Demokratins kris – del 4

– Det går inte att rymma, det är förbjudet.

En jobbarkompis på ett låst ungdomshem hade tröttnat på frågan från ungdomarna om vad som hände om man rymde.

– Det är förbjudet att rymma, så det går inte.

– Om nån rymmer ändå?

– Fattar du inte, det går inte att rymma eftersom det är förbjudet.

Och så vidare.

Det var ett skämt, men det är också så vi människor fungerar. Om man inte får rapa vid matbordet så rapar vi inte. Oavsett eventuella straff. Vi internaliserar vår kultur så mycket att vi ryser inför tanken på att göra olika fula grejer. Vi behöver inte testa att göra nåt fel, bara tänka på det. Men i en del kulturer är det okej att rapa, till och med fint. Det är långt ifrån självklart att människor löser olika problem på samma sätt i alla kulturer, men på nåt sätt löser man det. Rapar kan vara irriterande och till och med äckliga, men att förbjuda dem är bara ett sätt att lösa det. Att göra dem kulturellt accepterade är också en lösning. Sådan kraft har kulturen att den bestämmer vad vi reagerar med fysiskt äckel inför.

Någon annans problem

Douglas Adams skojar i sin Liftarens guide till galaxen-serie om NAP-kraften. NAP utläses nån annans problem. Om man bara kan övertyga folk om att något inte är deras problem kan man komma undan med mycket. Där landar ett enormt rymdskepp mitt på en fotbollsplan inför fullsatta läktare utan att någon ser det, men kulturer gör sånt med oss hela tiden.

En av de viktigaste feministiska insikterna är ju hur kvinnor behandlats som icke-personer, deras insatser har inte synts i samhället, det reproduktiva arbete de utför i traditionella samhällen bara inte finns. Till och med en texttrogen marxist kan få för sig att sånt där inte har nåt med den riktiga ekonomin att göra. Kulturen bestämmer vad vi ser på mycket låg nivå. Hur vi upplever färger påverkas av vårt språk; smaker, ljud, allt filtreras genom språket innan de når medvetandet. Om kulturen säger att nåt inte finns så hinner det hända tillräckligt mycket på vägen för att vi åtminstone ska få en rätt skev bild av verkligheten.

Samtidigt är kulturen byggd för att reglera det som vi har problem med. I verkligheten. I alla fall det som många människor i en kultur ser som problematiskt. Religiösa regler finns för att folk faktiskt gör det där fula, för att folk gör fel. Inga religioner förbjuder saker som ingen bryr sig om eller som är så självklara att ingen behöver påminnas. ”Du ska icke äta grus” är ingen vanlig religiös uppmaning, direkt.

Fri företagsamhet är bra för de rika

Tidigt åttiotal. Västerås. Plötsligt fylldes stan med reklam som sa att fri företagsamhet var bra för Sverige. I varenda busskur, på alla reklampelare och i tidningar och på bio vrålades budskapet ut. Och jag och några kompisar tröttnade. Tryckte upp lappar med texten ”de rika” och åkte runt och klistrade över ”Sverige” i hela stan.

Det Sverige jag och mina polare levde i var både annorlunda än dagens Sverige och väldigt likt. Sverige är fortfarande ett välfärdssamhälle. En demokrati. Vi har långtgående rättigheter som individer, också om vi tillhör någon minoritet. Men någonting har förändrats på djupet. Själsligt. Människor går omkring och är rädda.

Inte för att folk inte var rädda då. Eller på sjuttiotalet. Men den nyliberala revolutionen förvandlade inte bara det politiska och ekonomiska landskapet, utan gjorde också nåt med oss människor. När väl regeringen Reinfeldt tillträdde och började dekonstruera Sossesverige på allvar hände något med många av oss. Något känslomässigt, något i den kollektiva själen förändrades.

Verkligheten sätter gränser för vad vi kan tänka och göra, kulturer utgår från de materiella förhållanden som finns runtomkring dem. Förbudet mot att äta griskött eller skaldjur i olika religioner har egentligen mycket lite med renheten hos de olika djuren att göra, utan handlar snarare om risken för parasiter och om att vissa former av råvaror håller sig mycket dåligt i vissa klimat. Egentligen borde ju gud bry sig rätt lite om vad folk äter och hur vi fortplantar oss, men för oss människor är sånt viktigt. Svårare än så är det inte.

Inte enklare heller. Ingen människa bär på en exakt likadan version av en kultur. Personliga erfarenheter, insikter av olika slag, känslor och en massa slumpartade händelser gör att vi alla bär omkring på en alldeles egen version av svenskhet. Inte nog med det bär vi på en massa olika identiteter som påverkar minst lika mycket som det där med att vara svensk. Men vi lever i en nationalstat, det som legitimerar allt som inskränker vår frihet, som ligger till grund för juridik och det politiska systemet är idén om Sverige.

Inte bara det. Hela världen är organiserad på exakt samma sätt. Alla politiska statliga system på jorden utgår på något sätt från nationen. Alla samtal mellan länder utgår från den idén. Att tänka sig bortom nationen är trevligt flum, men vi har inget annat just nu att hålla oss i så vi får lov att acceptera den där övergripande identiteten och försöka skapa en gemenskap utifrån den som är human, demokratisk och ger individen stor frihet.

Den grundläggande överenskommelsen

Och det är exakt det all politik handlar om. Om att förhandla identiteter. Om att skapa gemenskaper. Alla ideologier från anarkism till fascism utgår från idéer om hur vi människor ska leva ihop. Det som inte ses som gemensamt eller som man vill hålla utanför det gemensamma skiljer sig åt mellan ideologier, men de sysslar alltid med gemenskaper. Och det är den gemenskapen som jag tror har gått snett i vårt land. Den grundläggande överenskommelsen om hur vi behandlar varandra har ballat ur.

Den bräckliga, men fungerande, gemenskap som byggdes upp under några decennier efter andra världskriget gjorde att det inte gick att säga vissa saker. Vissa saker var för fula. Nazister var i det närmaste mytologiska figurer. Fascister fick rejält på tafsen om de visade sig på fel ställe. Jag har varit med och jagat bort hur många skinheads som helst. En gång på Saltsjöbanan på åttiotalet reste oss jag och ett halvdussin män oss och slängde av tre skinheads som kaxade sig mot konduktörer som var pakistanier. Jag föddes sjutton år efter kriget och så jävla gammal är jag inte. Berättelserna om det fullständiga mänskliga misslyckandet som fascismen ledde till fortsatte dessutom att strömma in från andra delar av världen.

Det fanns massor av problem i sossarnas Sverige. Så många minoriteter som fick smyga med vilka de var. Massor av sexism och rasism, åtminstone bakom kulisserna. Men överenskommelsen var stabil. Vi gör det här tillsammans. Och med tillsammans menade man alla som bor här, inte bara vissa människor med vissa gener. Det korporativistiska inslaget var idiotiskt. Socialdemokrati är som en aspekt av kapitalismen, dess goda samvete, och på många sätt är det omöjligt för den att ställa sig utanför och bli verkligt radikal, men det kanske inte spelar så stor roll. Andra grupper kan stå för det radikala. Men under flera decennier verkade socialdemokratin, med stöd av VPK och Centern framför allt, för tämligen radikala samhällsförändringar. Men det skedde alltid på en gemensam planhalva, det handlade om det där gemensamma. Om att sköta våra gemensamma behov så rättvist och effektivt som möjligt.

Växte inte ur ett vakuum

Jag visade tidigare att fascismen som ledde fram till andra världskriget inte växte fram ur ett vakum. Andra ideologier hade försökt att lösa de återkommande svåra kapitalistiska kriserna och misslyckats. I en del länder försökte man sig på en socialistisk marknad under leninistisk ledning, men dessa länder drogs också in i kriget och ballade ur minst lika mycket som alla andra. Jag tror att fascismen på trettiotalet växte sig stark av exakt samma skäl som den växer sig stark just nu.

Sverige har misslyckats. Vi har inte hamnat i krig och vi har inte blivit utfattiga, men det gemensamma projektet har misslyckats. Det är bara att konstatera att när man skyller de ekonomiskt och politiskt svagaste grupperna i samhället för att någonting pajat har samhällsbygget inte bara misslyckats, vi kommer att gräva oss djupare och djupare ner i kvicksanden om vi inte vaknar till och tar in de verkliga sambanden.

