Zoom

Prisade professorn om eskalerande naturkrisen: ”Borde vara förtesidesstoff”

Naturkrisen har hamnat i skymundan för klimatkrisen, anser den norska biologen och författaren Anne Sverdrup-Thygeson, som skrivit en bok om allt det vi blir utan, om inte naturen mår bra.

Ett berg av kött sjunker genom vattenmassorna. Ett valfall, sammanvävt med vårt eget öde på planeten. Kan förundran över hur våra liv vilar på naturens axlar få oss att rädda den? Författaren Anne Sverdrup-Thygeson vill gärna tro det.

Något livsviktigt pågår som få känner till. Det var utgångspunkten, när den prisade författaren Anne Sverdrup-Thygeson bestämde sig för att skriva boken På naturens axlar som nu översatts till svenska av förlaget Volante.

Eller visste du att ett nytt globalt naturavtal ska slutas i år inom ramen för Konventionen om biologisk mångfald? Om inte, är du inte ensam.

– Det borde vara förstesidesstoff, det rör ju vårt livsrum, något viktigare än det finns inte, säger Anne Sverdrup-Thygeson, som också är professor i biologi, vid norges miljö- och biovetenskapliga universitet, NMBU.

Men om ett miljötoppmöte kan få dig att associera till träiga ord som samverkan och hållbarhet är Anne Sverdrup-Thygesons syfte med boken, som hon ännu inte fått se i dess svenska skrud, något helt annat.

– På norska finns inte ordet entusiasm som verb, inte som det svenska entusiasmera, säger hon.

Det är just vad hon vill. Få oss att känna entusiasm för det intrikat samspel mellan olika arter, som vårt välstånd hänger på. Men det ska inte behöva sägas, utan visas. Därav valfallet.

Men mer om det senare. För det finns fler träiga ord när vår relation till naturen kommer på tal – så som ekosystemtjänster. Det vill säga det vi får ut från att vara en del av allt annat.

– Jag brukar beskriva det som en lanthandel, där det finns allt du behöver för ditt liv såsom mat, mediciner och vatten. Där finns också en vaktmästare, som hjälper dig reglera temperaturen, så det varken blir för kallt eller varmt. Men också en katedral. En plats du kan gå till för att finna ro och känna dig som en del av något större.

”Naturkrisen har hamnat i skymundan”

Man hade kunnat tänka sig att allt det där inte skulle behöva förklaras. Att det på något sätt säger sig själv, att vi precis som alla andra arter är beroende av varandras existens. Varför tror du att din bok ändå behövs?

– Jag håller helt med om att det är en paradox. För vi vet ju alla att fisken inte kommer från kyldisken och att vi behöver naturen, likväl offrar vi den.

Varningslampor har inte saknats. Man skulle kunna säga att hela panelbordet hade lyst och blinkat rött – om planeten varit ett av människan skapt rymdskepp. Förlusten av arter går snabbare än någonsin förr, konstaterade den mellanstatliga organisationen IPBES så sent som i höstas och häromveckan publicerade en grupp forskare en studie om att endast några få procent av världens ekosystem är intakta.

– Naturkrisen har hamnat i skymundan från klimatkrisen och inte fått den uppmärksamhet som den förtjänat. Men vi kan inte lösa det ena på bekostnad av det andra, en intakt och artrik natur är så mycket bättre i stånd att tackla klimatförändringarna – som vi vet kommer, säger Anne Sverdrup-Thygeson.

Men att lösa den ena krisen på bekostnad av den andra är just vad vi tenderar att göra, hävdar författaren. Otaliga lösningar på den eskalerande klimatkrisen, drar in naturen. Tyvärr allt för ofta – utan att gynna den, påpekar hon och ger sig in den skogsdebatt som nu rasar.

– Det skulle kunna vara ett exempel på en win win, där vi gynnar naturen och lagrar kol, säger Anne Sverdrup-Thygeson.

Istället kalavverkas stora skogsarealer varje år– även skog som aldrig förr brukats. Förespråkare för modellen pekar på behovet av att maximera virkesuttaget då skogen behövs som en förnybar resurs i klimatomställningen. Att det som brukas och förbrukas växer upp igen – och binder koldioxid. Kritiker, som Anne Sverdrup-Thygeson sällar sig till, pekar på att det tar för lång tid, för att inte bidra till att vi bommar Parisavtalets mål om att sträva mot högst 1,5 graders uppvärmning.

