Sverige trotsar FN:s kritik – vägrar hämta hem svenskar från IS-läger

På ett bedagat hotellrum i Erbil, Irak tillbringade Patricio Galvez över en vecka med sina sju barnbarn efter att ha fritagit dem från de kurdkontrollerade lägren i nordöstra Syrien. Patricio Galvèz är morfadern som skapade rubriker i varenda svensk dagstidning när han i april och maj 2019 kämpade för att få hem sina barnbarn. Istället för att vänta in svensk byråkrati reste han själv ner till nordöstra Syrien och hämtade dem, via Erbil i Irak. Och med facit i hand var det antagligen ett bra beslut. Sverige har sedan dess inte lyft ett finger för att få hem några fler mödrar med barn, trots de väldokumenterat usla förhållanden som råder i lägren al-Hol och al-Roj i nordöstra Syrien.

Patricio Galvèz kamp för att få hem de sju barnbarnen skildras i filmen Children of the enemy. En ömsom förtvivlad, ömsom hoppfull Patricio brottas mot svenska myndigheter och det svenska konsulatet i ett dammigt och grått Erbil. Barnen kan till slut hämtas från lägret Al Hol, som kontrolleras av den kurdiska administrationen i nordöstra Syrien. De är då svårt traumatiserade och spenderar över en vecka på det lägenhetshotell i Erbil som Patricio hyrt ett stort rum på.

– Under den här tiden berättade jag för dem att det är över nu, vi ska flyga hem till Sverige, och sa att de var i trygghet. På något sätt var det som att de förstod att det onda de hade varit med om har fått ett slut. De var förtvivlade och traumatiserade, alla hade feber och diarre. Men i Erbil började de reagera och agera. De skrek och grät högt. Den äldsta av barnen var den som var mest drabbad, han var åtta år och hade tagit hand om sina sex yngre syskon. Vi var så trötta och ville hem, men det var nästan en nödvändighet att stanna ett tag i Erbil för att få barnen att lugna sig och bli lite mindre stressade, säger Patricio Galvèz till Syre.

Att hämta hem de sju föräldralösa barnen beskriver han som sin plikt som far efter att hans dotter Amanda Skråmo, som anslutit sig till IS, dött. Hon radikaliserades tillsammans med sin mamma och konverterade till islam 2007. Därefter radikaliserades hon snabbt och anslöt sig till IS 2014. Islam har egentligen inget med IS att göra, menar Patricio Galvèz.

– Jag kan inte säga någonting annat än att Amanda blev hjärntvättad. Hon var en älskvärd dotter. Det är som en sorts parasit, ett virus, som vem som helst kan råka ut för. Vi är inte födda med sådana här saker inom oss, inget barn föds med hat i sig, säger Patricio.

Efter att Patricio Galvèz hämtade hem sina sju barnbarn dröjde det till i september i år innan några andra barn, med viss assistans av svenska myndigheter, skulle landa på svensk mark igen. Det kurdiska självstyret, AANES, har under hösten börjat utvisa kvinnor med barn som man inte kunnat säkra bevis nog för att ställa inför rätta.

Flera länder har svängt

Flera länder har svängt i frågan om att hämta hem sina medborgare, barn som vuxna. Finland ville först inte hämta hem sina medborgare som rest ner och anslutit sig till IS och sedan fastnat i lägren al-Hol och al-Roj efter slutstriden i Baghouz. Men senare ändrade de sig. Det finska utrikesministeriet skriver efter att ha gjort en genomlysning att ”de finska myndigheterna har en konstitutionell skyldighet att i möjligaste mån skydda de finska barnens grundläggande rättigheter. Det enda sättet att värna barnen i nordöstra Syriens grundläggande rättigheter är att ta dem till Finland”.

Anledningen till att olika länder valt att ta hem medborgare skiljer sig. En del har, liksom Finland, konstaterat att de enligt egna eller internationella lagar har ett juridiskt ansvar. Andra har efter domstoldbeslut i hemlandet tvingats hämta hem medborgare. Och vissa länder anser att de har ett moraliskt och etiskt ansvar för sina medborgare. USA är ett av de länder som allra tydligast drivit att det handlar om global säkerhet att hämta hem eftersom det är det säkraste sättet att effektivt kunna bryta de radikaliseringsprocesser som annars tillåts fortgå i nordöstra Syrien.

