Det bör ha varit svårt för de allra flesta att undvika diskussionen om toppjuristen Göran Lambertz. Den senaste förvecklingen är att aktivister demonstrerar utanför hans hus med krav om att han ska ”sluta kladda”.
Ni vet det där klassiska plakatslagordet ”I can’t believe I still have to protest this shit”? Så känner jag inför både hans agerande och den omgivande debatten.
Peter Wolodarski, chefredaktör för Dagens Nyheter frågar sig hur det är möjligt att någon som fått vara både justitiekansler och justitieråd i högsta domstolen är en person som “saknar nödvändig etisk kompass”.
Åsa Linderborg påpekar ironin i att en person som själv gjort sig ett namn som förespråkare för kvinnors rätt att namnge förövare, själv hamnar i sitsen som utpekad våldtäktsman.
Det är onekligen ironiskt. Bara inte särskilt förvånande.
En av sakerna jag skrev om efter att #metoo-rörelsen aktualiserat diskussionen om kvinnors utbredda utsatthet var att vi behöver motverka vår impuls att göra monster av män som skadar kvinnor. Inte för deras skull, utan för samhällets.
Så länge vi förvånas över att en person kan begå övergrepp och samtidigt vara framgångsrik, charmig, förtroendeingivande, eller uttalad feminist, har vi verkligen inte lärt oss något alls. Värre: Ger förövare ursäkter för att inte rannsaka sig själva.
I plakatform: I can’t believe I still have to write this shit.
Hur vi pratar om övergrepp spelar roll. I en undersökning bland amerikanska högskolestudenter fick män frågan om ifall de skulle kunna våldta någon, om de garanterades att ingen skulle få reda på det och det inte skulle leda till några konsekvenser. 13 procent svarade ja. När man ändrade formuleringen från ”våldtäkt” till ”tvinga någon till sex”, fick man jakande svar från en tredjedel av männen.
Att Lambertz reagerar på anklagelserna om våldtäkt genom att på en presskonferens reda ut att ”kladdande” faktiskt är mer oskyldigt än ”tafsande” och sedan bloggar vidare om varför det är viktigt att skilja på när han får mothugg, är bra exempel på samma sak.
Lambertz ser inte sig själv som ett monster. Han, som de flesta, målar upp en subjektiv bild av vad som är en riktig förövare i sitt huvud, och mäter sig mot den samtidigt som han normaliserar och trivialiserar sina egna övertramp.
I blogginlägget erkänner han att han ”kladdat” på kvinnor vid ett 30-tal tillfällen under sitt liv, och att han skäms för det. Han fortsätter med att uppmana ”alla mina bröder – av vilka jag tror att kanske 10 % kan vara benägna att kladda ibland – att också lägga av”.
Det är provocerande arrogant att både förminska sitt agerande genom att säga ”men en tiondel av män gör samma sak” och avsluta med att upplysa dessa om att deras beteende är oacceptabelt.
Varför ska någon tro på att Lambertz skäms oerhört för och aldrig mer kommer att syssla med något som han upprepat vid – enligt egen utsago – trettio tillfällen?
Bevisligen är han, givet hans karriär, inte obekant med övergrepp som fenomen. Dessutom vidhåller han att det han gjort ”inte är sexuellt” – vilket i sig är någon sorts förnekelse då jag misstänker att han inte ”kladdat” på särskilt många av sina manliga kolleger.
Så vilka är de nya insikter som skulle göra att han inte längre kommer att begå övertramp om han tror sig kunna slippa konsekvenser? Det är en fråga jag som lekman tycker att en toppjurist borde kunna besvara.
Snart kanske man kan kosta på sig att sitta på en uteservering och ta en öl i vårsolen.
Det orimliga tonläget i alarmismen om Onlyfans på senare tid.
