I mitten av den här månaden väntas regeringens förslag om att det ska vara upp till rektorn att avgöra om en skola ska börja med betyg i fyran, femman eller sexan. Egentligen är det bara ett parti som vill det här, Liberalerna, och det är samma parti som nu hotar med att fälla samarbetet om regeringen går vidare med att människor med anknytning till Sverige också ska kunna få stanna här. Diskussionen om betyg från fyran är inte speciellt ny, det vi ser nu är egentligen fortsättningen på ett experiment Jan Björklund drog igång.
I somras ställde jag mig frågan om vad vi över huvud taget ska med betyg till. Jag fann då inga svar på det. Trots att regeringen sen dess kommit med en promemoria, som skickats på remissrunda, formulerat ett lagförslag som man lämnat till lagrådet, och nu lagt fram en proposition om att tillåta betyg redan från fjärde klass har läget inte ändrats ett dyft under det här halvåret. Vi inför tidigare betyg utan egentligen några hållbara argument över huvud taget.
Regeringen, och moderata ledarskribenter, såsom SvD:s Karl Sigfrid lyfter gärna fram Skolverkets analys av konsekvenserna av att man införde betyg från och med sexan, som om den stärkte deras argument. Undersökningen är gjord med hjälp av enkäter, och med utgångspunkten att, förvisso, bara ungefär hälften av lärarna upplever att vissa av eleverna presterar bättre efter att man började ge betyg i sexan, vill man slå fast att betygen hjälper prestationen.
Att det skulle hjälpa prestationen generellt är dock inget ens Skolverket, som genomfört undersökningen, ställer sig bakom. Istället skriver de i sin sammanfattning att ”det är inte möjligt att uttala sig om huruvida betygen har haft en faktisk effekt på elevers resultat och kunskapsutveckling”.
Det är så klart ett enda citat ur en betydlig längre undersökning, som noterar att det förvisso finns några lärare som nu tycker att det är lättare att identifiera de svagaste eleverna, men att det inte går att säga att det lett till extra stöd för dessa elever. Vidare konstateras att betygen lett till större motivation hos vissa av eleverna (Karl Sigfrid jublar) men det rapporteras också om att eleverna som ligger efter ger upp på ett annat sätt än tidigare.
Det som det däremot går att säga är att nästan 80 procent av lärarna upplever att det lett till mer stress hos eleverna. Det är också ett resultat vi kan bekräfta från andra, djupare, studier. Bland annat fick Björn Högberg, med flera, en studie publicerad i januari i år där de slår fast att reformerna med tidigare betyg och ökat fokus på bedömning ökade skolrelaterad stress och sänkte elevernas akademiska självkänsla.
Vidare konstaterar de att det slår ännu hårdare mot de unga tjejerna, som redan innan far oproportionerligt illa av stressen i skolvärlden. Det här är inget nytt. Det här är så etablerat som pedagogisk forskning blir, och kritiken mot regeringens förslag är inte nådig.
Uppsala universitet, Göteborgs universitet, Umeå universitet, Lärarförbundet, Lärarnas riksförbund, Sveriges elevråd, Barnombudsmannen, ja hart när alla remissinstanser med någon form av relevans alls avstyrker förslaget, och om man inte tycker att det räcker kan man ställa frågan till propositionens egen text, här om stress:
”Eftersom det är frivilligt att införa tidigare betyg bör vidare de skolor som väljer att införa sådana betyg ha förutsättningar att minimera eventuella negativa konsekvenser.”
Resten av kapitlet av konsekvenserna för eleverna är lika vagt som meningen ovan. Anledningen är enkel, det finns inte ett enda skäl överhuvudtaget till att införa betyg i fjärde klass, och det vet regeringen om.
Vi behöver inte ens tala om forskningsläget kring att summativa bedömningar, där man får en bokstav som ska summera hela ens samlade kunskaper i ett ämne, är visat dåliga för elevernas inre motivation (läs till exempel vetenskapsrådets utredning betygens geografi om du vill övertygas). Vi behöver inte ens nämna hur betygskraven lett till att bedömning tar allt större fokus från lärandet (läs vilken utvärdering som helst) eller att vi har ett växande problem med stressade elever (läs till exempel ”attityder till skolan”).
Vi behöver inte tala om det för vi vet redan svaret: Det här förslaget kommer leda till att fler barn far illa.
Liberalerna kommer så klart inte backa, men regeringen kan faktiskt fortfarande göra det, inget politiskt spel är värt att offra tioåringar för. Än mindre som en eftergift till ett parti som ändå tänker spräcka överenskommelsen om en månad.
Per Bolunds bakgrund på finansdepartementet kan ge miljödepartementet en starkare ställning mot ”överdepartementet”.
Bolunds eviga tjat om att Sverige är en förebild på miljöområdet.
