Det mänskliga samhället som sådant står inför sin värsta kris någonsin. Jag tror att det kan vara dags att ta en och annan tur ut i skogen och försöka förstå hur vi kan gå vidare i mer harmoni med den. Tänk. Det skulle vara så enkelt om alla var med på det.
Maskrosorna blommar.
Bilsamhällets självmördande irrationalitet.
