Ulrika Westerlund är den brinnande aktivisten som verkar inom
systemet. I roller som särskild utredare, styrelsemedlem eller ordförande har hon arbetat för hbtq-personers rättigheter i över 15 år. Nu gör hon sig redo för nästa kliv – att kandidera för Miljöpartiet till riksdagen.
När man klickar in på Ulrika Westerlunds Facebook-sida går det att läsa att hon just nu arbetar för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Men där finns också en uppdatering där hon berättar att hon kandiderar för Miljöpartiet.
– Jag har engagerat mig och arbetat från lite olika plattformar i mitt liv, bland annat genom journalistik, civilsamhällesorganisationer och även myndigheter. Nu vill jag gärna få möjlighet att använda några av mina kunskaper och erfarenheter i partipolitiken.
Det är i nästa års val hon hoppas få stå med på riksdagslistan för Miljöpartiet Stockholm stad. Förra veckan blev det klart att hon står som nummer fyra på valberedningens förslag över kandidater. Skulle hon lyckas vinna väljarnas förtroende blir det en ny roll för henne och hon kliver över diket från intresseorganisationer till politiken. Uppdateringen på sociala medier har fått närmare 700 hjärtan och likes.
– Det är ett stort steg för mig. Jag har ju arbetat med att försöka påverka politiker, men det finns mycket kvar att göra som beslutas just från riksdagen och att själv kunna agera direkt vore en fantastisk möjlighet, säger Ulrika Westerlund.
Huvudmotståndare
Att det blev just Miljöpartiet för henne beror på partiets fokusering på klimat- och miljöfrågor och att det har förstått att koppla samman dessa med arbetet för mänskliga rättigheter. Eftersom hon tidigare har arbetat med hbtq-personers och asylsökandes rättigheter, hälsofrågor och familjepolitik, vill hon särskilt varna för den i Europa och även i Sverige framväxande “anti-genus-rörelsen” som hon ser riktar in sig mot hbtq-personers och kvinnors rättigheter.
– I Sverige finns rörelsens ideologi både hos aktörer i civilsamhället och hos politiska partier, särskilt hos Sverige-
demokraterna. Sverigedemokraterna är en huvudmotståndare mot de flesta av de frågor jag arbetat för genom hela mitt liv, säger Ulrika Westerlund.
Många förebilder
Vad det gäller politiska förebilder har hon ännu inte skaffat sig några särskilda, säger hon.
– Jag är dålig på att ha förebilder, åtminstone om det ska vara en viss individ. Jag har träffat så många engagerade aktivister och politiker som alla på något sätt varit förebilder för mig.
Sedan början av året har Ulrika Westerlund uppdraget att projektleda två utredningar på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. Den ena är en uppdatering och uppföljning av rapporten Hon, hen, han, som gjordes 2010, och som tittade närmare på unga hbtq-personers levnadsvillkor. Den andra rapporten ska kartlägga samma målgrupps utsatthet för så kallad omvändelseterapi i Sverige. Hur utbredd företeelsen är i Sverige kommer att bli svårt att svara på, men det finns exempel på olika former av tvång och påtryckningar som syftar till att förändra någons sexuella läggning eller könsidentitet.
– När politiker och myndigheter ska besluta om satsningar inom hbtq-området har underlaget ofta baserats på rapporten Hon, hen, han. Den har några år på nacken och nu behövs en uppdatering.
”Frossa i feminism”
Så hur blev det så att hon började arbeta med mänskliga rättigheter? Känslan fanns där redan som barn att hon ville vara med och påverka, men det var med universitetsstudierna som hon förstod att hon också ville engagera sig.
– När de startade kurserna för genusvetenskap i slutet av 1990-talet så tänkte jag och mina vänner att vi äntligen skulle få frossa loss i feminism och vi var många som kastade oss över dessa kurser.
Intresset ledde till att hon började jobba ideellt på Bang, en tidskrift som på den tiden gick i spetsen för den feministiska debatten. Ganska snart blev hon chefredaktör, en post hon delade med två andra på tidningen.
– Det var händelserika år för mig, även i privatlivet. Jag var gift med en cis-man när jag blev kär i en kvinna och insåg att jag måste skilja mig. Sedan började jag engagera mig i hbtq-communityt, säger Ulrika Westerlund.
Lockade fler till Bang
Hon berättar att under de här åren fick feminismen ett uppsving och att det var många unga som började kalla sig själva för feminister. Ulrika Westerlund ville utnyttja kraften i den rörelsen och locka fler att läsa Bang, som hade ett rykte om sig som för teoretisk och intellektuell.
–Vi ville göra Bang mer tillgänglig och arbetade mycket med reportage, intervjuer och sakpolitik. Det gjorde att vi kunde öka antalet prenumeranter och ordna mycket välbesökta evenemang. Speciellt Bang-festen på 8 mars blev en självklar samlingsplats under några år efter att folk hade varit ute och demonstrerat på Kvinnodagen.
När Pridefestivalen i Stockholm ville ha med fler feministiska perspektiv i ledningen i början av 2000-talet hörde de av sig till Ulrika Westerlund, som tog sig an utmaningen. Hon blev så småningom ordförande. Hon beskriver Pridefestivalen som ett enormt maskineri med en massa frivilliga krafter och entusiastiska människor.
