I går, tisdag, publicerade Unicef årets rapport om psykisk ohälsa hos barn. Efter två år av covid-19 valde man att lägga fokus på psykisk ohälsa, och läsningen är dyster.
Man slår fast att en av sju unga lever med diagnostiserad psykisk ohälsa i världen. Att pandemin lett till en fördubbling av andelen med klinisk depression (man refererar till en stor metastudie som publicerades tidigare i höst), vidare noterar man att i Östeuropa är självmord vanligaste dödsorsaken bland tonåringar, i Västeuropa är det den andra vanligaste. Vi målas en bild av allt större psykisk ohälsa.
Men problemet i Sverige är att det inte började med pandemin. Vi hade redan tidigare en stor skuld i form av psykisk ohälsa hos våra barn och ungdomar. Det är dags att vi tar det på allvar. Att vi reformerar betygssystemet med färre betyg och senare i åldrarna (om vi ska ha betyg alls). Att vi slopar temporära uppehållstillstånd för barn med asylskäl.
Men det behövs kanske också en genomlysning av hur man kan leva sitt liv, utan stress i en tidsålder med konstant närvaro av sociala medier.
