Nalle, schaman och sakletare från 2300-talet, har levt i en sörmländsk by i decennier. Han har ofta undrat hur hans syster Järv har det. Nu ser han sin chans att få veta något. Ida säger att de kanske kan hjälpa honom, men redan när hon säger det hör hon att den planen är ganska ogenomtänkt.
I lilla huset satt Peter Kaminski i viloläge och gjorde stillsamma rörelser med musklerna. Rätade på fingrarna, vred fötterna och nickade långsamt. Han hade fingeravtryck i pannan, de skulle få sminka om honom.
Inifrån badrummet skvalade duschen. Camilla fräschade upp sig inför mötet, gissade Ida. Snarare än inför julmiddagen. Hennes kläder låg hopvikta över en stolsrygg och en strykbräda stod uppställd i bortre änden av rummet. Strykning, Ida hade nästan glömt att folk ägnade sig åt sådant. Men det luktade gott.
Skvalandet slutade och hon kom ut, insvept i vit frotté.
– Men hej, sitter du där? sa hon. Nu har jag …
Och så rabblade hon upp allt hon hade gjort: satt tillbaka robotens huvudskål, repeterat inför styrelsemötet där hon skulle presentera den som Ante Yang och tvättat hans kläder. Om hon nu bara höll fokus på styrelsemötet tills Ida kunde köra till Björnlunda skulle det gå som infran. Medan hon klädde på sig och fixade till frisyren i pigtittaren bävade Ida för att föra Nalle på tal. Hon ångrade att hon hade sagt att de kanske kunde hjälpa till, det skulle inte gå, inte bara för att Camilla skulle säga nej. Hon såg framför sig hur han fastnade med hjulen i trädrötterna.
– Vad duktig han är, sa hon. Men du, minns du Nalle?
– Liten man som högg ved i Mariannes trädgård och sen försvann? Lite underlig?
Jo, så kunde man säga. Ida beskrev problemet med systern, men Camilla var lika kallsinnigt inställd som hon hade trott. Hon sa att det var säkrast för både Nalle och hans syster att han stannade. Och sen undrade hon om det var dags att gå upp och fira jul.
– Ja, det kan det vara, sa Ida. Nalle är där också.
Han satt kvar i köket när de kom upp. Det verkade som om han försökte övertala Åsa och Thomas att plocka fram sin hemkryddade julsnaps, men de hade inte gjort någon eftersom de skulle till Kuba i år och bara hade tänkt ha en liten extrajul för Harriet, förklarade Thomas. Inte henne emot. Det var något med såna där julsnapstraditioner – allt fokus riktades dit och var man inte intresserad centrifugerades man långsamt ut ur samtalet.
Hon satte sig mittemot Nalle och förklarade för honom att, jo, de hade en Timebandit, men Camilla behövde den, och hon kunde inte ha någon med sig. Han
– Hon lade en stjärna för mig, sa han. Och hon sa att jag kommer att få hjälp från ett oväntat håll! Av en ung kvinna! Jag tänkte det var du.
– Mmmhmm, det kan ju tänkas att korten inte räknar mig som ung kvinna, sa Ida.
Harriet ropade att de skulle komma och sätta sig i vardagsrummet. Där var lamporna släckta, allt ljus i vardagsrummet kom från brasan, de levande ljusen i granen och stearinljusen på bordet. I taket bildades ett mönster av julgranens grenar och reflektioner från de blanka kulorna. Sen hämtade de mat i köket och satte sig ner.
Nalle hamnade bredvid Ellis, som var nyfiken på hur Nalle hade klarat sig i alla dessa år utan id-kort. Men det visade sig att Nalle hade ett id-kort. En gammal vän hade ordnat det där åt honom, sa han. Inga detaljer. Björn Wedberg hette han på kortet, född 1922 i Huskvarna.
– Jaså, har du falskleg? sa Thomas. Är inte du gammal nog att komma in var du vill?
Efter julklappsutdelningen skulle Camilla och roboten iväg. Camilla var spänd som en fiolsträng när de satte sig i bilen för att först köra Nalle hem och sen vända om och åka till Björnlunda. Ida försökte lugna henne. Det skulle gå bra, Peter-Ante var så duktig, sa hon utan att vara ett dugg övertygad. Hon lånade lite brunkräm av Åsa att fylla i hårfästet med – han skulle behöva färg som satt fast, men hon ville inte peta i onödan för det var fortfarande väldigt likt.
Så körde de iväg. Först skulle de lämna av Nalle hemma, sen vidare till Björnlunda.
– Eh, Nalle, sa Camilla. Jag är ledsen att du inte kan komma med. Det kanske blir någon … annan gång.
– Det skulle vara besvärligt för dig med rullatorn också, sa Ida. Vi kanske kan hitta någon annan lösning.
– Haren sa det, sa Nalle. Och sen sa korten det också. Att jag skulle be om hjälp att hitta Järv. Men de sa ju inte att jag måste åka själv. Ni kommer kanske tillbaka sen?
Camilla trodde inte att hon skulle komma tillbaka. Eller så sa hon bara det för att hon inte ville komplicera avfärden. När de kom fram till Nalles hus hjälpte Ida honom med den tröga ytterdörren, och sen gick hon ut och satte sig i bilen igen.
– Haren, sa hon. Har ni talande harar? Eller är det bara någon sorts uttryck?
– Aldrig hört, sa Camilla avlägset och tog upp Timebanditen ur kassen som de hade den i.
Hon öppnade den, och Ida skulle precis påminna henne om att inte röra något, när hon såg ett ljus som lyste i den. Var det inte den där mojängen som höll kontakt mellan Timebandit 1 och Timebandit 2? Hade inte Ante stängt av den? I vilket fall som helst, ljuset satt på en karta med ett datum på. Om hon inte hade helt fel signalerade Timebandit 2 till Timebandit 1. Transfern borde alltså vara öppen.
Malin Bergendal
