Känsligt material från polisens hemliga avlyssningar sparas på arbetsdatorer, usb-minnen och servrar. Trots upprepad kritik brister rutinerna vid hanteringen av material från hemliga tvångsmedel, konstaterar Polismyndighetens tillsynsenhet.
Information från hemliga tvångsmedel, såsom telefonavlyssning, hemlig dataavläsning och buggning, har alltid ett högt skyddsvärde och ska hanteras på ett sätt så att obehöriga inte får del av materialet, enligt Polismyndighetens riktlinjer.
Men brister i hanteringen riskerar att leda till att material hamnar i orätta händer, konstaterar myndigheten i en tillsynsrapport.
I intervjuer framkommer det att utredare som själva saknar tillgång till polisens avlyssningssystem laddar ner materialet och sparar det på den egna arbetsdatorn, i okrypterade e-postlådor samt i gemensamma mappar på servrar. Även krypterade usb-minnen och externa hårddiskar används.
Vanligt med kritik
Att materialet laddas ner och sparas lokalt gör att det inte kan raderas av andra än den enskilda utredaren. Det finns därmed en risk att materialet aldrig förstörs, trots beslut från åklagare.
”Vilket i sin tur innebär att en grundläggande rättssäkerhetsgaranti till skydd för enskildas personliga integritet sätts ur spel”, skriver tillsynsenheten i sin rapport.
Det är inte första gången kritik riktas mot polisens hantering av materialet.
– Det är vanligt med kritik mot att man inte genomfört förstöringen så som det är sagt, säger Gunnel Lindberg, ordförande för Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN), en myndighet vars uppdrag är att granska hur hemliga tvångsmedel använts mot enskilda.
För att polisen ska få använda hemliga tvångsmedel som till exempel avlyssning krävs ett domstolsbeslut, i undantagsfall ett beslut från åklagare.
– Det är ett väldigt integritetsintrång att avlyssna människor. Det är ett förtroende som rättsväsendet har att få använda den typen av information. När materialet inte behövs inom rättsväsendet ska det förstöras, säger Gunnel Lindberg.
Omöjligt att kontrollera
I mindre än hälften av de ärenden som tillsynsenheten granskande klarade Polismyndigheten att verkställa åklagarens beslut att förstöra materialet inom utsatt tid.
Om materialet dessutom finns på flera platser finns ingen möjlighet att kontrollera att materialet faktiskt har förstörts.
– Det kan ibland verka som att de själva inte känner sig säkra att allt material är förstört. Det är inte alls bra, säger Gunnel Lindberg.
2016 gjorde SIN en större granskning av förstörandet, vilken föranledde granskningen från Polismyndighetens tillsynsenhet.
– Vi kan se en viss förbättring de senaste åren. Men det finns fortfarande en hel del förbättringspotential kvar.
Polismyndighetens nuvarande riktlinjer ger inte tillräcklig vägledning i hur arbetet ska bedrivas och behöver därför revideras, konstaterar tillsynsenheten. Det saknas också utbildningsmöjligheter i hur material från hemliga tvångsmedel ska hanteras.
Fakta: Polisens riktlinjer
All hantering av material från hemliga tvångsmedel ska ske så att obehöriga inte får del av materialet.
Materialet ska som huvudregel hanteras i avsedda system och kopplade lagringsservrar av behörig personal. Möjligheten att hantera information utanför dessa system ska vara särskilt begränsad.
Material från hemliga tvångsmedel ska, i de delar det är av betydelse från brottsutredningssynpunkt, bevaras till dess att förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet avgjorts slutligt. Materialet ska därefter förstöras. Reglerna om förstörande av material finns i rättegångsbalken.
