Intresset för gigekonomin inom såväl massmedia som forskningen har ökat kraftigt på senare år och den beskrivs ofta som ett nytt fenomen. Men sanningen är att trots att ordet är nytt har gigarbete alltid förekommit. Innan apparna som Foodora och Uber slog igenom var istället fokus på bemanningsarbeten där företag liksom de tidigare nämnda anställde personer för kortare uppdrag och historiskt har detta ständigt förekommit.
Men om det inte är någon nyhet, varför är det då så omdiskuterat? Troligtvis för att det med apparnas hjälp nu har exploderat, mellanhanden har nu ersatts med en app vilket har möjliggjort en direktlänk mellan arbetsköpare och arbetssäljare. Kritiken mot gigekonomin har vuxit sig enorm då uppgifter har framkommit om olika typer av missförhållanden för arbetarna.
Denna kritik är högst befogad men istället för att kritisera gigekonomin som fenomen bör man istället kritisera att samhället i dag bara är anpassat för dem med fasta anställningar, och resterade lämnas utanför. För en sak många verkar glömma när man pratar om rätten till en fast anställning är att många i dag faktiskt inte vill ha den, utan istället värderar sin frihet att själv kunna styra över sin tid.
Om samhället hade fungerat annorlunda skulle gigekonomin kunna vara en möjlighet istället för som det är i dag: ett utanförskap. I dag bygger hela samhället på att man ska ha en fast anställning, utan den utesluts man från välfärden och går miste om många förmåner och får istället lägre pension, utesluts från bostadmarknaden, lönerna är extremt låga, du är inte försäkrad genom arbetet och saknar ofta kollektivavtal.
Detta är realiteten i dag, men gigekonomin är här för att stanna och eftersom det inte går att bromsa utveckling är det hög tid att ställa om till ett samhälle som finns där för alla oavsett anställningsform. Här är mina förslag för hur gigekonomin kan bli en tillgång för mänskligheten istället för en förbannelse.
• Vid utlåning av pengar bör bankerna istället för anställningsform titta på hur inkomsten har sett ut historiskt. För att illustrera detta kan vi ta två exempel på människor som vill låna pengar.
Den ena är sjuksköterska och hoppar runt på olika korta uppdrag och mellan uppdragen ger sig ut på resor och skriver på sin nästa bok, hon älskar sitt liv och skulle inte byta det för något annat. Eftersom hon har ett jobb där efterfrågan är hög och troligtvis kommer att förbli hög då robotar skulle ha svårt att klara av detta yrke behöver hon inte oroa sig för sin inkomst utan kan jobba när hon vill. Historiskt sätt har inkomsten varit stabil eftersom hon inte har några problem att få jobb.
Det andra exemplet är en fotograf som har en fast anställning på en mindre tidning. Arbetsmarknaden för fotografer är inte särskilt bra och med en tidningsdöd som breder ut sig är det inte säkert att arbetsplatsen ens kommer att finns kvar om ett år. Tre månader efter att fotografen har ansökt om lånet får denna reda på att arbetsplatsen inte längre har råd att ha kvar denne och blir således av med jobbet. Chanserna att hitta ett nytt jobb är små eftersom konkurrensen är hård.
En av dem blir beviljad lånet och den andra inte. Rättvist? Absolut inte. I det här fallet blir sjuksköterskan diskriminerad för att hon valt att leva på ett sätt som avviker från normen och inte för att hon inte skulle klara av amorteringarna.
• Skrota idén om att antalet arbetade timmar under hela arbetslivet ska ligga till grund för pensionen. Detta missgynnar kvinnor, människor med en lång utbildning, kulturarbetare, sjukskrivna med flera. Detta skapar även en stress över att man måste hinna med ett heltidsjobb utöver allt annat i livet och leder till utbrändhet och förslitningsskador. Alla över en viss ålder ska ha rätt till en bra pension eftersom alla på sitt sätt har bidragit till samhället och det kan mycket väl ha varit på andra sätt än lönearbete såsom att engagera sig ideellt.
• Staten måste ta ett större ansvar för arbetstagarna som arbetar i Sverige. Att arbetsmarknaders parter ska förhandla har kanske en gång fungerat, men knappast i en globaliserad värld som denna, där många arbetstagare inte är födda i Sverige, eller är gästarbetare och kanske inte känner till att man måste gå med i facket för att ha några rättigheter. Det är även många låginkomsttagare som helt enkelt inte har några pengar över i slutet av månaden för att kunna betala avgiften och således står utan skydd.
• Inför någon form av medborgarlön. Om man har en garanterad inkomst varje månad förflyttas makten från arbetsköpare till arbetssäljare. Eftersom jobbet då bara är en extrainkomst så behöver inte arbetare sälja sina tjänster till vilket pris som helst utan kan välja att avböja alltför dåliga bud.
• Överge tanken att alla ska jobba heltid för att samhället ska gå runt. Det finns många samhällstjänster som inte utgörs av avlönat arbete men som får samhället att går runt, till exempel att ställa upp som fotbollstränare eller jobba ideellt på äldreboenden. Sedan finns det många förvärvsarbeten som inte bidrar till att få samhället att gå runt, till exempel att arbeta med reklam för cigarretter, alkohol och socker eller att programmera internetcasinon.
Trots att dessa jobb snarare är skadliga för samhället, är det ändå de som kommer att få del av samhällets fördelar istället för den pappa som valt att förvärvsarbete mindre men istället engagera sig i förortens fotbollslag för att hålla ungdomarna borta från gatan. I det senare exemplet görs extremt mycket nytta för samhället men denna person kommer samhället att straffa då han (enligt staten) borde ha offrat sitt ideella arbete för förvärvsarbete och på så sätt få högre pension och andra förmåner.
Och hur ska då detta gå runt ekonomiskt? Jo, genom att man beskattar andra saker än arbete. Skälet till att staten vill att vi ska leva för att arbeta är att detta är den absolut största inkomsten. Men det behöver inte vara så, det finns gott om andra saker att beskatta, till exempel robotskatt. Om ett företag anställer en människa för att utföra arbeten så ska detta arbete beskattas men inte om en robot gör samma jobb. Varför inte?
