Det är varken parlament eller rättssystem som upptäcker när underrättelsetjänster i väst kränker medborgarnas rättigheter. ”I praktiken är det enbart visselblåsare i samarbete med grävande journalister som utövat någon reell kontroll av dessa institutioner”, säger Alexandra Franzén, doktor i sociologi vid Lunds universitet.
Visselblåsare och grävande journalister är de som upptäckt när säkerhets- och underrättelsetjänster kränkt medborgarnas rättigheter – inte parlament eller rättssystem. Det visar en avhandling av Alexandra Franzén, nybliven doktor i sociologi vid Lunds universitet.
– Det var först när Håkan Isacson berättade för Peter Bratt och Jan Guillou om IB, eller när Edward Snowden avslöjade uppgifter om NSA:s massövervakning till en grupp journalister på The Guardian, som dessa underrättelseorganisationers kränkningar av sina medborgares rättigheter uppmärksammades och korrigerades, säger Alexandra Franzén till Forskning.se.
Enligt Alexandra Franzén är ett grundläggande problem i demokratier att säkerhets- och underrättelsetjänsters verksamhet präglas av en mycket låg grad av insyn samtidigt som säkerhets- och underrättelsetjänster bevisligen upprepande gånger missbrukat sin makt.
– När man läser de forskningsstudier som finns kring säkerhets- och underrättelsetjänster i västerländska demokratier ser man att detta är ett genomgående mönster.
Som exempel på maktmissbruk nämner Alexandra Franzén ”IB-affären” och amerikanska NSA.
– Samhället är beroende av att enskilda individer inom säkerhets- eller underrättelsetjänsten, som Håkan Isacson och Edward Snowden, slår larm när de observerar exempel på maktmissbruk, säger Alexandra Franzén.
Det är, menar Alexandra Franzén, genom att skapa tillfällig insyn i säkerhets- och underrättelsetjänstens verksamhet som visselblåsaren, i samarbete med grävande journalister, har kunnat uppmärksamma missförhållanden och se till att det görs något åt dem.
