Glöd · Debatt

”Framtiden får betala dagens skenande konsumtion”

En spargris i modernare design än den Spara i Lyckoslanten sparade sina slantar i.

Vi lever i en ekonomi som lever på lånade pengar snarare än sparade. Många lånar mer än de någonsin hade kunnat spara ihop. Samhällsekonomin fungerar i dag på samma sätt, skriver Ola Gabrielson. Därför snurrar den fortare, ger fler jobb och producerar mer än vi kanske ens behöver. Är det någon som ser en parallell till den pågående klimatkollapsen? frågar han.

På Visingsö i Vättern finns en ekskog. Den kom inte dit av sig själv, den planterades i början av 1800-talet efter beslut av Riksdagen, som ville vara säker på att ha tillräckligt med ektimmer för att bygga de båtar som flottan behövde. Nu är timret leveransklart, men flottan har övergått till andra material i sina båtar. 

När jag gick i skolan kom ibland någon från en bank och delade ut sparbössor. Vi fick också en tidning som hette Lyckoslanten, där vi bland annat kunde läsa om de två flickorna Spara och Slösa. Slösa köpte alltid godis för sina pengar medan Spara stoppade pengarna i sparbössan. Berättelsen slutade kanske med att Spara kunde köpa en cykel för sina sparade pengar och kunde cykla till skolan, medan Slösa inte hade några pengar kvar och fick gå. Av någon anledning hade Slösa alltid smutsiga kläder och okammat hår medan Spara var oklanderligt hel och ren. 

Om vi ordnar människor efter hur de sköter sin ekonomi så representerar Spara och Slösa två punkter långt ifrån varandra på den linjen. Den ena skjuter upp sin konsumtion för en större konsumtion i framtiden, medan den andra omedelbart konsumerar sina inkomster. 

Men Spara och Slösa är inte ändpunkterna på linjen. Slösa skulle kunna öka sin kortsiktiga konsumtion ytterligare om hon lånade pengar för att köpa mer godis. Spara skulle kunna låna ut sina pengar till Slösa – mot ränta – och på det sättet spara ännu mer. 

Någonstans mittemellan kan vi hitta vanliga människor. Många av oss sparar till pensionen, eller till att kunna köpa en bostad. Men de flesta köper bostaden med lånade pengar; vi tycker att vi behöver den nu och sätter oss därför i skuld till banken. Vi konsumerar nu och betalar senare. I praktiken skriver vi ett kontrakt med banken att inte sluta jobba förrän lånen, och räntan, är betalda. Det finns de som kallar detta ”låneslaveri”. 

Bankerna lånar gärna ut till folk som verkar kunna betala tillbaka, det är ett enkelt sätt att tjäna pengar. Numera finns det inte heller någon gräns för hur mycket de kan låna ut; pengarna kan inte ”ta slut” eftersom bankerna har rätt att skapa nya pengar när de vill, genom att skriva in beloppet på ett konto i sina datorer. Räntan är visserligen just nu ganska låg, men det gör ingenting när pengarna inte kostar banken något. 

Detta sakernas tillstånd har konsekvenser för hela vårt samhälle. Hur mycket vi lånar begränsas inte längre av hur mycket vi kan betala tillbaka utan av vad vår månadskostnad blir. Med dagens låga räntor kan en normalinkomsttagare låna mycket mer än vad hen rimligen kan spara ihop under ett arbetsliv. Ekvationen går bara ihop om låntagaren kan sälja det belånade objektet för ungefär samma summa när det inte längre behövs. 

Vi tar exemplet bostäder: I områden där efterfrågan är större än tillgången, som i större städer, gör den generösa tillgången till banklån att priserna går upp. Varje bud kan överträffas av någon som kan låna mer. I dag säljs till exempel bostäder i attraktiva områden i Stockholm till priser som är mer än tio gånger högre än då de köptes. Säljaren blir plötsligt mångmiljonär och köper kanske en Ferrari, eller ett hus på franska rivieran och börjar flyga fram och tillbaka. Köparen räknar med att bostadsinflationen fortsätter och att bostaden kommer att kunna säljas med vinst om några år. Den som inte har tillräcklig lön eller av andra anledningar inte vill eller vågar ta den risken kan helt enkelt bli utan bostad. Bostadssegregationen blir allt mer akut.

Även vår gemensamma ekonomi påverkas av att låna istället för att spara till investeringar. Ett aktuellt exempel är de omdebatterade höghastighetsbanorna, som till en kostnad av uppåt 300 miljarder kronor (dvs 30 000 per invånare; män, kvinnor, och barn) skulle korta restiden från Stockholm till Göteborg eller Malmö med någon timme. På 1800-talet skulle vi kanske som land börjat spara till investeringen, men nuförtiden vill vi inte vänta på de snabbare tågen (och dagens politiker skulle inte heller få äran av investeringen). Ingen politiker vågar heller säga åt befolkningen att hosta upp pengarna nu; istället tänker de låna till bygget, dvs skjuta upp utgifterna och låta nästa generation betala. Bankerna gillar den idén för det blir mer ränteinkomster, och bygg- respektive tågbranschen hurrar eftersom det betyder garanterade jobb i många år. De som ska betala har inte en chans att protestera, de flesta är inte ens födda ännu. 

Det tycks alltså som att Sverige har bytt attityd: Från att se investeringar på hundra års sikt eller längre till att vilja genomföra sina planer omedelbart och låta framtiden betala. Bankerna ställer gärna upp och lånar ut pengarna, man kan till och med se att de aktivt arbetar för att starta nya projekt. I och med att det inte finns någon egentlig gräns för hur mycket de vill låna ut så betyder det att vi startar fler projekt än vad vi klarar av, eller ens behöver. Fler och fler får jobb, ekonomin snurrar allt fortare, någon annan betalar –kunde det vara bättre?

Är det någon som ser kopplingen till vår eskalerande klimatkollaps?

Lyckoslanten delas fortfarande ut gratis till skolbarn, men om bankerna fick skulle de nog hellre ge barnen var sitt kreditkort istället för sparbössa. Spara är inte bankernas favorit längre, de tjänar mer när vi slösar.