– En gammal skog utgör en kolsänka och det mesta av det kolet finns nere i jorden men bara om vi låter den stå och inte kalavverkar, säger hon.

"Livets sista dykning"

Men framför allt är det ett hem. Till tiotusentals andra arter. Tyvärr är det argument som sällan biter, menar Anne Sverdrup-Thygeson. Kanske rymmer det också en förklaring till varför naturkrisen har svårare att bli ”förstasidesstoff”.

– Det är inte lika lätt att att klä som affärsidé och tjäna pengar på att bevara den biologiska mångfalden, säger Anne Sverdrup-Thygeson.

Ännu en paradox. För även om det kan vara svårare att tjäna pengar på den biologiska mångfalden, är hälsosamma ekosystem själva grunden för vårt välstånd. Samtidigt har miljontals människor lyfts ur fattigdom under tiden som förlusten av natur skett i en rasande takt. Men om vi inte lyckas bryta den kopplingen, ligger vi pyrt till, påpekar Anne Sverdrup-Thygeson.

– Då menar jag inte i stil med en apokalyptisk Hollywoodfilm. Men min poäng är att det ganska snabbt blir svårt att leva det goda liv som många på vårt klot har uppnått och som Hans Rosling med flera har belyst. Vi har bättre hälsa, vi lever längre och är mer välutbildade. Men våra basala behov står på spel, rent vatten, näringsrik mat och god hälsa, säger hon.

Valar faller majestätiskt. Så ser Anne Sverdrup-Thygeson det i alla fall framför sig. Och får jag erkänna, även jag. En enorm kropp som i avsaknad av livsuppehållande system faller som en halvmåne mot mörkret, där den med en dov duns slår i havsbotten. Liggande i uppvirvlad sediment föreställer jag mig att kadavret blir en makaber fest när molnet av partiklar lagt sig och mörkrets brokiga befolkning hittat till det sällsynta fyndet. I boken skriver Anne Sverdrup-Thygeson om valfall. Ett ord som hon skriver, ”sätter fart på hjärnvindlingar”.

”För mitt inre ser jag hur ett enormt berg av kött och späck och ben långsamt, majestätiskt sjunker ner genom vattenmassorna. Tonvis med kol, kväve, kalcium, fosfor i livets sista dykning,” skriver hon.

"Vi är alla tätt sammanvävda"

Men lika mycket som ett valfall är poetiskt – är det till vår allas nytta. När valarna dunsar i botten, kan den kol de bundit under sin livstid hållas borta från atmosfären i hundratals år. Men den största rollen för klimatet och den biologiska mångfalden spelar de när de är i sina krafts dagar, då valarna fångar allsköns fisk i djuphavet för att sedan skita och kissa vid ytan, där fytoplankton drar nytta av näringsämnena.

Samma plankton som en gång i tiden bidrog till att gradvis öka syrehalten i atmosfären, vilket lade grunden till den myriad av arter som nu befolkar planeten. Än i dag är de våra främsta syretillverkare och efter deras korta liv, faller de som ”marin snö” mot djuphavet, där deras kolrika små kroppar lagras i sedimentet och på så vis skickas ur systemet, berättar Anne Sverdrup-Thygeson i boken.

– Vi är alla tätt sammanvävda, mycket mer än vad vi dagligen tänker på, säger hon.

Kanske kan bilden av ett valfall bli en påminnelse, tänker jag. Men är hon hoppfull?

– Annars hade jag inte haft motivation att fortsätta det här arbetet. Jag tror det finns en stark kraft i att allmänheten upplever och lär sig om det fascinerande, vackra och roliga som naturen rymmer. Ett engagemang som sedan kan spilla över på politikerna, för det man hyser kärlek till, det vill man också bevara.

I oktober ska ett nytt avtal slutas inom ramen för Konventionen om biologisk mångfald. Ett avtal som kan få lika stor betydelse för naturen, som Parisavtalet fått för klimatet, enligt flera forskare.