Barnombudsmannen, BO, kom i förra veckan med en sprillans färsk rapport med det mycket informativa namnet Kartläggning av kunskap om pornografins inverkan på barn. Med tanke på den senaste tidens debatt om porrfilter, som jag skrev om för några veckor sedan, borde man ju nu kunna förvänta sig att de organisationer som menar att det är av yttersta vikt att vi skyddar barn och ungdomar från att exponeras för porr skulle jubla av den nu tillgängliga forskningen.

Men det är underligt tyst från deras håll, av någon anledning. Och den anledningen är kanske att rapporten, som för övrigt var beställd av regeringen 2020, inte riktigt visar det som dessa lobbygrupper hävdar. 
Exempelvis lyfter kartläggningen det påstående som framkommer i Stora porrboken, vars redaktör Nina Rung är expert hos Porrfri barndom, om att barnmorskor i Sverige 2020 larmade om ökade antal genitala skador hos unga kvinnor till följd av porrens påverkan om att ha hårda samlag. I Barnombudsmannens intervjuer med yrkesverksamma i landet framkommer dock inte någon uppfattning om en sådan ökning, och de menar även att det inte går att peka ut porren som orsak till genitala skador hos flickor, ökade eller inte – snarare lyfter de bristande sexualkunskap, genusstereotypa normer och brist på kunniga vuxna att prata med.

Men kanske är det mest besvärande för de ”porrkritiska” rösterna i debatten det som framkommer när någon faktiskt tar sig tiden att prata med barn och ungdomar om porrkonsumtion. För då, hör och häpna, visar det sig att barn och ungdomar inte är passiva kärl som okritiskt ser allt på internet och tror att det är sanning och kopierar det. Det visar sig att de reflekterar över vad de ser, är kritiska till porrproduktionen, snabbt lär sig att navigera så de undviker porr de inte vill se, och till råga på allt visar sig pornografi vara viktigt för hbtqi-ungdomars identitet och förståelse för sin sexualitet.

Det visar sig även att barn och ungdomar inte är blinda och döva inför debatten om porr som försiggår över deras huvuden. Vem hade kunnat ana? Att barn och ungdomar som får höra att porr är hemskt dåligt upplever oro inför om de ska bli beroende av porr, eller bli avtrubbade, eller om de kanske är sjuka som gillar att kolla på porr. Med andra ord – debatten om att porr är fel och skadligt och att vi till varje pris måste förhindra tillgången till porr gör att barn och ungdomar i större utsträckning känner skuld och skam om de faktiskt tittar på porr. Och vad leder skuld och skam till nu igen?

Ja, inte leder det till några konstruktiva samtal om sexualitet och pornografi i alla fall, den saken är säker.