Jag för ett lågintensivt krig mot tingens förfall hemma. Hemmakontor, tre halvvuxna ungdomar, ett gäng assistenter och en högintensiv hund bidrar på olika kreativa vis till att kläder, omslagspapper, matrester, jobbanteckningar och hundleksaker (verkliga, inbillade och av hunden hemsläpade) formerar öar och högar av olika slag.
Det värsta jag vet är att behöva leta efter saker, därför är det viktigt att var sak har sin plats i mitt hem. Åtminstone två av ungdomarna har adhd och autism, hunden är odiagnostiserad men vi är alla överens om att hon har mest adhd av oss alla. Detta innebär att ansvaret för att hålla ordningen i schack helt ligger på mig. Rutinen brukar vara att jag ägnar en timme av kvällen på att röja, diska, torka av köket och sätta på diskmaskin och tvättmaskin och en timme på morgonen åt att plocka ur diskmaskin och tvättmaskin, vika tvätt, dammsuga och göra rent badrummet.
Det här året har den rutinen inte hållit särskilt väl på grund av ohemult mycket arbete med kyrkovalet. Energin räckte precis till att röja ut vinden för att kunna tilläggsisolera den eftersom det är svinkallt på vintern och svinvarmt på sommaren i vårt lilla hus. Nu är vinden tät men golvlös och arbetet med att lägga nytt har dragit ut på tiden.
Kyrkovalet är över och jag har haft tid att ta in förfallet hemma. Tid, men inte ork. Öar har blivit sjöar, högar har blivit berg. Vardagens kaos har lagts till familjens samlade bortglömda livsverk, som tidigare fört en försynt tillvaro på vinden men nu står i full exponering, uppallade över alla lediga ytor i källaren och, när den ytan tog slut, i vardagsrummet.
Ungefär tre gånger om dagen bryter jag ihop i självförakt över att en svårt medelålders kvinna som jag verkligen borde ha knäckt husmorskoden och ha ett hem som, även om det inte platsar för ett hemma-hos-reportage i Sköna hem, åtminstone inte ser ut som en knarkarkvart.
Om allt detta lättade jag mitt hjärta för två goda vänner. Döm om min oerhörda förvåning när jag blev erbjuden hjälp att rensa i röran. Med nytt hopp om ett anständigt liv har jag nu packat 20 flyttkartonger med saker. Fem som ska sparas och femton som ska ut på återbruksmarknaden med hjälp av vännen som är min motsats.
Hon säger att hon älskar att sälja prylar på Blocket. Jag har svårt att tänka mig något mer energislukande. Saker ska mätas och fotas av, få en klatschig och informativ text, läggas upp till försäljning.
Sedan ska förfrågningar besvaras, överväganden om prutning och budgivning tas i beaktande och tid göras upp om när saker ska hämtas. Hälften hoppar av och hela proceduren behöver tas om. Jag får förhöjd puls bara av tanken.
Återbruk (man ska bara orka).
Konsumtionssamhällets prylhets.