Danmark tillhör också de länder som har svängt. Men för bara två år sedan var tonläget ett annat och Danmark drog till och med in tre kvinnors danska medborgarskap. Enligt PET:s, den danska säkerhetstjänstens, analys är det säkraste att ta tillbaka barnen och  deras mödrar till Danmark. I oktober flögs 31 danskar, varav 23 var barn, från al-Roj till Frankfurt. Insatsen var koordinerad tillsammans med Tyskland.

FN:s kontor för mänskliga rättigheter, OHCHR, skickade i februari 2021 ett brev till de 57 länder som då hade medborgare kvar i kurdernas läger nordöstra Syrien. Totalt rör det sig om 11 000 utländska fångar, bland dem finns efter utvisningarna ungefär sju svenska kvinnor och tio svenska barn. Brevet från OHCHR fick både Finland och Danmark att tänka om, efter att båda länderna tillsatt olika typer av undersökningar och kommissioner. Men Sveriges position ligger fast. Något som Fionnuala Ní Aoláin, FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter och terrorbekämpning, anser är ”anmärkningsvärt”. Hon kallar listan över länder som inte agerat för en ”skamlista” som inget land borde vilja stå med på. Allra minst Sverige – som vill ha en humanitär utrikespolitik.

– Sveriges position är oförenlig med bilden av Sverige. Att hämta hem medborgare är det enda rätta enligt internationell lag. Stater som Sverige bryter inte bara mot lagen utan försätter också sina medborgare i en otroligt svår situation, säger Fionnuala Ní Aoláin till Syre.

”Medmänsklig plikt”

Patricio Galvèz, som själv upplevt förhållandena på plats, menar att varje land måste ta hand om sina medborgare. Att det finns en medmänsklig plikt, förutom den juridiska. Och i lägren går det inte att bearbeta de trauman som merparten av barnen enligt honom burit på redan från sin tid i IS så kallade kalifat.

– Utifrån barnens perspektiv ädet väldigt bra att kurderna kommit till den insikten. För det finns verkligen inga resurser på plats för att ta hand om dem. Det är fortfarande krig där nere, man måste återuppbygga städer och ekonomi. Kriget har varit så barbariskt. Det som kommer hända med barnen som är kvar i nordöstra Syrien är att hatet kommer att börja växa i dem. Deras förtvivlan växer. De måste få börja om på nytt, säger Patricio Galvez.

Global säkerhet

OHCHR:s ståndpunkt – att länder måste hämta hem sina medborgare – backas upp av en lång rad experter på global säkerhet, som menar att det inte bara är med det juridiska eller humanitära perspektivet för ögonen som det är bäst att ta hem medborgare. Det handlar också om global säkerhet – på lång och kort sikt. Säkerhetsanalytikern Malena Rembe är en av de experter som redan 2019 argumenterade för att ta hem både kvinnor, män och barn.

– De här personerna lämnade Sverige på svenska pass. Det var Sverige som misslyckades med att stoppa dem från att resa och det var i Sverige de radikaliserades. Utifrån säkerhets- och ansvarsperspektivet måste vi ta dessa medborgare till Sverige. Utsikterna för att ställa dem till svars på plats är lika med noll, så om ambitionen är att hålla dem ansvariga kommer vi ingenstans genom att låta dem vara kvar i nordöstra Syrien, säger Malena Rembe.

Här i Sverige har säkerhetsaspekten inte diskuterats så mycket som den tycks ha gjort i andra länder. Vad tänker du om det?

– För mig som är säkerhetsanalytiker i botten så är jag förvånad över att man inte har lagt mer energi på den analysen. Eller så har man gjort det, men den har inte varit tillgänglig för allmänheten. Vilket är ett problem, för hur ska allmänheten känna sig trygg om de inte kommunicerar med dem? Och man har i så fall landat i en annan analys än flera andra länder, säger Malena Rembe.

Sviker sina skyldigheter

OHCHR  anser att Sverige och andra länder som konsekvent vägrat ta hem sina medborgare sviker sina skyldigheter enligt internationell och europeisk lag. Enligt dess speciella sändebud till Syrien, Fionnuala Ní Aoláin, bryter Sverige mot Europakonventionens andra och tredje artikel. Artikel två handlar om rätt till liv och artikel tre förbud mot tortyr.

Dessutom finns två resolutioner från FN:s säkerhetsråd som utländska krigare som Fionnuala Ní Aoláin hänvisar till när hon argumenterar för att Sverige är skyldiga att hämta hem sina medborgare. Säkerhetsrådets resolution 2178 tar bland annat upp att medlemsstater måste följa sina förpliktelser om mänskliga rättigheter i kampen mot terrorism, och noterar samtidigt att de länder som misslyckas med det bidrar till vidare radikalisering. Därutöver finns resolution 2462, som bland annat betonar att det är alla medlemsstaters skyldighet att se till att terrorresenärer ställs till svars och straffas för sina brottsliga handlingar. Båda resolutionerna betonar vikten av internationellt samarbete, förebyggande arbete och att på olika sätt förhindra terrorfinansiering.

Fionnuala Ní Aoláin menar att Sveriges ansvar är glasklart, och är orolig över att Sveriges pondus i frågor om mänskliga rättigheter och rättssäkerhet ska försvagas globalt.

– Sverige har varit en viktig röst för mänskliga rättigheter i många år. När andra länder vacklat har Sverige stått upp för dessa rättigheter. Och nu finns det en svår situation som Sverige behöver hantera. Att då låta en tredje part (reds anm. det kurdiska självstyret) som saknar kapacitet ta hand om situationen, underminerar och försvagar allvarligt Sveriges röst i de här frågorna och sammanhangen. Det signalerar till det internationella samfundet att du fritt kan välja vilka du ska skydda och det är inte så en mogen demokrati bör hantera situationen, säger Fionnuala Ní Aoláin.

UD nekar till ansvar

Syre har varit i kontakt med Utrikesdepartementet som tillbakavisar att de skulle ha ansvar för medborgarna i nordöstra Syrien på det sätt som OHCHR menar. I det svar på OHCHR:s brev som Utrikesdepartementet skickade förklarar myndigheten varför Sverige inte gör bedömningen att man har det ansvar som FN-organet hävdar. De menar i sitt svar att skyldigheterna enligt Europakonventionen endast gäller på svenskt territorium.

Utrikesdepartementet håller inte heller med OHCHR om att Sverige bidrar till lidande och tortyr genom att låta barn, kvinnor och män vara kvar.

– Det är en grundläggande princip att Sveriges rättsliga ansvar för skyddet för mänskliga rättigheter framför allt gäller på svenskt territorium och bara i undantagsfall för vissa situationer utomlands. Sådana undantag gäller endast om svenska myndigheter utövar en effektiv kontroll över situationen. I det här fallet befinner sig personerna i lägren i nordöstra Syrien inte på svenskt territorium och det finns inte heller något annat som gör att svenska myndigheter skulle vara ansvariga för situationen i lägren, skriver UD:s presstjänst i en skriftlig kommentar.

Presstjänsten tillägger också att:

– Den humanitära situationen i nordöstra Syrien är djupt oroande. Behoven efter Daeshs härjningar är omfattande. Läger som Al Hol och Roj är inga undantag och regeringen ser med oro på barnens situation.

Enligt Malena Rembe skiljer sig Sveriges agerande från hur man tidigare agerat i liknande situationer, då svenska medborgare riskerat att fara illa på utländskt territorium.

– Det är egentligen en tolkningsfråga vilket ansvar en stat har för sina medborgare. Det finns ett ansvar att granska eller i alla fall följa upp hur svenska medborgare behandlas i fångenskap utomlands. Man har också ett ansvar att flagga för det land eller den aktör som håller svenskar om man ser att medborgare hålls utomrättsligt, torteras eller behandlas illa.

Hon tillägger:

– Sverige har tidigare agerat annorlunda. Till exempel i fall då utländska journalister fängslats utomlands, och den så kallade Guantanamo-
svensken, då var alla svenska partier överens om att ”så här får det inte gå till” och agerade för att hjälpa dem hem. Men i det här fallet har man valt att inte göra det.

Barn i lägren dör

Alla stater har en ”positiv skyldighet” att förhindra att medborgare utsätts för onödigt lidande, menar Fionnaula Ní Aoláin.

