Krönikor

Låt inte stolleproven på torget skymma samhällets svek   

Demonstration i Stockholm mot coronarestriktionerna. De hade inget tillstånd för demonstrationen. De var fler än åtta personer på en sammankomst vilket bryter mot restriktionerna så polisen körde iväg dem.

På demonstranternas plakat fanns kritik mot restriktionerna, men andra teman var att staten är en maffiaorganisation, ”invandringskritiska” budskap och annat trams. När jag ser demonstrationen på teve tänker jag först att det är frågan om tramsebyxor som inte fattar sitt eget bästa, men ju mer jag tittar blir jag alltmer övertygad om att det jag ser är den internationella tokhögern som är på plats.

Jag har full förståelse för att människor tycker att livet är extra jobbigt när man inte får hänga. Under många år var en pub i Sundbyberg mitt vattenhål, stället där jag både träffade gamla kompisar och fick nya. När jag kände mig ensam käkade jag middag där eller tog bara en kopp kaffe, men för det mesta handlade det om att ta ett par öl och jiddra lite.

Det är inte det minsta konstigt att bli frustrerad över att inte få leva sitt liv som man vill. Jag såg just ett reportage från BBC som handlade om att vi i Sverige inte småpratar. Det gör vi ju, men inte alls lika mycket som i mer tättbefolkade länder. Den svenska majoritetskulturen, i alla fall, har vuxit fram i ett rätt stort land med lite folk. Många kulturmönster här har med det att göra. Men det betyder inte att vi inte behöver få lätta på trycket, skratta lite, gnälla lite. Den som är singel hoppas på att bli kär eller bara få vara nära någon.

Jag har slutat med alkohol, för mig är det ett dödligt gift, men så är det inte för de flesta. Och frihetlighet för mig handlar om att tänka efter i såna här situationer. Vad ger mig rätten att hindra någon annan från att göra något, även om det finns risker med beteendet, även om jag tycker illa om det?

Att vara missnöjd med hur staten hanterar olika frågor är ju också en grej som vi i vänstern sysslar en hel del med. Jag har alltså inte så mycket emot att folk samlas och demonstrerar trots restriktionerna. Ibland är den principiella frågan viktigare än de gällande reglerna och lagarna. Så har det varit genom hela mänsklighetens historia. Det jag har något emot är den rörelse just dessa människor representerar. De vill ingen annan väl. Men det vore fånigt att bara stirra på dem.

För det jag har ännu mer emot än några töntiga reaktionärer på ett torg är att leva i ett samhälle som under decennier har sagt sig vara oförmöget att göra något åt växande orättvisor, ökande ekonomiska klyftor, socialt och ekonomiskt utanförskap med bostadssegregation och dålig samhällsservice.

Det jag har något emot är att se att det plötsligt blir möjligt att göra nåt när vi drabbas av en sjukdom som ingen kan köpa sig fri från, en farsot som inte bryr sig om om du äger eller är ägd.

Det finns en anledning till att inte det politiska etablissemanget säger att marknaden kan sköta det där med coronan medan de säger det om saker som den är lika illa lämpad att sköta. De som demonstrerade på Medborgarplatsen struntar i vilket. De gör inga såna analyser. De vill gå på puben och hatar invandrare och sossar lika mycket. De tillhör en obehaglig rörelse som vi måste bekämpa, men det är inte de som har skapat orättvisorna i dagens samhälle. Det har helt andra grupper ställt till med och det är alldeles för bekvämt för dem om nu den här typen av stolleprov tillåts skymma det.

Kaffe. Vissa dagar skulle inget hända utan.

Att det ska vara så svårt att minska mängden plast i sitt liv.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV