I ett samhällssystem som får sin näring av girighet och rädsla kan vanlig enkel godhet bli ett hot, skriver Stefan Strömberg på veckans Under ytan, med avstamp i Rutger Bregmans bok I grunden god – En optimistisk historia om människans natur.
Vi är så vana vid att tänka att det är ondskan som är ett hot mot den rådande ordningen att vi har svårt att ta till oss andra perspektiv.
Vi tror oss – på grund av att människans natur utges för att vara egoistisk och ond – behöva en stark statsmakt som skyddar oss mot faror.
Men tänk om det istället är så att allt tal om inneboende ondska är en myt som underblåses av dem som bygger sin makt på att splittra människor istället för att ena dem.
Ja, fundera en stund på om det kanske just är ondskan och hotet om denna som gör att tvivelaktiga makthavare kan behålla sin position utan att ifrågasättas. En ondska som snarare är skapad än naturlig. Folkets rädsla för det farliga och okända ger dem rätten att bygga ut den legala våldsapparaten. Den våldsapparat som, i själva verket, i första hand är till för att trygga makthavarnas och den ekonomiska elitens fortlevnad.
Utifrån den synvinkeln blir istället den goda människan en hot. För vem behöver en stark polismakt, övervakningskameror, fängelser och militär upprustning om de flesta människor vill varandra väl?
Systemet kräver egoism
Tanken kittlar och den hämtar näring ur läsningen av Rutger Bregmans I grunden god – En optimistisk historia om människans natur.
Han skriver saker som att människan blir det människan antas vara, och det för mig både ut i världen och ner till det personliga planet med funderingar om hur jag själv tar mig an nya bekantskaper och vad det får för konsekvenser.
Nedplockat till ett besök i matbutiken är det uppenbart hur stor skillnaden blir beroende på om jag bemöter expediten i kassan med ett leende eller om jag otåligt frustar över något som inte faller mig i smaken.
Och, för att gå vidare från butiken till det mer övergripande, är det samma sak med vårt ekonomiska system. För att fungera förutsätter det en tävlande, egoistisk människa som ständigt vill äga mer. En människa som dessutom är redo att värna om och försvara sina ägodelar med allt från kostsamma försäkringar till avancerade övervakningssystem och, i förlängningen, våld.
Måttfullhet, solidaritet och en önskan att dela med sig vore ödesdigert för denna elit. Åtminstone i större skala och som något annat än allmosor som konsoliderar klyftorna mellan fattiga och rika genom att lära var och en att veta sin plats i hierarkin.
I dag kan dessutom oförskämt rika som säkrar sin position med upprätthållandet av hotet om ondska ge sken av godhet, genom att skänka bort en liten bit av det orättmätiga överflöd de ändå aldrig kommer att behöva.
Nej, det skulle inte dröja länge innan det kapitalistiska systemet rasade ihop om människor plötsligt struntade i att lyssna på den reklam som vill få oss att tro att det är viktigare att vara lyckad än lycklig och istället började ge bort saker de inte behövde samtidigt som de struntade i att skaffa nytt förrän det gamla gått sönder.
Om gott föder gott
När jag sedan läser recensionen av den bok som bidragit till att sätta mina tankar i spinn i morgontidningen (DN 6/4) och ser att recensenten, Saga Cavallin, inte delar min fascination över innehållet börjar jag på allvar förstå att jag är på något på spåren. Inte minst på ledarsidan brukar ju detta i tidningsvärlden så betydelsefyllda nyhetsorgan hylla allt från Nato och fler poliser till vikten av mer handel och åtgärder som ökar tillväxten och är bra för det ekonomiska systemet.
Skulle Bregmans tankar om att gott föder gott stämma hotas ju, som sagt, allt från det kapitalistiska systemets existensberättigande till vårt behov av kostsamma och miljöförstörande militärapparater. Ja, hela den ekonomiska elitens position och fortsatta möjligheter att med våld och hot om våld behålla sin dominans skulle gå om intet ifall Bregman är inne på rätt spår.
Dessutom måste många av de som givit sig själva tolkningsföreträde i den intellektuella debatten, däribland DN:s ledarskribenter, i så fall rasera de orsakssammanhang de utgått från och tagit för sanna när de i själva verket är av människan skapade påståenden. Korrekta under vissa givna förutsättningar. Avsevärt mer tvivelaktiga under andra.
Tänka fritt är större
”Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större”, menade juristen Thomas Thorild. Jag anser att det är precis tvärtom. Koncentrerar vi oss på att tänka ”rätt” blir vår verklighet trång och ogenomtränglig, medan det ”fria” tänkandet leder oss mot nya utmaningar och möjligheter. Inte nödvändigtvis helt rätt alla gånger förstås, men möjligheterna ökar betydligt att demaskera förvridna verklighetsbilder.
Jag tycker också att Bregman ibland drar lite lättvindiga slutsatser, men det vägs upp av det befriande i att läsa något som ifrågasätter det som vi dag ut och dag in indoktrineras att tro är givet när det inte alls förhåller sig så.
Mycket av det som sägs i dagens offentliga samtal är sant utifrån skapade sanningar, vilket i förlängningen innebär att de förstnämndas giltighet raseras om de senares visar sig oriktiga. När man till slut upptäckte att vår jord är rund och inte platt är ett nästan övertydligt exempel på hur ett grundtagande raseras och som en följd av detta ett helt sätt att tänka.
Vår farligaste drog
Och även om nu Saga Cavallin tillskriver Rutger Bregman politisk neutralitet, är det ändå tydligt var någonstans hon placerar ifrågasättandet av den rådande ordning hon verkar förespråka. Bregmans bok är helt enkelt ett politiskt hot och den människa som den öppnar vägen för, som jag skrev i inledningen, en revolutionär:
”Kanske är det kritiken mot kapitalismen i klimatforskningens spår som öppnat dammluckorna för en vårflod med vetenskapligt underbyggda vänstermanifest, från Aaron Bastani till Nina Björk och Martin Hägglund.”
Själv nickar jag istället instämmande när jag i Bregmans bok läser meningen ”pengar är en fiktion som upprätthålls med våld”.
Pengar var en gång ett medel som skapades för att underlätta handeln med varor och – så småningom – tjänster. Numera är det ett mål i sig och ett föremål för tävlan som bidrar till att göra ägandet till vår planets farligaste drog.
Därmed blir det också, som Bregman mycket riktigt skriver, en anledning till allt från eskalerande våld till en gigantisk krigsindustri.
I medlen finns målen
Avslutningsvis för Rutger Bregmans idéer mig till Martin Luther Kings vackra och kloka ord; ”i medlen finns målen”. Jag skulle vilja lägga till att valet av medel görs utifrån den människosyn man har.
Med det i åtanke blir tanken på den goda människan verkligen revolutionär. Det goda leder till ännu mera godhet och ett större hot torde knappast existera för dem som bygger sina förmögenheter på antagandet om människans ondska, och då tänker jag på allt från despotiska makthavare till militärindustri, försäkringbolag och allt vad ordningsmakt heter.
Lästips: Rutger Bregman: I grunden god – En optimistisk historia om människans natur (Natur och kultur, 2020)
