Det är en av de hemskaste filmer jag sett, tänker jag på väg ut från biografen. Året är 1988 och Beatrice av Bertrand Tavernier har nått Sverige ett år efter premiären.
Jag som vanligtvis då var, och kanske fortfarande är, skeptisk till fransk konstnärlig film hade låtit mig lockas med efter löften om att det visserligen skulle bli mycket klafsande i vinterlandskap, men att historien om Beatrice skulle skaka om mig. Och det gjorde den.
Medeltida slott
Den hemska berättelsen om den unga flickan Beatrice som upplever det patriarkala samhällets värsta avigsidor på ett medeltida slott är fruktansvärd. Och smärtsamt vacker. Doften av blöt, varm asfalt slår emot mig när jag bländad av ett solregn tumlar ut ur biografen. Jag blir så yr av alla intryck att jag måste sätta mig ner på en bänk vid en busshållsplats.
– Är du full? frågar en kvinnoröst.
– Nej, jag har varit på bio. Blev lite yr, svarar jag.
– Aha. Vad såg du?
– Beatrice.
– Aha.
En buss stannar framför våra fötter. Varm, fuktig luft blandad med doften av avgaser stormar emot oss och får den unga, svarthåriga kvinnan med märkligt blek hy att kippa efter andan.
– Hur är det? undrar jag.
– Ingen fara. Det går bra.
– Men mår du verkligen bra, du ser lite …
Hon höjde en hand och tystade mig.
– Blek ut? Vek?
Jag hörde på hennes röst att jag kanske inte skulle fråga mer. Istället tittade jag på hennes fingrar. Rörliga, pigga.
– Vad tyckte du om musiken?
Slutmusiken till filmen är Pie Jesu av Lili Boulanger. Men det visste jag inte då. Allt jag visste var att jag hade hört något som för alltid skulle förändra min syn på musik. Det är inte en unik händelse. Min syn på musik förändras och förädlas hela tiden, men det här var en de fetare smällarna.
– De spelade en låt eller en sång eller vad det heter på slutet som var alldeles magisk. Som en symfoniversion av Blinka lilla stjärna, men i moll. Eller om det finns nåt sorgligare än moll. I supermoll.
– Jag har också tänkt på det där med Blinka lilla stjärna. Det var inte nåt jag tänkte på när jag skrev den, men det är nog en del av dragningskraften med den psalmen, som jag ser den som.
Var hon galen?
Jag stirrade på den unga kvinnan. Var hon helt galen? Eller talade hon metaforiskt? Det här var på den tid då det fortfarande fanns original. Då människor som pratade för sig själva snarare kunde misstänkas vara lite eljest än talade i telefon. Men jag hade just fått hela världen söndertrasad så jag brydde mig inte så noga. Yrseln gjorde sitt till också. Den unga kvinnan verkar inte bry sig om detaljerna i mitt känsloliv.
– Jag är lite på rymmen. Eller inte lite. På rymmen. Jag har inte lång tid kvar i livet. Du vet, jag blev inte mer än 24 år gammal. Nästan all musik som du hör av mig är skriven i en sjuksäng i en mörk, tråkig våning i Paris.
Jag skruvade på mig på bänken. Efter Beatrice hade jag inte riktigt plats för mer tragik, men på nåt sätt krånglade sig bilden av henne i ett mörkt rum in i de innersta gömmorna av min själ och än i dag finns hon där. När jag skriver den här texten klingar hennes musik från stereon och jag har en stor bild av henne framför mig.
Det tidiga nittonhundratal då hon var verksam var en tid av konstnärliga upptäckter. I konstmusiken hade upproret mot det invanda harmoniska systemet pågått i några decennier. Den musikaliska epok Lili Boulanger levde sitt korta liv under var en av de allra öppnaste någonsin. Nya sätt att hantera harmonier och melodier skapades som klingar än i dag. Hennes frihet var inte total, hon var ju kvinna, men också sådana faktorer spelade mindre roll än tidigare, åtminstone för någon som kom från en familj som hade råd att låta sina barn studera musik.
– Det är mer som att måla än att göra musik på vanligt sätt, tänker Lili högt på bänken bredvid mig. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om att melodierna som sådana är meningsfulla. Det är de känslor de skapar i dig som är intressanta.
– När jag hörde Pie Jesu var det inte direkt glada känslor, svarar jag. Den gör ju ont.
– Det är meningen. Det gjorde rätt ont att bli uppspikad på ett kors, tror jag. Och att ta på sig all världens synd så där.
– Är det så du känner?
Lili stirrar på mig. Som om hon för en stund väljer mellan att gå sin väg och att svara. Sekunderna kryper fram och jag börjar formulera en ursäkt. Men hon hinner före.
– Till skillnad från Beatrice var jag inget offer. Jag drabbades helt oförskyllt av en dödlig sjukdom. Hade jag inte det hade jag inte kunnat klaga på någonting. Självklart smärtade det, både kroppsligt och själsligt, men min historia är ingenting mot hennes.
Lycklig vid pianot
Jag inser att jag har hållit andan sen hon gav mig den där stränga blicken och andas ut långsamt.
– Jag levde för musiken. Det var det enda som var meningsfullt i en konstig värld. Människor som tror på de mest befängda saker, som skadar dem som de borde ta hand om, som gör dem de älskar illa och svek, svek, svek.
– Värsta depprockaren.
– Jo, det kan man ju säga i efterhand. Jag var på många sätt the original depprocker. I verkligheten är jag inte särskilt deppig. Sjukdomen vann till slut, men innan dess var jag ett riktigt lyckligt barn, åtminstone så länge som det fanns ett piano i närheten. Men när mina musikstudier slutligen ställdes in på grund av sjukdomen brast allt.
Jag nickar. Det där vet jag precis hur det känns. Om någon skulle ta musiken från mig vet jag inte vad jag skulle göra. Ge upp. Totalt. Den här texten skulle inte ha kommit till utan musik. Både som ämne och som arbetsredskap.
– Och det är det du känner när du hör Pie Jesu. Du har helt rätt, säger hon. Men inte bara. Den avskalade skönheten i stycket bär en egen estetik, om jag får säga det själv. Verkligt geniala konstverk skapar sin egna regler och utforskar dem. Även om jag inte tänkte det då var det det jag gjorde i det stycket.
Det stämmer. Pie Jesu bär på sin alldeles egna lilla logik. I synnerhet när den sjungs av en gossopran är den som en brygga mellan barnets undrande blick och vuxenvärlden bullrighet. Den är som en värmande filt som ändå släpper igenom lite av kylan då och då. Men det visste jag inte där på bänken. Då visste jag bara att jag hört bland det vackrast jag har hört.
– Ärligt, sa jag. Filmen var bra. Men det var musiken som slog den sista spiken i kistan. Om du ursäktar metaforen.
– Lugnt, skrattar Lili, jag saknar inte humor bara för att jag är ett spöke. Tvärtom. Om det här är absurt för dig, fatta hur sjukt det är för mig.
Parkbänken upplöstes
Där bestämde sig tydligen verkligheten för att gränsen var nådd. Parkbänken upplöses. Åttiotalet kryper tillbaka till sin trygga plats i historien. Och Lili Boulanger lättar från marken och svävar iväg som en svartklädd ängel med det lika svarta håret i en sträng knut i nacken. Men hon kommer att dyka upp igen i mitt liv. Det är en sak som är säker. Lili Boulanger stannar i ditt liv om du släpper in henne.