– Jag var en av dem de kontaktade för att de ville bredda festivalen och försöka nå så många som möjligt. Under några år hade vi en rad evenemang, som feministtält, litteraturscen och en massa annat. Vi ökade budgeten för Pride house, som är ett kulturhus under festivalen med debatter, föreläsningar och föreställningar. Om man bara låter marknadskrafterna styra så kan det bli lite urholkat, säger Ulrika Westerlund.
Från Pride till RFSL
Arbetet med Pridefestivalen var upptakten till vad som skulle komma därnäst. Efter att ha varit vice ordförande för Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter (RFSL), valdes hon till ordförande 2010, en post hon kom att sitta på i sex år.
– Det finns flera beröringspunkter mellan Pride och RFSL. Ofta är det de lokala RFSL-avdelningarna som ordnar pridefestivalerna i mindre städer eller organiserar att det finns kaféer eller mötesplatser för hbtq-personer. Men RFSL nationellt har ett mycket större fokus på upplysningsarbete och påverkansarbete.
En av de frågor som hon engagerade sig i på RFSL var att försöka få bort kraven på tvångssterilisering av personer som ville ändra juridiskt kön. Senare kom frågan att handla om att få till en ersättning till de som hade drabbats.
– Jag hade också ett fokus på familjepolitik och asylsökande hbtq-personers rättigheter, berättar hon.
Hårt samhällsklimat
Att det på senare tid blåst vindar från högerpopulistiskt håll gör att hon tycker att RFSL:s arbete är precis lika viktigt idag som någonsin tidigare. När samhällsklimatet hårdnar med ökat tryck mot flyktingar och invandrare brukar även hbtq-gruppen och andra minoriteter få en släng av sleven.
– Vi har sett en utveckling med ökad konservatism och högerextremism. Det finns tankegods och vissa synpunkter nu som inte skulle ha kunnat föras fram tidigare i den allmänna debatten. Det finns mycket kvar att göra för att säkerställa allas rättigheter och det är väl det i grunden som driver mig, säger Ulrika Westerlund.
Gripen i Ryssland
Som ordförande för RFSL åkte hon 2014 för att stötta den ryska hbtq-rörelsen i Ryssland, som hoppades att VM i Sotji skulle göra att världens blickar riktades mot landet. Tillsammans med juristen Kerstin Burman deltog hon i en aktion på Röda torget i Moskva som hade arrangerats av ryska hbtq-aktivister. Men de hade knappt hunnit börja vifta med regnbågsflaggan och sjunga ryska nationalsången innan de greps tillsammans med andra aktivister av rysk polis. Det blev ett par timmar för henne i arresten.
– Aktivisterna ville uppmärksamma den ryska propagandalagen som säger att man inte får uppmuntra till homosexualitet. Men vi hann knappt göra någonting eftersom säkerhetstjänsten redan hade oss under bevakning. Det var inte så dramatiskt för mig och Kerstin, värre var det för de ryska aktivisterna som misshandlades, säger Ulrika Westerlund.
Trots sitt långa engagemang i olika organisationer är det de där timmarna i Ryssland som journalister oftast frågar om i intervjuer. Hon ser det som ett tecken på den mediala kraften i den utomparlamentariska demonstrationen att nå ut och påverka, samtidigt som hon själv nästan uteslutande har valt att verka inom systemet.
– Min drivkraft är att jag vill vara med och jobba för förändring och se att det verkligen har blivit förändring. För mig har det legat närmare att jobba med inomparlamentariska metoder och påverka politiker. Det är ingen diss av aktivister med utomparlamentariskt fokus, det kan vara bra för vissa situationer. Båda metoderna behövs onekligen, säger Ulrika Westerlund och tillägger:
– Oavsett metod är ju personer med engagemang aktivister. De som jobbar inom exempelvis RFSL eller Amnesty är också aktivister men väljer metoder där man försöker påverka med ”inomparlamentariska metoder”. De är ju, precis som de utomparlamentariska, självständiga i förhållande till de myndigheter och politiker de försöker påverka.
Om Ulrika Westerlund:
Fyller: 49 år den 21 november 2021
Gör: Projektledare på MUCF. Tidigare har hon bland annat varit regeringens särskilda utredare för bättre levnadsvillkor för transpersoner och förbundsordförande för RFSL.
Familj: Gift med Cat och är familj med Alex.
Bor: Södermalm, Stockholm
Aktuell: Mp:s valberedning har föreslagit henne på fjärde plats på riksdagslistan, efter Per Bolund, Åsa Lindhagen och Per Olsson Fridh. 8–22 november är det medlemsomröstning.
Andra meriter: Chefredaktör för tidskriften Bang 2000–2004, styrelseledamot för Amnesty Sverige sedan 2016, sexualpolitiskt sakkunnig på RFSU 2019–2020, styrelseledamot för Regnbågsfonden sedan 2020, styrelseledamot för Transgender Europe 2016–2019, samt andra åtaganden. Ulrika var 2015–2020 ledamot i Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, ett rådgivande EU-organ för civila samhället.
