Nisse och de andra har hittat Noor, som söker efter en läkare. På vägen möter de tre personer som bygger en väg genom områden där nästan ingen bor och där det bara är skogar och ruinstäder, som också är övervuxna av skog.
Om vi bara kan samarbeta. Det kan ju inte folk, tänkte Nisse, då skulle ju inte världen ha blivit så här. Det ville han helst inte säga till de här människorna som hade byggt väg genom skogen i flera år. Att det var meningslöst. Decimeter för decimeter, de där två och den lilla tjejen. Var fick de ens mat ifrån? Välling, kokt på mjöl och vatten, det kunde de väl inte leva på.
– Hur långt hinner ni på en dag? sa han.
– Det är la olika det, sa mannen med de röda öronen. Några meter. När vi är klara med maten ska ni få se!
Det var nån dialekt, kanske göteborgska.
– Ska ni bygga upp ett alternativt samhälle? sa Marlene.
– Alternativt samhälle? Vi får la se vad det blir. Vi är några stycken som håller på med det här och vi kommer förbi ett och annat ställe där folk lever. Det är motståndsrörelsen och Gaia-folket och en del vanliga avhoppare med, nu när vi kommer närmre östra infran. Väg behöver vi allihopa. Vad är ni själva för ena, och varifrån?
Freddy sa att de var från Oasen, och det verkade som om han kände till det. Ask hette han, mannen med de röda öronen. Hans kompis hette Ticka, han sa inte så mycket, men vaknade till när de nämnde Oasen. Han frågade om de hade matförråd där och om de kunde gå dit och proviantera. De kunde betala, sa han. Men Freddy svarade att hela stället var belägrat av galna briggisar, så de kunde inte gå i närheten, ens.
– Aj fan, varför är de ute efter er, då? De har la inte infört nån nolltolerans mot avhopparställen?
– Briggisarna? Nä, inte än. Himmelska friden skulle ju gärna se att vi försvann, liksom officiellt, men det är många av dem som gärna kommer förbi en kväll och sitter och jiddrar.
Ask gnäggade till.
– Jamen då så! Då tar Ticka och jag en tur dit sen om det går bra. Och Anneli. Vi kan betala för oss.
Nisse undrade vad de skulle betala med. Men Freddy sa att det var lugnt, bara de tog med lite grejer som de själva hade råkat springa ifrån.
Ticka och Ask visade dem sista biten av den väg de redan hade byggt. Den bestod av platta stenar och en del betongstycken, och den sträckte sig så långt in i skogen de kunde se. Och ännu längre, förstås, flera mil. Sen gick de. Canberra följde med en bit på väg och de andra stannade och slog läger för natten. Det var knappt eftermiddag än, men bara någon timme tills det skulle börja bli mörkt.
Marlene slog upp Noahs festivaltält, men det hade en stor reva som det regnade in i. Istället byggde de kojor inne i det gamla lastbilsgaraget där de hade ätit. De använde all möjlig bråte som fanns där inne, trädgrenar och sjok av rostig plåt, medan de lyste med ficklamporna i sina mobiler tills batterierna tog slut.
De blev trötta och hungriga, lagade sparrissoppa på stormköket och låtsades att de blev mätta. Noor hittade en tunna med regnvatten som de kokade te på, och sen fyllde de på vattenförrådet. Det hade gått flera timmar, men Canberra var inte tillbaka. De borde ha varit tillbaka allihop, och speciellt han, som bara skulle följa med en bit på vägen.
– Det måste ha hänt nåt, sa Noor.
Det lät som om hon hade svårt att hålla rösten stadig.
– Han kommer, sa Freddy. Det är inte en chans att briggisarna har koll ända ner i backen.
– Han kanske gick med längre.
Ja, det kunde han ju ha gjort. De svepte in sig i sina sovsäckar och filtar och satt runt rödspritselden i stormköket, som fick brinna vidare fast tevattnet var klart. Teet värmde inifrån och de fladdriga lågorna utifrån.
– Du, Noor, du vill inte att Canberra ska följa med dig, va?
– Nej, jo, nej, sa Noor. Jag vet inte. Vi har varit ihop sen jag var sexton och jag har varit fast på Oasen. Jag vill göra nåt annat, nån annanstans.
– Mmm. Om du följer med oss kommer du ju nån annanstans. Till en annan tid. Det är bara lite jiddrigt där.
Noor gjorde en grimas ut i mörkret och sa att hon inte ville till nån annan tid. Sen hördes ett ljud utanför. Det var steg på avstånd, men alldeles för många steg. För många fötter. Sen hördes ett ”bää” och så ett till, och sen stack Canberra in huvudet och sa att han hade hämtat dem vid Oasen. Han hade inte kunnat låta bli att gå närmare än han borde ha gjort, och fåren hade kommit springande. Men det nya lammet var inte med.
Ask och Ticka hade lyckats ta sig in i huset fast det var flera briggisar där, som höll på att grilla på gården.
– Vad grillade de? sa Noor. Inte Liss lamm, väl?
Jo, troligen var det Liss lamm. Men de hade i alla fall lyckats rädda de vuxna fåren. De ville inte gå in utan lade sig i en klunga ute under träden och sov. Människorna lade sig också, inrullade i sovsäckar och filtar, värmde sig på varandra och somnade till nattens alla ljud. Utom Nisse, som låg och lyssnade på ljuden istället. Men till slut somnade han också.
Marlene var försvunnen nästa morgon. Först trodde de att hon var och kissade eller tvättade sig. Eller kanske ute på en promenad. Alla hennes saker låg kvar, så hon kunde ju inte vara långt borta. Men sen hittade inte Canberra Timebanditen.
– En synt, sa han. Ett musikinstrument. Har ni sett det?
Men Ask och Ticka hade inte sett det och förstod inte varför de var så upprörda.
– Jag ska visa er hur man täljer visselpipor, sa Ask.
Nisse kände sig förlamad. En enda tanke snurrade runt i hans huvud: aldrig mer skulle han komma hem, aldrig mer. Fast Freddy kramade och tröstade honom och sa att den här tiden också gick att leva i. Jo, sa Nisse. Men hans familj och hans vänner och hans skola och tidningen och alla som skulle tro att han bara var borta.
– Det ordnar sig, sa Freddy. Eller så ordnar det sig inte, och då har du ju mig i alla fall.
De följde med Ask, Ticka och Anneli hela den dagen. De grävde och bar sten, och enligt Ask och Ticka hade det aldrig gått så fort att bygga väg förr. Men när kvällen kom hade de ändå bara rört sig kanske tio meter framåt.
