Ingenstans i det politiska samtalet om fattigdom, klimatförändringar, sociala orättvisor, biologisk mångfald, hållbarhet och andra problem som vi står inför nämns det att vi på sex generationer har haft vår största befolkningsexplosion någonsin. Vi har blivit alldeles för många.
Lösningen är inte enbarnspolitik, ekofascism eller tron att detta är en tredje världen-fråga när många utvecklingsländer har ett mindre fotavtryck än det globala genomsnittet. Lösningarna är många och de måste interagera. Det handlar bland annat om utbildningsinsatser, gratis preventivmedel, ett stopp på det statliga stödet för ett ökat barnafödande, flerföräldraskap, migration och en stark aborträtt. Men detta är fortfarande ett onämnbart samtal som få gröna vill tala om.
Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska alliansen, skriver i Kvartal (”De vill att inga barn ska födas”) där han argumenterar för moralisk natalism och friskt mixar ihop sina kritikers argument. Rudenstrand blandar Elina Pahnkes kärnfamiljskritik i Aftonbladet med den filosofiska positionen antinatalism, och så klart det slitnaste av alla uttryck: barnskam. Allt hör hemma i samma korg i Rudenstrands tankevärld, och han tar bedrägliga genvägar i sina bedömningar.
Barn ska inte reduceras till konsumtionsvaror, för utan barn kommer mänskligheten att dö ut, menar Rudenstrand. Jag har hört den förut från dem som tror att alla kommer att sluta föda barn på en och samma dag. De är inte förmögna att se hur skadereducerande det vore för allt annat liv om vi, på frivillig basis, blev färre och istället tog hand om de redan levande.
Barnafödardebattörerna missar alltid helheten och tror att deras motståndare menar att den med stark barnönskan måste välja bort. De utläser ”skam” när ingen skambelägger, eftersom de själva blir upprörda när en så osynlig ideologi som natalism och en sådan självklarhet som att skaffa barn ifrågasätts. Rudenstrand är trots det den mest nyktra reproduktionsreklamen som jag läst på svenska ända sedan Aftonbladets Malin Wollin i en krönika fantiserade om att föda ett barn rakt i ansiktet på mig. Mitt brott? Jag gjorde det förbjudna och lyfte in människans antal till klimatkalkylen.
Jag har sett det här förut. Reproduktionsdebattörer med överdriven tilltro till det de tror att de vet, avsiktligt håller de sig okunniga om andra ståndpunkter. Eftersom de gröna inte går in i den här frågan mot antropocentriker, som kommer i form av evangelister eller bloggare, så står befolkningstillväxtsoptimismen ständigt oemotsagd.
Men jag är naiv som tror att de gröna vill ta debatten, när verkligheten är att lejonparten av omställningsrörelsen fakiskt delar den Svenska Evangeliska alliansens människocentrerade syn. Det är dags, som grön, att ifrågasätta idén om att människan är det bästa som den här världen har fått fram. Ju mer kunskap vi har i ett ämne, desto bättre blir vi på att argumentera för eller mot en idé. Jag vill se blytunga argument i samtalet om människans antal.
Skadeglädjen att se när gräddhyllan välter omkull. De 200 svenska ekobrottslingarna som identifierats i Pandoraläckan har en sjukt smutsig byk.
Skatteparadisen finns fortfarande. Hur är det möjligt?