Överallt på jorden ser vi exakt samma utveckling. I dagarna har de rapporterats om hur allvarliga Trumps försök att behålla makten efter att ha förlorat valet egentligen var. Han och hans anhang utsatte sex delstater för ett försök att övertala dem att kasta ut valresultatet och istället utropa honom som segrare.

Det är 2021. Vi borde ha kommit så mycket längre. Patriarkala gubbar styr i land efter land och folk verkar gilla läget. Drivna av den där rädslan, av kulturella krafter som inte går att kontrollera med glada tillrop eller informationskampanjer.

Vi vet att människors tänkande påverkas av deras materiella förhållanden och att politiska rörelser kommer till som svar på det som människor upplever som problem i sin vardag. Och tyvärr kan den där upplevelsen förvridas och förvrängas och utnyttjas av onda krafter i ett samhälle där det faktiskt blir hårdare och hårdare för stora grupper, där de ekonomiska skillnaderna börjar bli så stora att de hotar stabilititen i det gemensamma.

Antifascistisk kamp måste ske överallt. Varje gång en nazistisk organisation visar sin fula nuna måste vi vara där. Men allt det där är meningslöst om vi inte också bygger gemenskap. Höger och vänster är inte varandras motpoler eller spegelbilder. De är två helt olika sätt att se på människan. Oavsett om det handlar om frihetligt gröna rörelser eller rörelser med mer röd anstrykning så är det vi står för någonting helt annat än högern. Jag bryr mig ärligt talat inte så noga om exakt hur det där goda samhället ska se ut, det viktiga är att det är stabilt, tydligt och demokratiskt. Alla länder har skapat sina egna system, men det viktiga är att det fungerar.

Det enda som kommer att fungera

Det kan låta futtigt och det är kanske en grov förenkling, men jag tror verkligen att de fascistiska krafter vi ser igång i politiken i vårt land är en direkt effekt av nedmonteringen av det trygga samhället. Och jag tror att den rörelse som växte fram ur löntagarmotståndet är den enskilt viktigaste förklaringen till den urholkningen.

Det har sagts många gånger förut. Nyliberalt tänkande är granne med reaktionärt tänkande. Om man tar bort en massa system som är till för att se till att människor blir relativt jämlika kommer med nödvändighet samhället att bli allt mer ojämlikt och i förlängningen öppnas för odemokratiska och inhumana strukturer.

Att det är jobbigt i Sverige sen ett tag beror naturligtvis inte på invandrarna. Vilka de nu är. Det beror på att vi själva har svikit oss, vi som bor här. Jag tänker inte göra listor över vilka de där vi är. Det är sånt som nazister sysslar med. Jag menar typ alla som bor här, politiker, debattörer, makthavare och inte minst väljare. Ingen annan har ställt till med det här. Vad det nu är. För jag tror inte att vi har det värre än 1969. Vi har mer pengar, bättre hälsa, bortsett från coronan, vi lever allt längre, sjukdomar som dödade då kan botas. Det är inte alls där det sitter. Krisen är inte verklig egentligen. Den sitter i själen och den skulle inte vara så svår att fixa. Det är svårt att kriga, det är väldigt lätt att låta bli.

Och framför allt handlar det om att vi har akuta problem att lösa. Den som inbillar sig att vi skulle ha kommit någonstans när det gäller klimatet är naiv. Det kommer inte dröja lång tid innan problemen blir ännu värre och då kommer vi att få se folkomflyttningar som är så stora att inga gränspoliser i världen kommer att kunna stå emot. Vi står inför såna enorma utmaningar som djurart att nationella identiteter kommer att vara ointressanta den dag det smäller på riktigt. Att gå och grumsa i vårt lilla hörn av världen om nivåerna på kriminaliteten och vem som står för den kommer med tiden att framstå som rent fjant. Självklart behövs både sociala och polisiära insatser akut för att få ordning på vissa ställen, men allt är egentligen bara en storm i en ankdamm.

Och det enda som kommer att fungera är solidaritet. Verklig solidaritet.