– Genom att inte agera bidrar Sverige till nedvärderande och inhuman behandling. Barn i de här lägren dör av sjukdomar som lätt hade kunnat förhindras eller botas. Sverige har skyldighet att ta hem sina medborgare. Inte bara att ta hem – utan det handlar om att man har skyldighet att förhindra att medborgare far illa, säger hon.

Hittills i år har i genomsnitt två barn i Al Hol dött i veckan, skrev Rädda barnen i september. Totalt rör det sig om 62 barn. I Al Roj uppgav 55 procent av hushållen att barn under 11 år tvingades arbeta för att bidra till försörjningen.

Fionnaula Ní Aoláin menar att barnen kollektivt bestraffas på grund av beslut som deras föräldrar har fattat. Det signalerar enligt henne att det finns andra klassens barn som saknar rättigheter.

– Det är diskriminering och ska i en demokratisk ordning vara oacceptabelt, säger Fionnaula Ní Aoláin.

Hon jämför liksom Malena Rembe med de män som fängslades efter 9/11 och fängslades av USA på Guantanamo. Där frihetsberövades de i flera år utan rättegång, vilket också gäller i nordöstra Syrien. Den gången valde Sverige att agera för den svensk som fängslats.

– Då handlade det om män som eventuellt begått terrorbrott som skickades till Guantanamo utan rättegång. Då blev det ramaskri från det internationella samfundet om att ”så kan man inte göra, det sätter internationell rätt ur spel”. Men nu beter sig Europa som att man kan göra så mot barn – och det är på nåt vis inte längre ett problem, säger Fionnaula Ní Aoláin.

Hjärntvättas

Patricio Galvèz är egentligen trött på att berätta om barnbarnen och hur det gick till när han hämtade hem dem. Han vill att diskussionen ska utvecklas vidare och handla om hur situationer som denna, där människor liksom hans egen dotter hjärntvättas och radikaliseras, ska undvikas. För att kunna göra det måste omvärlden lära sig hur radikaliseringsprocesser fungerar, hur de tidigt kan brytas och hur samhällen ska förhindra att sådant bottenlöst hat och djupt utanförskap uppstår. Det är utifrån det ofattbart att Sverige och andra länder lämnat kvar barn i de här miljöerna i nordöstra Syrien, menar Patricio Galvèz. Det offentliga samtalet i Sverige har istället till stor del kommit att handla om vad kvinnorna och männen gjort. Om de är farliga, hur farliga de är och vilket hot de utgör. Den kollektiva bestraffningen av minderåriga och förebyggande arbete har ofta fått stå åt sidan.

– Att veta att små oskyldiga barn, föräldralösa barn som mina barnbarn, fortfarande befinner sig inspärrade i helveteslägren i nordöstra Syrien blir för mig bekräftelse på att systemen som styr mänskligheten är råa och hjärtlösa. Att låta barn stanna kvar i lägren är en barbarisk åtgärd. Vi visar också att vi som samhälle inte har utvecklats så mycket som vi tror, säger han.

”Det finns en mening”

Patricio Galvèz menar att hans dotter Amanda inte har dött för ingenting. Hans kamp för de barn som sitter inspärrade i lägren och kampen mot att fler unga människor ska radikaliseras fortsätter. Få andra anhöriga har vågat gå ut med namn och bild. För många är det förknippat med stor skam och obehag. Något Patricio Galvez delvis har känt av själv. Men samtidigt tror han inte att det går att lägga locket på. Och för honom som anhörig vet han att det fanns en annan sida av Amanda än den våldsbejakande IS-resenären.

– Min dotter dog inte för ingenting. Det finns en mening och meningen är att det här inte får hända igen. Vi måste gemensamt förhindra det genom att arbeta med förebyggande insatser som minskar segregation och hat mellan människor. Ur ett anhörigperspektiv är det viktigt att anhöriga får stöd och hjälp.

– Om vi vill bygga en kärleksfull värld måste vi hämta hem de här människorna och som stat säga att ”ni har gjort fel”. De här människorna måste hjälpas för att våldet och hatet ska få ett slut. De måste få extra mycket hjälp, precis som barnen. Många människor låter rädsla styra. Men det är inte så vi bygger en bättre värld, tror jag. Rädsla skapar så mycket ondska i världen, säger Patricio Galvèz.